Alla läsare önskas en trevlig valborgsmässoafton och en härlig första maj!

TEXT: KERSTI WISTRAND

Valborgsmässoaftonen är här och åtminstone i södra halvan av vårt land hörs sången ljuda:

”Vintern rasat ut bland våra fjällar
drivans blommor smälta ned och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
solen kysser liv i skog och sjö
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar
ut till landet, ut till fåglarne
att jag älskar dem, till björk och lindar
sjö och berg, jag vill dem återse
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö
trastens sång i furuskogens lunder
vattenfågelns lek kring fjärd och ö
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö
trastens sång i furuskogens lunder
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.”

Redan Carl von Linné noterade i sin anteckningsbok 1749 under sin resa i Västmanland att lantmännen hade för sed att, alltifrån Hedenhös natten före Valborgsmässodagen, upptända eldar på marken ”för att däromkring dansa och fägna sig åt den kommande sommaren”.

Ja, riktigt så sant var det nog inte, det där med Hedenhös. Själva namnet Valborg är en försvenskad form och kommer från det tyska helgonet och abbedissan Sankta Walpurgis som levde på 700-talet och som infördes till oss genom katolicismen. I den tyska traditionen sågs natten mot Walpurgisdagen som tidpunkten för häxsabbaten och är förklaring till varför man i Tyskland tände eldar för att driva bort ondskan. Denna sed på just denna dag tros ha spridit sig till Sverige. Men ändå måste vi erinra oss att eldar alltid tänds för att skydda boskap från rovdjur och magiska krafter.

Valborgsfirandet i Sverige skulle kanske inte blivit hågkommet om inte första maj sedan medeltiden var en mycket viktig profan dag. Då valdes nämligen nya viktiga dignitärer av köpmanna- och hantverkargillena och i byarna på landet hölls bystämmor med val av nya åldermän. Kvällen innan samlades man till fest och tände stora bål.

Under medeltiden gick pojkar och flickor runt och festade och uppvaktade bönderna i de gammaldanska landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Först hade de använt sig av kyrkklockorna för att kalla till samling, men då detta förbjöds övergick de till att tända eldar för att påkalla uppmärksamhet. Än idag lever alkoholförtäring och Valborg samman.

I de växande storstäderna firade arbetarklassen under 1800-talets slut ofta med att ”se lite för djupt i flaskan”, ett tecken på det hårda och tuffa liv de förde under sina arbetsdagar. Superiet speglar de hårda villkor som städerna bjöd arbetarna.

Valborgsmässofirandet fick ett uppsving under efterkrigstiden när arbetar- och folkrörelseorganisationerna arrangerade valborgsmässoeldar i städernas olika bostadsområden.

Valborg eller sist april?

I Lund och Uppsala, där studenterna firar med sång och mösspåtagning, firas ”sista april” och inte Valborg. Varför kan man fråga sig. Jo, det rör sig om två olika traditioner, som infaller på en och samma dag.

Under medeltiden firade den tidens djäknar, våra dagars gymnasister, valborg genom att gå omkring i stiftsstäderna i processioner med bus och stök. Under 1800-talet dök traditionen upp igen i Lund och Uppsala, men under mer städade former. Därför firar studenterna där sista april och inte Valborg.

Idag eldar vi symboliskt för att fira vårens ankomst. Viktigt är att tänka på alla djur, inte minst igelkottar, som kan finnas inne bland grenar och kvistar. Försök därför flytta dessa en bit så att djuren hinner undan innan brasan antänds!

Humanism och kunskaps alla läsare tillönskas en Glad Valborg med följande youtubeklipp: LÄNK

Kersti Wistrand

Källa: https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/valborgsmassoafton

I dagens Sverige har vi en slags felaktig föreställning att vår demokrati är en självklarhet, men i själva verket måste vi ständigt kämpa för och värna om den för att att kunna behålla den. Många tecken i europeiska länder liksom i världen i övrigt visar på demokratins tillbakagång och Sverige är inget undantag. Kersti Wistrand kommer att i en rad artiklar uppmärksamma skeenden i samhället.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Demokrati handlar om mer än att bara gå och rösta. Sverige är ett demokratiskt land där alla medborgare tillåts att i stort sett säga sin mening utan att bestraffas. Jag kan välja den skola eller den vårdform jag vill och jag kan ingå äktenskap med vem jag vill, man eller kvinna. Men så har det inte alltid varit utan det är medborgerliga rättigheter som vuxit fram framför allt de senaste hundra åren. Vägen hit har ofta varit lång och kampen ofta snårig och svår och har förts av folkrörelser och nybildade politiska partier. Därför har vi idag åsikts- och yttrandefrihet, tryckfrihet, flerpartisystem och allmänna val med lika rösträtt för kvinnor och män Inskriven i grundlagen, men hur ser det ut i verkligheten? Kan den trygga svenska demokratin vara hotad?

Ett förändrat samhälle med stort informationsflöde
Demokrati handlar om allas lika rätt att påverka hur vårt samhälle skall utvecklas. Vi väljer våra politiker och hur de klarar sina uppdrag blir avgörande för hur demokratin kommer att fungera. Men vår samhällsutveckling rusar på i snabb takt med ett enormt informationsflöde i form av twitter, instagram och facebookgrupper.

Medievärlden i Sverige har fått en makt de inte tidigare hade. Våra politiker blir påpassade i stort sett dygnet runt med frågor som kräver svar i snabb takt. En allt större tjänstemannagrupp utan politiskt ansvar bestående av pressekreterare och rådgivare har dykt upp för att avlasta den enskilde riksdagsmannen/kvinnan. De skriver ned s.k. talepunkter som politikern bör hålla sig till i samröret med massmedia. De för ofta politikernas talan gentemot massmedia.

Hur stor makt har denna nya tjänstemannagrupp? Vad blir deras inflytande på vår demokrati?

Riksdagsmännens arbete börjar alltmer likna affärsvärldens, där idéer ska säljas in i medievärlden och hos allmänheten. I vissa fall arbetar en del politiker direkt med påverkan från stora affärsföretag och industrier. Ett exempel är facebookföretget som byggts upp i Luleå, dess invånare ovetande, vilket kommer att beskrivas i senare artikel. – Hur stor lobbyverksamhet bedrivs i kulisserna, kan man fråga sig?

Förändrade uppgifter för politikerna
Enligt en Novusundersökning (1) fastnar riksdagsledamöterna i allt mer administration. De stressar mellan administration, möten och förhandlingar och tycker sig aldrig hinna med. De tycker sig drunkna i arbetsuppgifter. Till deras förtvivlan minimeras den mycket viktiga uppgiften att träffa sina väljare. Följden blir ett fjärmande mellan de förtroendevalda och folket, ofta med ett politikerförakt som följd: ”Ni pratar och pratar och kommer aldrig fram till någonting!”

Interna partiproblem
Dessutom har de förtroendevalda dåligt med ekonomiska resurser, vilket bl.a. kan behövas till arbetsrum, assistenter och resor för att tala med ”folket”. Varannan riksdagsledamot säger att de inte får det ekonomiska stöd de behöver från partiet, vilket de egentligen har rätt till enligt lagen. Ledamotsstödet fastnar ofta hos partierna som istället stärker sina kanslier.
Även i övrigt känner sig många politiker toppstyrda och vågar inte rösta mot partilinjen. Vart är demokratin på väg om man inte kan framföra en åsikt som är obehaglig för de ledande inom partiet? Är riksdagen förlegad i sin organisationsmodell?

Hot och hat
Personangrepp är vanligare nu än för 20–30 – 40 år sedan. Det negativa medieklimatet påverkar. Media vill ha snabba nyheter, presenterar nu mer än tidigare personporträtt snarare än att diskutera politiska sakfrågor.

Tre av fem riksdagsledamöter har blivit utsatta för hot eller kränkningar. Det gäller både externa och interna krafter. Till de interna hör jämställdheten. Kvinnorna säger sig vara mer påverkade av hot än männen och att de får mindre stöd än männen från partiet. De råkar dessutom oftare än de manliga ledamöterna ut för härskartekniker från sina manliga kollegor. (1)

Till de externa hoten hör urholkningen av demokratibegreppet i samhället, främlingsfientlighet, ett alltmer polariserat ”vi” och ”dom”, en nationalism med tilltagande populism som följd. Direkta hot från oliktänkande har riktats mot riksdagsledamöter och deras familjer via telefon eller mejl.

Innebär hotet/hatet mot våra förtroendevalda att en självcensur och tystnadskultur uppstår i vissa frågor? Hur påverkas demokratin av detta?

Ointresse för politik hos allmänheten
Sverige har vant sig vid välfärden och har blivit ett allt mer tyst land. Det politiska engagemanget har minskat betydligt. Folk vill inte så gärna bli partimedlemmar och arbeta inom partierna. I vissa kommuner och landsting saknas ledamöter helt på valsedlarna för en del demokratiska partier. Vad säger detta inför det kommande valet i höst?

Risken blir på så vis även större att nationalistiska och nynazistiska grupperingar tar sig in på valbara mandat. I Ludvika sitter redan nynazister på sd-mandat i kommunfullmäktige.
Ser man på världen i övrigt kan man säga att hela Västvärlden är drabbad av en demokrati i förändring och till och med på fall. Därom vittnar ”Reportrar utan gränser” som 25 april redovisade läget i världens länder i en rapport gällande förra året.

Högerextremistiska och nationalistiska krafter breder ut sig
När intresset för politik minskar hos allmänheten blir det lättare för antidemokratiska krafter att ta sig fram i samhället. Ett godhetssyndrom och en naivitet finns hos oss svenskar, men det gäller att lära sig att uppfatta det allt starkare ekot från 20- och 30-talet, som nu hörs inte minst i Sverige. Vi måste vara på vakt och kunna sätta stopp för att bevara demokratins värden.

Dessa mörka krafter finns redan nära oss: i Polen, Ungern och Turkiet med fullständigt lagliga regimer som fått makten genom val. När de sedan väl fått makten har dess ledare börjat urholka demokratin inifrån. Man har börjat justera i konstitutionen och inskränka yttrandefriheten. Statlig kontroll har sedan införts över media och kultursfären.

När Reportrar utan gränser lade fram sin årsredogörelse 25 april, visade de på att fientligheten mot medier och journalister ökat runt om i världen. Man kan bara se den öppna konflikt mellan medier och den politiska makten som pågår i president Trumps USA.

I förlängningen blir konsekvenserna att vi får en sämre demokrati. En demokrati förutsätter att vi har en fungerande process och yttrandefrihet så att invånarna vet vilka politiker de vill rösta på.

Historisk tillbakablick och kontinuitet viktig för vår bedömning
Kunskapen om vad demokrati är och hur den vuxit fram är viktig att känna till för att kunna försvara den. Det existerar inte en enhetlig nationell kultur inom demokratins gränser. Hävdar man detta begränsar man seendet och är förespråkare för ett nationalistiskt synsätt och det ligger sedan nära till hans att börja tala om att vilja ha en ”stark ledare” för landet. Men samhällen som blomstrar, gör det därför att där finns en blandning av kulturer och goda dialoger medborgare och kulturer emellan.

I några följande artiklar kommer jag att försöka förmedla kunskap genom att ge historiska tillbakablickar och belysa dagens politiska skeenden utifrån dessa. Först ut kommer tillbakablickar på rasbiologins historia i Sverige.

Kersti Wistrand

Referens 1: I de tre TV-programmen ”Länge leve demokratin” låter Jan Scherman genomföra Novosundersökningar med riksdagsledamöterna. Uppgifterna är hämtade därifrån.

-Den gamla berättelsen om svenskarnas härkomst omges numera av en märklig glömska, och jag kan inte bli fri från att rasidéerna kanske i någon mån också kan leva vidare i skydd av glömskan, menar författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman.

TEXT: KERSTI WISTRAND

”Den gamla berättelsen om svenskarnas härkomst omges numera av en märklig glömska, och jag kan inte bli fri från att rasidéerna kanske i någon mån också kan leva vidare i skydd av glömskan. Det är trots allt bara 80 år sedan ett statligt institut spred information om rasblandningens faror över riket och svenska gymnasieelever kunde få lära sig att rasbestämma varandra på biologilektionerna i skolan… Det kan vara värt att känna till att de flesta för inte så länge sedan fick lära sig om olika människoraser, och höra att det var av nationell vikt att undvika rasblandningar för att hålla den svenska folkstammen ren. Det är i alla fall min tro att det gamla arvet lever kvar så länge man inte gör upp med det. Jag tror nämligen inte att det går att göra sig fri från barlasten från det förflutna förrän man blir medveten om att den finns där, och kan ta upp den till närmare granskning”, skriver författaren Maja Hagerman i sin bok ”Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder” (2006, 465 sidor, Prisma).

Ja, hur har vi kunnat ”glömma” allt detta som Maja Hagerman berättar om? Och är det glömt? Nej, det är dagsaktuella synpunkter som nu återigen poppar upp, men nu i de nynazistiska partierna och vit-maktleden igen. Och bland ungdomar och vuxna som saknar den historiska kunskapen bakåt i tiden.

I efterkrigstiden under 50-talet var det helt tyst kring rasbiologin. Mina föräldrar och släktingar teg; alla teg, men jag fann en bok om rashygien från 30-talet på vinden som jag som tonåring förfasade mig över och i hemlighet brände upp mina föräldrar ovetande. Jag såg den enbart som en översättning från tysk rasideologi från Hitlertiden, men fick då aldrig veta att det var mer än så och att det svenska samhället varit genomsyrat av raslärorna. Locket hade lagts på och ”en svensk tiger” som bekant.

Så inte heller min generation kände till om den förhärligade självbilden av den germanska rasen och svenskarnas påstådda ursprung. Med facit i handen efter andra världskriget, teg vår föräldrageneration inklusive lärarna, men hade säkert kraftigt tillrättavisat oss om vi hade uttryckt liknande tankegångar som en del av dagens ungdomar nu ger uttryck för.

Det är först med Maja Hagermans bok ”Det rena landet” som jag förstår vidden av många svenskars syn på sig själva för endast 80 år sedan. Inlevelsefullt och fängslande/skrämmande berättar hon om hur det gick till när svenska vetenskapsmän, författare och konstnärer skapade bilden av svenskarna som ett folk med en mycket unik härkomst. Ingen annanstans inom den vita rasen fanns en germansk folkstam som var så ren och oblandad som här i Sverige/Skandinavien, ansågs det.

Naturligtvis sätter den noggranna författarinnan in detta skeende i Sverige i en större ram med utförligt beskrivna idéhistoriska strömningar i Europa i övrigt, där idéer och teorier om ”folken” kläcktes av bl.a. vurmande diktare och språkforskare under 1700- och tidigt 1800-tal. Vurmandet för det vilda, ursprungliga och äkta tog fart och inspirerade till starka känslomässiga uttryck inom litteratur och musik. Romantikens era hade tagit vid. Filosofen Rousseau hyllade den primitiva människan i så medryckande ordalag att en hel generation av intellektuella fick lust att börja ”gå på alla fyra” som Voltaire uttryckte saken, skriver Maja Hagerman. ”Den gode vilden” blev ett föredöme i 1700-taletssalongerna i Frankrike.

Språkforskaren William Jones fann vid 1700-talets slut att vissa ord i sanskrit var besläktade med vissa grundord i europeiska språk. Tyska romantiker gjorde om William Jones upptäckt och lanserade nu en teori, som enligt Maja Hagerman idag är helt bortsopad. De påstod att inte bara språken utan även folken i Norden hade ett eget indiskt-ariskt urhem. Ett starkt krigarfolk, arierna, hade under ledning av sina präster utvandrat från Nordindiens bergstrakter och fört med sig en form av högre kultur och civilisation till Europa. De som bäst hade bevarat sin ursprungliga ariskhet var tyskarna, som var den renaste stammen av ariskt blod, enligt Schlegel.

Sverige – det rena landet

Under 1800-talet hade svenskarnas förfäder blivit undersökta ur alla tänkbara synvinklar. Redan på 1800-talet hade svensk skallforskning nått internationell berömmelse. Svenskarna tillhörde de s.k. långskallarna, ja, t.o.m. arkeologerna hade gjort häpnadsväckande fynd i gånggrifter från stenåldern, där de kunde påvisa förekomsten av långskalliga kranier, ett bevis för den svenska rasens ursprunglighet och renhet, menade man. Och var man långskallig hade man naturligtvis större och mer utvecklad hjärna och stod på ett högre trappsteg i evolutionen jämfört med kortskalliga raser (bl.a. samer, finsk-ugriska folk). Som mest intensiv och härskande var denna historiesyn under 1800-talet och i början av 1900-talet. (Idag vet vi bättre med vår moderna DNA-teknik. Se min artikel ”DNA-tekniken skriver om Sveriges tidigare historia, LÄNK) .

Napoleonkrigen satte tryggheten i Europa i gungning. Det storpolitiska läget var omskakande även för Sveriges del. Det svenska riket hade varit hotat att duka under av trycket från stormakterna och landet, som själv varit en stormakt under 1600-talets fornstora dar, förminskades till en förödmjukande randstat långt borta från den internationella storpolitikens arena. 20 000 soldater stupade i 1808 – 09 års strid mot Ryssland, då vi förlorade Finland och Åland. Revanschlusten och upprättelsen fångades av svenska unga manliga skalder, däribland Esaias Tegnér, som skrev dikten ”Svea”. En känsla av stolthet behövde byggas upp hos folket och skalderna, ofta unga män i 20-årsåldern som t.ex. Tegnér, Geijer och Atterbom, stod för detta och ”satte hjärtan i brand”. 1811 bildades det Göticistiska förbundet, ett litterärt sällskap i romantikens anda med syfte att återskapa de gamla göternas “frihetsanda, mannamod och redliga sinne”.

Under 1800-talet efterspanade man de svenska förfäderna i fornfynd, runinskrifter, sagor, dikter och konsthantverk. Den germanska rasen romantiserades och många i borgarklassen var förblindade av vikingar, asagudar, porslin med vikingamönster och – skallmätningar. På Djurgården i Stockholm tar Skansen och Nordiska museet form och där finns än idag 1800-talets nationalromantiska borgerliga sommarvillor med drakhuvuden att beskåda. Den vita svenska rasens överlägsenhet var emellertid något som kom att förena folket över klassgränserna. Nationalismen, ett brödraskap sammanflätat av vänskaps- och släktband, växte fram för att nå sin höjdpunkt under 1890-talet. Dikten bekräftade vetenskapen som bekräftade dikten osv i ett evigt cirkelbevis. På samma sätt växte nationalismen sig stark även i många andra europiska länder och ledde fram till första världskriget.

1921–22 är ett av de viktigaste årtalen i den svenska rasbiologins historia. 1921 rådde nämligen en anda av nationell samling kring frågan att inrätta ett rasbiologiskt institut i Uppsala. Kulturpersonligheter som Viktor Rydberg, Selma Lagerlöf, Anders Zorn och Ellen Key, vetenskapsmän liksom politiker i alla politiska partier från vänster till höger diskuterade detta, förordade detta och ställde sig bakom beslutet. 1922 fanns institutet där på plats i Uppsala under Herman Lundborgs ledning. Det blev det första rasbiologiska institutet i världen. Det kunde lika gärna blivit Tyskland men där rådde ekonomiska problem efter första världskriget och de tyska rasbiologerna som f.ö. samarbetade med de svenska, ivrade aktivt för det svenska institutets öppnande. Ingen annanstans inom den vita rasen fanns en germansk folkstam som var så ren och oblandad som här, sades det allmänt. Det gällde nu att slå vakt om folket, nationens främsta naturtillgång! (Känns de nynazistiska tongångarna igen?)

Maja Hagerman nöjer sig emellertid inte med beskrivningen av den svenska rasbiologins historia enligt ovan. Hon ställer sig frågan: Hur har denna idé om den germanska rasens överlägsenhet uppstått och varför blev Sverige ett av de världsledande länderna i början av 1900-talet? I sitt sökande efter svaren måste hon gå tillbaka till de allra första berättelserna och hamnar då i Romarriket. ”Det rena landet” kommer därför att omspänna en två tusenårig historieskrivning från det romerska imperiets fall till våra dagar, där hon skildrar hur idén om det germanska folket uppstått och utvecklats.

Idén om germanerna kom från Romarriket

Maja Hagerman anser att den romerske historieskrivaren Tacitus levererade fantasin om germanerna i sin skrift Germania 98 e.Kr. I sitt behov att legitimera gränsen norrut mot ”det vilda norden” – och kanske mest som en ursäkt till varför romarna inte lyckades invadera folken i de mörka skogarna – uppfann han en lämplig berättelse om ett krigarfolk, germanerna, som kännetecknades av att de aldrig blandats upp med andra folkslag. Därför var de utseendemässigt lika varandra: blåögda med rödblont hår och med kraftigt byggda och starka kroppar. Att Tacitus dessutom beskrev dem som ”bistra, vilda, farliga och krigiska” hörde till konventionen eftersom det gällde en fiende, värd att skydda sig emot.

Denna idé tas så småningom upp av ”nordborna” själva. Maja Hagerman är mycket noggrann i sin källforskning, följer upp varje översättning av Tacitus´ ”Germania” samt Jordanes ”Getica” genom tiderna och ser hur man använt sig av dess innehåll. Tyskarna försökte lägga ”Germanica” till grund för sin egen nation och historia när den kom ut i tysk översättning för första gången 1526. Den inbördes hackordningen bland nordeuropéerna blev dock oklar. Tyskarna menade att Sverige hade befolkats från Tyskland medan man i Sverige ansåg tvärtom: goterna hade sitt urhem i Sverige och härifrån hade de utvandrat till Tyskland. Redan under kyrkomötet i Basel 1434 bröstade sig den svenske delegaten Nils Ragvaldsson och ansåg att han som representant för goternas land, nämligen Sverige, där de europeiska folkens vagga stått, borde få en hedersplats! (-Länge leve den manliga fåfängan! tänker jag som läsare och kan inte låta bli att associera till dagens Svenska akademin.)

I romarnas beskrivningar av folk de slogs mot dyker ordet ”goter” upp under 200-talet e. Kr. Ingen vet hur de gotiska grupperna uppstod, vem som gav deras namn eller ens vad ordet betyder, enligt Maja Hagerman. Hon finner att ”olika folk” dök upp och försvann med viss omsättningshastighet. De hade också tendens att i romersk historieskrivning anta namn av tidigare folk utan att romarna kände till deras sedvänjor, språk eller traditioner.

”Folken” tycks i vissa fall ha accepterat den karaktäristik de fått av romarna och börjar långt senare i sin självförståelse definiera sig själva på det sätt romarna beskrivit dem. Det var under denna folkvandringarnas tid som ”folken” så att säga föddes, ansåg man i högstämda ordalag i historieböcker från 1800- och 1900-talen. Skeendena skildrades med ord som ”vår nation”, ”vårt folk”, ”vår ras” och ”vår kultur”, som om dessa vore självklarheter. I berättelserna ingick nationalsymboler, fornsaker som visades på nationalmuseer och nationalhjältar som skolbarnen fick lära sig om.

Germanerna blev alltså goterna, sedan skandinaverna, vikingarna och till slut svenskarna med stormaktstidens förhärligade självbild och hjältedåd etc. Maja Hagerman ger stoff och analyserar för att komma fram till och visa oss hur uppdiktad föreställningen om de isolerade nordborna i själva verket är. Stillsamt men skoningslöst avslöjar hon ”det svenska självförhärligandets idéhistoria”. Maja Hagermans bok ”Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder” borde därför finnas i varje lärarbibliotek väl tillgängligt att användas i alla skolklasser på högstadie- och gymnasienivå för att vaccinera mot falsk självglorifiering och en nationalistisk uppdelning i ett ”vi” och ett ”dom”.

Kersti Wistrand

Kersti Wistrand har sett föreställningen Atlantica där skådespelerskan Hilde Marie Farstad färgstarkt och mästerligt spelar både 1600-talets renässansmänniska vetenskapsmannen Olof Rudbeck och drottning Kristina i sin egenskrivna pjäs. Rudbeck påstod på fullaste allvar att det forna Atlantis låg i Sverige med Gamla Uppsala som centrum. Blandningen av dikt och vetenskap ger än idag näring åt nationalistiska strömningar.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

-Vilka är ni? Vad gör ni här? Varför sitter ni här? Vem är jag?

Så börjar Olof Rudbeck i Hilde Marie Farstads gestalt sin föreläsning för oss 1600-talsstudenter som tänkes sitta och lyssna i en föreläsningssal i universitetet. I själva verket sitter vi där på träbänkar i Gamla Uppsalas vikingamuseum. Tonen är ömsom myndig och auktoritär ömsom nyfiken och frågande. Men så var Olof Rudbeck (1630 – 1702) ett av den svenska stormaktstidens universalgenier i berömmelse då jämförbar med Emanuel Swedenborg och senare Carl von Linné. – Och som dessutom på fullaste allvar påstod att Atlantis låg i Sverige med Gamla Uppsala som centrum, en storvulen åsikt om Sveriges betydelse som på lång sikt gett näring ända in i dagens nationalism och nynazism.

Den timslånga föreställningen som skrivits av Hilde Marie Farstad är omväxlande. Skådespelerskan är ensam på scenen. Iförd en stor hatt gestaltar hon Olof Rudbeck. När hon i dialog med honom gestaltar drottning Kristina lyfter hon bort hatten med ena näven och under den ryms Kristinas lilla krona. Lika karlakarlsmyndig som Rudbeck understundom framställs, lika ödmjukt eftertänksamt träder drottningen fram och ställer motfrågor med huvudet på sned. I själva verket möttes de aldrig i dialog i verkliga livet, men i teaterns värld är allt möjligt och här står hon för olika tiders tankar kring idén om Atlantis och dess vara eller inte vara och försöker föra en vettig dialog med den envise vetenskapsmannen.

På lämpliga ställen i pjäsen ersätts skådespelerskan med inspelade röster från förr: den visionäre TV- personligheten Dag Stålsjö högläser ur Kriton och kontikifararen Thor Heyerdahl har en utläggning om Atlantis eventuella läge på mittatlantiska ryggen och visar på spår efter en större geologisk katastrof för 5 000 år sedan.

Men den store vetenskapsmannen Olof Rudbeck vill inte ge med sig. Han är tvärsäker, auktoritär, vet bäst och har argument för alla sina antaganden. Jo då, Sverige ligger i världens centrum och Atlantis huvudstad ligger där Gamla Uppsala idag ligger!

Så presenteras den mångsidige vetenskapsmannens livsgärning för oss genom Hilde Marie Farstads gestaltning. Pionjärforskning inom diverse naturvetenskapliga områden, uppfinningar som fört landet framåt och placerat Sverige på världskartan. Och så de där sista trettio åren från 1670-talet och framåt då Olof Rudbecks intresse och skaparkraft länkades in på fornforskningens område. Han fördjupade sig i de gamla isländska och klassiska författarna och ansåg att allt som skrivits där syftade på forntidens Sverige. Platons Atlantis var alls inget uppdiktat land utan vårt eget forntida Sverige minsann. Gamla Uppsala var Atlantis centrum och betraktades som gudarnas boning. Sverige och svenskarna förhärligades och utnämndes till alla större folkslags ursprung. Nästan hela Europa och delar av Asiens kultur hade alltså utgått från vårt land. Resultatet blev verket Atlantica i fyra band, även försvenskat till Manheim, vars första del kom ut 1679. Hans verk togs väl emot i stormaktstidens Sverige och fick inte ifrågasättas. Det översattes till latin och spreds därigenom i andra länder.

Teater Olands föreställning Atlantica ger en god framställning av Olof Rudbecks liv från födelsen i Västerås 1630 fram till hans dramatiska död efter eldsvådan som härjade i Uppsala 15 maj 1702. Sammanfattningen av hans liv och gärningar ges delvis i diktform där delar av Carl Snoilskys dikt om Olof Rudbeck citeras LÄNK http://minata.tripod.com/svbilder/svbildk.html med inspelad röst vid föreställningens början, medan hans sista tid i livet framförs av Hilde Marie Farstad uppklättrad på ryggen av den enorma stol som står mitt på scenen och utbasunerande: ”Mitt hem får brinna, men kyrkan får icke brinna!”. Stolen får därigenom symbolisera Gustavianums tak från vilket Olof Rudbeck sägs ha dirigerat släckningsarbetet. Men ändå brann större delen av Rudbecks stora bibliotek upp inklusive icke utgiven litteratur om bl.a. fjärde delen av Atlantis och ett stort verk om världens alla växter samt 7 000 stockar med graverade figurer. Dessa hade till stor del förvarats i Uppsala domkyrka men undgick ändå inte lågorna. Rudbeck dog några månader efter branden men hann innan dess göra en arkitektritning över Uppsalas återuppbyggnad.

Vem var Olof Rudbeck?

Olof Rudbeck var son till biskopen Johannes Rudbeckius i Västerås. Till sitt väsen var han ”rastlöst nitisk, gladlynt, vänlig, humoristisk och ovanligt frisk, fri från flärd och later”. Han var en mångsysslande vetenskapsman och ett snille med otrolig arbetsförmåga. Efter studier i bl.a. Uppsala och olika universitetsstäder i Tyskland och Nederländerna blev han en världsberömd naturforskare. Han satte Sverige på världskartan genom att upptäcka lymfkärlssystemet. Detta var den första betydande vetenskapliga upptäckten i Sverige. Olof Rudbeck var då endast 23 år gammal och redan världsberömd inom anatomin. Endast 30 år gammal blev han professor i medicin i Uppsala.

Han behövde nu dissekera människor, ritade och byggde därför den anatomiska teatern Gustavianum i Uppsala och mottog vintertid över is och snö ditförda avrättade tyska brottslingar vars kroppar han skar sönder för sin forskning.

Olof Rudbeck var även en stor arkitekt och anlade en botanisk trädgård, samlade växter och var som lidelsefull botaniker föregångare till Linné. Han gav bl.a. ut en växtkatalog med 1873 växtformer. Han var musikalisk och sjöng med stark basröst och komponerade också musik.

Mångsysslaren Olof Rudbecks namn är även knutet till Uppsala universitetets historia under 1660-talet och framåt då han blev dess rektor. En sjudande verksamhet präglade denna tid inte minst vad det gäller byggnation. Förutom medicin undervisade han i kemi, fysik, matematik, astronomi, botanik, byggnadskonst, artilleriväsen och pyroteknik.

Den berömde forskaren var dessutom tekniskt begåvad. Han skapade pumpsystem och vattenledningar som försåg både Uppsala slott och den botaniska trädgården med vatten. Nere vid Fyrisån ritade han en bro, anlade en skeppsdocka och bedrev sjöfart med Stockholm. En mängd mer eller mindre märkliga uppfinningar såg dagens ljus. Han förfärdigade bl.a. kompasser till flottan och ritade sjökartor.

Influens i dagens Sverige

Olof Rudbeck har i författandet av Atlantica uppvisat en kolossal bildning inom alla möjliga ämnen och hans verk är därmed ett tidstypiskt exempel på barocktidens universalistiska vetenskapsideal. Rudbeck visar stor kreativitet, livlig fantasi och en hel del humor då han sammanställer namn och data. Länge vågade man inte opponera sig mot verket. Någon enstaka nutida forskare menar att Atlantica kan ha varit avsett att roa adeln men när det skrevs var göticismen redan en spridd historietradition i Sverige. Olof Rudbeck var en av dess främsta förespråkare. Hans intention att visa på det förhärligade och över alla andra länder stående Sverige, tycks ha varit mycket seriös.

Göticismen var -och är- en huvudsakligen svensk kulturell och patriotisk rörelse. Den anknöt till Nordens forntid vilken uppfattades som en lycklig hjältetid. Rörelsen hade sina rötter i medeltiden där Nils Ragvaldsson tog upp svenskarna gotiska ursprung vid kyrkomötet i Basel 1434: LÄNK  Han baserade detta på Jordanes gotiska historia och på likheten mellan orden gotar-göter-gutar. Göticismen har kommit att spela stor roll för den svenska självbilden. Förutom den uppenbart galna parallellen med Atlantis och Sverige som världens centrum för bildning och kultur har Olof Rudbecks verk kastat en lång dyster skugga in i vårt samhälle av idag, där nationella och nynazistiska grupperingar finner falsk emotionell näring i storvulna tankar om sin egen ras och dess upphöjda ursprung.

Kersti Wistrand

Källa utöver teaterföreställningen: https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Rudbeck_den_%C3%A4ldre

Rashygien eller eugenik är läran om att förbättra människans ärftliga egenskaper genom selektiv avel. Under 1800-talets slut och 1900-talets första del pågick detta främst i USA men också i Sverige. Det var inte bara samer som mättes utan 10 000-tals svenska värnpliktiga.

TEXT: KERSTI WISTRAND

I den hyllade och flerfaldigt guldbaggebelönade filmen ”Sameblod” i regi av Amanda Karnell får vi följa den 14-åriga sameflickan Elle-Marja (spelad av Lene Cecilia Sparrok). I 30-talets Sverige är hon elev med kolttvång i en förtryckande nomadskola, där hon förutom att överge sitt samiska språk, tvingas till rasbiologiska undersökningar av ett par vetenskapsmän från Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Hon underkastas skallmätningar och hon tvingas stå naken under fotografering. Elle-Marja upplever sig som mindre värd. Skamfylld, mentalt förolämpad och med stukad självtillit lämnar hon sin samiska identitet bakom sig och utbildar sig till lärarinna i Uppsala. LÄNK

Rasbiologisk föreläsning i Uppsala 1964

”Du måste komma med och lyssna på den siste svenske rasbiologen Bertil Lundmans föreläsning!” blev jag uppmanad av mina kurskamrater när jag 1964 pluggade pedagogik vid Uppsala universitet.

Sagt och gjort. Föreläsningen ägde rum i samma byggnad så det var enkelt att slinka in. Salen var proppfylld med studenter som satt där och förväntansfullt småflinade åt den förestående antropologiföreställningen med den siste överlevande dinosaurien.

Redan 1950 hade FN fastslagit att begreppet ”ras” var ovetenskapligt. Rasbiologi var alltså sedan länge ”ute” och studenterna roade sig med att gå hit och se på spektaklet.

In kom så ”den store forskaren” docenten och antropologen Bertil Lundman, 65 år gammal. Han tittade knappast åt auditoriet utan ställde sig med ryggen mot oss. Snabbt och vant började han rita upp huvudskålar på svarta tavlan och förklara mått och finesser hos lång- och kortskallar. Hans pekpinne var flera meter lång och smal och svajig när han smällde den i svarta tavlan och pekade ut detaljer på sina ritningar till publikens stilla fniss. Så vände han sig mot oss studenter och hans blick vandrade runt. Jo, där satt en intressant ung man med stort bakhuvud. Lundman kallade fram honom, drog upp sitt måttband och började mäta hans huvud på längd och bredd, hakvinklar och käkpartier och gud vet allt, och förklarade att han var ett gott exempel på den “långskalliga germanska rasen”.

Lundman hade doktorerat på sina skallmätningar av 11 000 allmogemänniskor i Dalarna, där han konstaterat den sannolika förekomsten av en “blond Cro Magnontyp”. Han var den siste rasbiologen i Sverige och märkligt nog fick han fortsätta med sina föreläsningar till pensioneringen. Det rasbiologiska institutet i Uppsala, som tidigare haft hand om undervisningen, hade lagts ned 1958, varvid föreläsningarna flyttats in i universitetet, trots att FN avskaffat rasbegreppet.

Rasbiologerna ansåg att vissa egenskaper var knutna till skallformen. 1946 skrev Lundman i sin bok ”Nutidens människoraser”, s. 62, på följande vis:

”Negrerna äro jordens mest utpräglade driftmänniskor, en ras av stora ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. Niggern tar dagen som den kommer, skriker, pratar och flabbar med sin breda humor och njuter av alla de fröjder som ögonblicket kan giva. En motgång kastar honom bokstavligen till marken, han vrålar och sliter sig i håret som en besatt i vildaste förtvivlan. Ögonblicket därefter är dock det hela glömt och allt är som vanligt.

Negerns sangviniska temperament innesluter mycken godmodighet och med viss lämplig behandling kan han bli en mycket trogen tjänare. En sådan natur är naturligtvis även en utmärkt slav, som, frånsett enstaka utbrott, väl finner sig i sitt öde, ja, t.o.m. är flabbig i slavhandlarens bojor. Någon högre och självständigare kulturutveckling kan ju naturligtvis däremot inte förekomma hos dessa stundens lidelsefulla barn.”[1]

När jag senare studerade religionshistoria kom jag i kontakt med litteratur, där naturfolken benämndes ”primitiva folk” med ”primitiva religioner”, underförstått att dessa stod på ett lägre trappsteg i den mänskliga evolutionen, där den vita herremannen stod på toppen med rätt att rangordna och bedöma. Under 1800-talet började man indela människor utifrån nivån av deras civilisation och det var helt självklart för europeiska forskare på 1800-talet att världens kulturer kunde graderas på en skala från vildestadiet över barbari till civilisation. Långsamt började ordet ”ras” att användas alltmer för att beteckna skillnaderna mellan människor.

Går man i secondhandbutiker eller antikvariat och tittar i äldre reseskildringar och etnografiska böcker kan man än idag ibland få långa resereportage eller ”fakta” beskrivna ur samma synvinkel. De s.k. naturfolken beskrivs som ibland behäftade med ”primitiva egenskaper” i en nedlåtande beskrivning av den vite oftast manlige författaren.

Men hur ser den svenska rasbiologins och skallmätningens historia egentligen ut? Låt oss först rikta blickarna mot Carl von Linné.

Carl von Linné

15 -, 16- och 1700-talen var de stora upptäcktsresornas sekel framför andra. Man kom i kontakt med nya kulturer och annorlunda levnadssätt. Fantasin gick ibland lite väl över styr och man tog för givet att det fanns både halvmänniskor och mytologiska väsen.

Carl von Linné (1701–1778) sände ut sina lärjungar över världen för att hämta hem växter och djur. Han systematiserade växterna och delade in dem i släktskap och grupper med en mycket exakt och vetenskaplig metod, som håller än idag. Han behandlade människan som vilket djur som helst och klassificerade henne som en del av djurriket. Tyvärr kunde han inte låta bli att leka med tankarna då det gällde indelningen också av människor i grupperingar och raser och det gjorde han med det filosofiska tankesystem vilket ännu var i bruk under 1700-talet och byggde på läkaren Galenos (129–199 e.Kr.) som i sin tur utvecklat Hippokrates (460–370 f.Kr.) lära om humoralpatologi och de fyra kroppsvätskornas betydelse.

Dessa fyra kroppsvätskor stod i sin tur i analogiförhållande till de fyra elementen eld – vatten – luft – jord. Linné applicerade dessa tankar på fyra människoraser och märkligt är att se hur yttre drag i människans utseende antogs kunna höra ihop med inre själsliga gåvor: 1. eldens element-gul galla-kolerisk: den röda rasen – indianer; 2. vattnets element: slem/flegma – melankolisk – högdragen, girig: den gula rasen. 3. Den vita rasen, luftens element, gavs de finaste kvaliteterna med alert sinne och kreativitet medan 4. den svarta rasen, jordens element, gavs det jordnära, tunga, lata och tröga sinnet. För säkerhets skull lade Linné till en femte ras: den bruna bestående av mytologiska väsen, som motsvarade eterns element.

Även om detta Linnés tänkande idag verkar långsökt anses det ha rättfärdigat en del av dåtidens kolonisatörer och slavhandlare. Här kan du lyssna till ett radioprogram: LÄNK
Nämnas kan att professor Anders Retzius´ (1796–1860), uppfinnare av skallindexet som spreds över världen, hade en far som studerat tillsammans med Linné.

Den första skallmätningen

Den tyske anatomen Johann Friedrich Blumenbach tog intryck av Linnés raslära, men bytte ut dennes benämningar till kaukasier, etiopier, mongoler och malaysier.(2) Redan 1775 började han samla och klassificera människokranier för att bedöma rastillhörighet. Han ansåg att det mest tillförlitliga sättet att få fram denna var att mäta skallarna och eftersom kranierna var hjärnans kroppsdel borde även själen och de mänskliga egenskaperna ha sin boning där; ju större hjärnskål, desto mer utvecklad hjärna och större ädelmod.

Blumenbach gjorde en indelning av människosläktet som antropologerna länge skulle hålla fast vid. Självklart hade Gud skapat människosläktet genom Adam och Eva, men skillnaderna mellan raserna hade sedan uppkommit genom degeneration. Men där fanns en mänsklig urform som människorna i paradiset stod allra närmast och det var den europeiska rasen, ansåg samme forskare. [3] Senare blev även flera anatomer i andra europeiska länder berömda för sina skallmätningar.

I följande artikel presenteras de svenska rasbiologerna Anders Retzius, sonen Gustav Retzius och Herman Lundborg och deras forskning.

Kersti Wistrand

Noter: 1. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bertil_Lundman 2.https://www.penn.museum/sites/morton/craniology.php 3.Hagerman, Maja, Det rena landet, s 164.

Idag den 15 maj är det 115 år sedan geoglyfforskaren Maria Reiche föddes. Hennes stora upptäckt var de s.k. nazcalinjerna i Perus ökensand. Dessa blev 1994 upptecknade på UNESCOS världsarvslista.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Nazcaplatån ligger ca 32 mil söder om Perus huvudstad Lima i Sydamerika. De vita nazcalinjerna och figurerna i den rödbruna öknen där, har fascinerat mänskligheten i många århundraden. Första gången en forskare såg dem från luften var 1939 då Maria Reiche satt i ett flygplan som korsade ökenområdet. Hon kom att kartlägga detta tillsammans med den amerikanske historikern Paul Kosok.

Nazcalinjerna är det mest kända exemplet på s.k. geoglyfer, stora figurer avbildade på marken, och en av de gåtor som arkeologin brottas med. De utsågs till världsarv 1994.

Nazcaöknen består av vit sand täckt av rödaktiga stenar. Genom att lyfta bort dessa stenar och frilägga den ljusa sanden inunder har 800 raka linjer samt 300 geometriska figurer, bestående av bl.a. trianglar, rektanglar och spiraler, skapats. En del linjer är 48 km långa. Dessutom finns där ca 70 stora djur och plantor. Bland figurerna märks fåglar som kolibri och kondor, apor, spindlar och ett diagram över Orion. Ja, en del personer tycker sig t.o.m. se en astronaut! Den största figuren föreställer en 285 meter lång pelikan.

Linjerna och figurerna anses vara gjorda av nazcaindianer som levde här ca 100 f.Kr. till bortåt 600-talet e. Kr. Deras kultur anses hastigt gått under genom en självförvållad miljökatastrof. För livlig avhuggning av stora områden av bortåt tusenåriga huarangoträd med rötter ned till femtio meters djup ägde rum i syfte att få åkerjord. Detta skapade i sin tur torka, jorderosion och svältdöd.
Nazcaindianernas kultur avlöstes så småningom av inkaindianernas.

Vem var Maria Reiche?

Maria Reiche (1903 – 1998) föddes I Tyskland, där hon studerade matematik, astronomi, geografi och främmande språk. Hon talade fem språk flytande. Äventyrslusten tog över och hon började arbeta som lärare för barn vid tyska konsulatet i Cusco i Peru. Hon gjorde även vetenskapliga översättningar av teknisk litteratur. Då andra världskriget bröt ut, stannade hon kvar i Peru. När hon flög över öknen 1939 kunde hon tydligt se stora linjerna och jättelika figurerna i den regnlösa öknen utanför staden Nazca, 32 mil söder om huvudstaden Lima.

Året därpå blev Maria Reiche assistent till den amerikanske historikern Paul Kosok. Tillsammans började de kartlägga området och undersöka linjernas relation till astronomiska händelser, t.ex. sommarsolståndet. Från 1948 fortsatte Reiche forskningen ensam. Hon ansåg att formationerna i öknen, 18 olika djur och fåglar, återspeglade en storskalig solkalender och att nazcaindianerna, som levde där ca 100 f.Kr och in mot 600-talet och före inkafolket, hade observerat astronomiska cykler.

Idag menar en del forskare att linjerna utgjorde rituella stigar som förband heliga platser, där ceremonier utfördes. Andra menar att de var avsedda att ses från luften och tillverkade för att vörda gudarna. Till de mer spektakulära hypoteserna hör folkliga idéer om att linjerna och figurerna utgjorde landningsbanor för utomjordingar.

Kersti Wistrand

Källor: Allt om Vetenskap nr 1 – 2010, http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/nascalinjernas-ursprung , https://en.wikipedia.org/wiki/Maria_Reiche.

Här kan du se en videohyllning till Maria Reiche och hennes arbete

En glad pingst tillönskas alla läsare av Humanism och Kunskap med denna vandring i Sandemars naturreservat i Stockholms södra skärgård!

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Varje vår söker jag mig i mitten av maj till naturreservatet Sandemars ängar inte långt från Dalarö. Reservatet är kanske mest känt för sitt rika fågelliv, men jag kommer dit för floran och naturens skönhet. Jag vill sitta på en sten bland alla kungsängsliljor, orkidéer, kabblekor och tidiga ängsblommor som mandelblom, gullviva, kattfot, violer och majviva. Jag vill glädjas åt naturens återuppståndelse och hälsa försommaren välkommen, emellanåt smuttande på mitt termoskaffe.
-Välkommen med mig på en tur!

Björklöven har sprungit ut …
… och häggen blommar. Kan du känna dess doft?

Och där i lunden står kungsängsliljorna – huvudanledningen för min utflykt till Sandemars ängar. Nog var vår Herre på gott humör när han skapade denna vackra blomma med sitt tunga hängande röd- och vitrutiga huvud. Utseendet för tankarna till schack och det var inte för inte som den även kallades damspelsblomma en gång i tiden. Bland de rutiga kungsängsliljorna växer också helvita varianter.
De flamländska 1600-talskonstnärerna Balthasaar van der Ast och Jan Breugel avbildade denna lilja i sina buketter.
Det var Olof Rudbeck som tog hem den första kungsängsliljan till Sverige och Uppsala. 1654 odlade han den i sin botaniska trädgård. Än idag är den Upplands landskapsblomma. Från Uppsala spreds kungsängsliljan till herresäten och slott i mellersta och södra Sverige, först till Kungsängen utanför Stockholm, därav namnet. När Sandemars slott, i närheten av naturreservatet, byggdes på 1670-talet, planterades exemplar av blomman även där och det är dess ättlingar som spridits sig in i naturreservatet.

Vägen går vidare. Jämsides löper en bäck med gula kabblekor utmed bäckfåran.
Jag kommer fram till den gamla kohagen med den steniga kullen, slår mig ned med havsviken i fjärran. Idag är korna borta, sålda, och den väldiga hagen i det närmaste att betrakta som ängsmark.

Hela ängen är fylld med gullvivor, styvmorsvioler, buskvioler, luktvioler, majsmörblommor, mandelblom, kattfot och röd och vit Adam och Eva.
Adam och Eva: röd och vit Orchis sambucina. På sina håll i Sverige har den fått heta fläderyxa, eftersom den doftar som fläder. Själva ordet ”orchis” kommer från antikens grekiska och betyder testikel. Orkidéroten består nämligen av två testikelliknande knölar och omgavs en gång i tiden av magiska föreställningar. Sålunda skulle gravida kvinnor dricka saften från den större knölen på roten av Jungfru Marie hand, en annan orkidé med fläckiga blad, för att få en son. Önskade hon en dotter skulle hon dricka saften från den mindre rotknölen.

Ängsblommor. Anknytning till det gamla bondesamhället. Alldeles intill mig i gräset tittar styvmorsviolerna fram. Det nedersta kronbladet är styvmodern med sina två små egna barn ovanför sig, överst de två större styvbarnen som redan fanns där i boet när hon gifte sig med bondänklingen.
Buskvioler, luktvioler och skogsvioler ser jag också. Under medeltiden odlades olika sorters violer i klosterträdgårdarna. De ansågs ha läkande förmågor och även skydda mot onda anlag och onda andar. Violen är förmodligen den främsta av de örter som används i välluktens tjänst. Rökelse av lin med viol och sellerirot ansågs ge förmågan att se in i framtiden. Violen ingick i läkemedel, parfymer och maträtter. För länge sedan i min barndom fanns kanderade violer att köpa i enstaka konditorier. De sockrade violetta blommorna gjorde sig fint på gräddtårtor.
Jag tar för mig av min medhavda matsäck och njuter tacksamt av naturens skönhet allt medan näktergalar, koltrastar och olika sångare flöjtar i träden.

Glad pingst!
Kersti Wistrand

Kersti Wistrand har granskat rasbiologins rötter och metoder och utväxter i Sverige och redogör här för den forskning som uppstod i början av 1900-talet.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Rasbiologin tog upp idéer från antropologin, anatomin samt arkeologin och utvecklades till en lära om hur en ras skulle förädlas. I Sverige spreds den från den romantiska traditionen att svenskarna härstammade från goterna och var ett renrasigt folk. Dess företrädare var Anders Retzius (1796–1860) och sonen Gustav Retzius (1842–1919) samt Herman Lundborg (1868–1943).

I några tidigare artiklar såsom Rasbiologi och mätning av skallar, visar jag på hur unga manliga svenska diktare 1811 bildade Göticistiska förbundet (senare benämnt Götiska förbundet), ett litterärt sällskap i romantikens anda med syfte att återskapa de gamla göternas “frihetsanda, mannamod och redliga sinne”. Detta som en reaktion på förlusten av Finland och Sveriges reducering som stormakt i Europa. ”Det rena landet” av Maja Hagerman.

Man började efterspana de svenska förfäderna i fornfynd, runinskrifter, sagor, dikter och konsthantverk. Den germanska rasen romantiserades och många i borgarklassen var förblindade av vikingar, asagudar, porslin med vikingamönster och – skallmätningar. Nationalismen, ett brödraskap sammanflätat av vänskaps- och släktband, växte fram för att nå sin höjdpunkt under 1890-talet. Dikten bekräftade vetenskapen som bekräftade dikten osv i ett evigt cirkelbevis.

Under sommaren 1897 och 1898 utförs skallmätningar på två årskullar med svenska beväringar. Inte mindre än 45 688 värnpliktiga svenskar blir undersökta. Det är en banbrytande forskning som i omfattning saknar motsvarighet i världen. Visserligen hade mätningar av indianer och afroamerikaner ägt rum i USA, men inte i långt när denna storleksordning. Ett av namnen bakom forskningen var anatomiprofessorn Gustaf Retzius. Det andra var lundaprofessorn Carl Magnus Fürst.

Det är inte bara skallarna med kraniets längd och bredd som mäts utan hår- och ögonfärg och även kroppsstorlek inklusive armars och bens längd. 10 000-tals ifyllda blanketter finns än idag bevarade och en mängd räknebiträden anställdes för att bearbeta statistiken.

Undersökningsresultaten som publicerades 1902 visade att Sverige var ett enhetligt och i stort sett ”rasrent” land: ”Svenskarna torde i själva verket vara de jämförelsevis renaste återstoderna af de gamla germanska folken, och de utgöra än idag i antropologiska hänseenden ett märkvärdigt homogent folk”. Svenskarna var långskalliga och hade enligt rasforskarnas tes aldrig beblandat sig allmänt med finnar och samer. [1]

Vad var då bakgrunden till denna mätning av beväringar?

Anders Retzius

Som vetenskapsmän tillhör både Anders Retzius (1796–1860) och sonen Gustav Retzius (1842–1919) några av de mest framträdande personerna i Karolinska institutets historia. Båda var professorer i anatomi. Anders Retzius var dessutom antropolog och som sådan intresserad av att mäta fornkranier som man hittat i gamla svenska gravar. Han kom att skapa ett anatomiskt museum och grunda en kraniesamling på Karolinska institutet. Till sin hjälp i insamlandet av samiska kranier hade han grundaren av laestadianismen, prästen Lars Levi Laestadius i Karesuando, som plundrade samiska gravar.

Omkring 1840 lanserade Anders Retzius en ny detaljerad metod att mäta skallar, det s.k. skallindexet. Metoden fick stor spridning och genomslagskraft i samtida vetenskap. Därigenom blev han en viktig person även i den internationella rasbiologins historia.

Metoden blev ett verktyg för klassifikation och med vars hjälp man nu kunde göra distinktioner mellan olika europeiska folk och nationer. Anders Retzius indelade människornas kranier huvudsakligen i långskallar och kortskallar. Hjärnan tog form efter skallen och långskallarna var på grund av hjärnans storlek intelligensmässigt överlägsna, enligt hans sätt att se det. De långskalliga, dvs nordeuropéerna, var företagsamma och aggressiva medan de kortskalliga, slaverna, var konservativa. Han kom också fram till att den germanska rasen var långskallig och den samiska kortskallig. Hans tankar hade stor betydelse långt in på 1900-talet. [2]

Gustaf Retzius

Gustaf Retzius var läkare, professor i anatomi samt ledamot av Svenska akademien från 1901 till sin död 1919. Hans omfattande forskning kring nervsystemet publicerad i huvudsak på tyska och utförd kring sekelskiftet gjorde honom till en internationellt erkänd forskare. Han nominerades elva gånger till Nobelpriset i fysiologi eller medicin men fick aldrig detta pris. Under ”Hjärnans år” år 2000 hyllades han från läkarhåll LÄNK

Att Gustaf Retzius vid sidan av sin anatomiforskning dessutom var en av förgrundsgestalterna inom rasbiologin förbigås med tystnad förutom att ett av hans verk, ”Crania suecica antiqua” (1899) omnämns i en mening som ett bidrag till fysisk antropologi och baserat på studiet av ett stort antal skallar från stenålder, bronsålder och järnålder. Hans verk ”Anthropologia Suecica” (1902) där han för fram undersökningarna av alla de värnpliktiga, nämns över huvud taget aldrig. Tydligen vill man sopa bort alla spår av rasbiologin.

Gustaf Retzius följde dock i faderns fotspår och bidrog till rasbiologins uppgång och aktualiseringen av rashygieniska frågor i Sverige under 1900-talets början.[2]

Under åren 1888–89 lät Gustaf Retzius mäta kranierna på 45 688 värnpliktiga och konstaterade att Sverige hade ”den renaste germanska rasen” jämfört med andra länder. Denna slutsats var baserad på hög procent långskallighet. Att det senare visade sig att sådana skallmått finns i stor skala i delar av Afrika, brydde han sig aldrig om!

Gustaf Retzius stod under påverkan av tidsandan med dess göticism och romantik.

År 1881 lät han t.ex. tillsammans med hustrun Anna Retzius uppföra en sommarvilla på Hägerstensåsen i södra Stockholm med utsikt över Mälaren. Denna döptes till Sagatun som betyder Sagas heliga plats. Paret ägnade stort intresse åt fornforskning, antropologi och sengöticism och Saga var skaldeingivelsens gudinna. Vid uppförandet av villan valde de den fornnordiska stilen med drakhuvuden, drakslingor, verandor, balkonger, svalgångar och bågformade fönster. Från början var taket spånklätt. Läget var viktigt och skulle föra tankarna till urnordisk natur med tall, granar, berg och sjö.[3]

I början av 1900-talet var Sverige ett av de världsledande länderna i rasbiologiska frågor. När rasbiologin gjorde sitt intåg i världen, gick Gustaf Retzius fram ännu tydligare. 1909 beskrev han den nordiska rasen som en naturlig aristokrati med nobelhet, höghet, frihetskänsla och andra heroiska dygder som kännetecken.

Andra europeiska rastyper beskrivs som högsinta men mer lämpade för repetitivt industriarbete. [4] Denna artikel innebar att Anders Retzius orienterade sig mot tysk anatomisk och antropologisk forskning där den ariska och nordiska rasen lyftes fram. Däremot tog han avstånd från det missionerande samhällsengagemang för den ariska rasen som framfördes från tyskt håll. Han ansåg att detta var oförenligt med vetenskapen. Av samma anledning var han frånvarande då ”Svenska sällskapet för rashygien” bildades 1909. [4] Inte desto mindre har bilden av honom som vetenskapsman med tiden förknippats med fördomsfulla och ovetenskapliga rasläror. [5]

I följande artikel presenteras professor Herman Lundborgs rasforskning och bildandet av ”Svenska institutet för rasbiologi”.

Kersti Wistrand

Referenser:
1. Hagerman, Maja, Käraste Herman – rasbiologen Herman Lundborgs gåta, s 22 f, 2005. Norstedts förlag.
2. Hagerman, Maja, Käraste Herman (2015) samt samma författare: ”Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder” (2006) Prisma.
3. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/5864
4. Maja Hagermans böcker samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Retzius#/media/File:Gustaf_Retzius_utf%C3%B6r_antropologiska_m%C3%A4tningar_1905.jpg
5. Svenskt biografiskt lexikon, 1998 samt Maja Hagerman, Det rena landet, s 338.

Vi bör göra upp med vårt förflutna, tala öppet om vad som hänt och placera rashygienen i sitt historiska sammanhang. Obearbetade känslor och attityder kan annars ligga kvar och skvalpa i folkhavet och påverka oss i generationer och främja fascistiska och nationalistiska tongångar och partier.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Herman Lundborg (1868–1943) utbildade sig till läkare, blev docent i psykiatri och neurologi samt hospitalläkare i Uppsala 1903.

Under 1890-talet lyssnar han entusiastiskt till anatomiprofessorn Gustaf Retzius föreläsningar som bl.a. omfattar jämförelser av olika hjärnor i världen. I USA har man jämfört hjärnor från afrikanska slavättlingar och indianer utan att finna några intressanta avvikelser, får han höra. Själv har Retzius undersökt hjärnan från en avliden lapp från Arvidsjaur men lapparnas hjärnor är svåra att få tag på, fortsätter Retzius. [1]
Herman Lundborg lystrar till lite extra och ser som i blixtbelysning sin möjliga framtid och en karriär inom rasbiologin. Han hade ju själv haft en far som varit överingenjör och ledare för järnvägsbygget i norra Sverige och hade under sin uppväxt flyttat runt en hel del där uppe och även mött samer. Han hade trivts riktigt bra med fjällvidderna, inlandet och dess befolkning.
Retzius är den främste rasforskaren i Sverige, men Herman Lundborg lyckas emellertid aldrig bli vän med den inflytelserike vetenskapsmannen trots flera försök. 26 år skiljer dem åt i ålder. Det skulle dröja till 1913 innan docent Lundborg börjar sina omtalade skallmätningar bland samer, finnar och tornedalingar i Norrland.

Undersökning av Listerlandets befolkning

1898 görs mätningar på delar av bondebefolkningen på Listerlandet i Blekinge under lundaprofessor Fürsts ledning. Där förekommer en ovanlig och dödlig sjukdom, myoklonusepilepsi. Herman Lundborg lyckas bättre i kontakterna med denne forskare och 1908 får han tillåtelse att återuppta forskningen i Listerlandet.

Herman Lundborg är mycket intresserad och ambitiös, följer med sin tid och läser internationell litteratur om den forskning som pågår både i England, USA, Canada, Tyskland och Europa i övrigt. Han deltar flitigt i internationella konferenser och hämtar hem idéer till sitt forskningsupplägg.

Herman Lundborg upprättar släktöversikter med 337 familjer med inalles 2 232 personer inblandade. Han kombinerar den medicinska studien med släktforskning, Mendels ärftlighetslagar och patologiska fallstudier. Resultaten från undersökningarna publiceras i en ambitiös bok med två volymer och en sammanlagd vikt på närmare sju kilo. I denna bok redovisas hur sjukdomen går i arv genom förekomsten av kusinäktenskap, vilka därefter skulle komma att förbjudas. Han finner också att dåliga anlag osynligt kan vandra vidare från till synes friska föräldrar för att sedan dyka upp i nästkommande generation. Herman Lundborg är pionjär inom området och lyckas klarlägga sjukdomsbilden och nedärvningen av den till slut dödliga epilepsin, där en ”progressiv” degeneration, dvs. celldöd, uppstått.

Genom sitt arbete har Herman Lundborg skapat ett mönster för hur liknande sjukdomsundersökningar skulle kunna bedrivas. Hans insatser belönas med pris från bl.a. Vetenskapsakademien och Svenska Läkarsällskapet och han blir internationellt berömd. [2]

Eugenik

Hur uppkommer dåliga arvsanlag och vad orsakar degenerationen? frågar Lundborg sig.
Termen ”eugenik” myntades 1883 av engelsmannen Francis Galton [3], kusin till Charles Darwin. Galtons egen definition av eugenik lyder:

”studiet av alla verksamheter under mänsklig kontroll, vilka kan förbättra rasens kvalitet för framtida generationer antingen fysiskt eller mentalt”.

Där gällde det alltså att främja fortplantningen av individer med påstått önskvärda ärftliga anlag. Denna typ av eugenik kom senare att kallas ”positiv eugenik”. [3]

I Tyskland har läkaren och biologen Ploetz 1895 myntat begreppet rashygien istället för det engelska uttrycket ”eugenics”. I Tyskland kom det mer att handla om att välja bort anlag som ansågs dåliga, s.k. negativ ”eugenik”, vilket så småningom leder till ihjälgasning av bl.a. funktionsnedsatta barn: LÄNK

Engelska metoder tillämpades vid 1900-talets början för att identifiera och klassificera individer eller deras familjer: fattiga, kriminella, mentalt sjuka, blinda, döva, epileptiker, utvecklingsstörda, homosexuella, ”avvikande”, och prostituerade. Dessa människor befanns olämpliga att fortplanta sig och många länder införde så småningom restriktioner eller lagar om genetisk screening, födelsekontroll, äktenskapsrestriktioner, förbud av rasäktenskap, påtvingad sterilisering, påtvingade aborter eller graviditeter. Ett populärt program, där bl.a. IQ-mätning ingår, spreds för att höja positiv eugenik, dvs. läran om att förbättra människans ärftliga egenskaper genom selektiv avel. [3]

Dessa tankegångar passar Herman Lundborg förträffligt. I det omfattande släktträdet på Listerlandet ingår ju även missbrukare, kriminellt belastade och sinnessjuka. Varje individ är undersökt i detalj: dåligt leverne, könssjukdomar, dryckenskap etc. och Herman Lundborg menar att degenerationen kan finnas i släkternas eget levnadssätt. Det kan kanske vara så att om någon förälder varit berusad i befruktningsögonblicket så kan det ha negativ inverkan på mötet mellan ägg och spermie, menar han. Herman Lundborg anser att också dessa dåliga anlag går i arv. Roten till det onda finns i biologin.

Herman Lundborg började nu allt mer tala om ”ärftlighetshygien”, vars uppgift skulle vara att undervisa folk så att degeneration inte uppträder. Han var nu helt uppfylld av sin mission: han ville ge argument för rashygieniska strävanden och pläderade för en förnuftig befolkningspolitik baserad på osjälviska nationella ideal. Herman Lundborg vinner internationell berömmelse för Listerlandstudien och speciellt intresserade är man i Tyskland. [4]

Rasidén dyker upp

Så dyker rasidén upp som ett nytt inslag, förmodligen efter det att den franske filosofen Artheur de Gobineaus bok ”Essän om människorasernas ojämlikhet” kom ut på svenska 1908. Gobineau omtalas idag som rasismens fader. Herman Lundborg gör dennes åsikter till sina egna. ”Blodsblandning” mellan raserna anses nu vara en orsak till degenerering. Och var det inte så att ett främmande folkslag, herulerna, kom till Listerlandet på 500-talet f. Kr. och utövade ett dåligt inflytande på befolkningen där genom att gifta in sig så att blodsblandning (rasblandning) uppstod? Och skulle det inte kunna vara så att detta var en bidragande orsaken till den ovanliga typ av epilepsi som fanns där?

Herman Lundborg börjar nu framställa sig som rasforskare, vilket framgår i brev till Gustav Retzius. Därmed tar han steget in i Retzius rasforskning. Lundborg blir besatt av tanken att göra den banbrytande upptäckten och den förste i världen att bevisa att rasblandning är skadlig. Från och med nu, 1913, börjar han sina omtalade resor runt om i Sverige för att mäta och fotografera samer, tornedalingar, finnar, romer och tattare. Gång på gång reser han norrut och hemma i Uppsala väntar troget fru och barn. Hans stora mål är att genomföra det storslagna uppdraget ”att rädda den svenska befolkningen”.

1915 blir Lundborg docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning.
1916 anslår riksdagen 24 000 kr för att Lundborg under en fyraårsperiod ska få tillfälle att slutföra de studier i samisk antropologi som han påbörjat 1913. Ett delmål är att spåra sjukdomars nedärvande och rasblandningens effekter, bl.a. ”moralisk halt”. Liknande undersökningar görs i Värmlands finnbygder. [5]

De rasbiologiska instituten bildas

1905 grundas ”Tyska sällskapet för rashygien” i Berlin. Vi ska därvid ha i minnet att rasbiologin då redan var starkt förankrad i Storbritannien, USA och Canada. Första världskriget kommer emellan och den tyska ekonomin har lågvattensmärke. Samarbetet mellan Herman Lundborg och de tyska rasforskarna är stort. Dessa uppmuntrar honom ihärdigt att så tidigt som möjligt försöka bilda ett rasbiologiskt institut i Sverige, där det finns ekonomiska förutsättningar. Först 1924 har Tyskland råd att grunda det Tyska rasbiologiska institutet i Berlin, två år efter att dess svenska motsvarighet bildats.

I Sverige bildades ”Svenska sällskapet för rashygien” 1909, vilket bedrev ett starkt lobbyarbete för ett rashygieniskt perspektiv på samhällsutvecklingen. [6] Det lyckades över förväntan. 1919 genomfördes en svensk folktypsutställning som vandrade runt i städerna och fick stor uppmärksamhet och skapade goodwill för saken.

Under 1920-talet debatterades ”degenerationsfaran”, den förmenta försämringen av folkmaterialet och ”förgiftandet av samhällskroppen” i både media, gymnasieskolor och hem.

Frågan genomsyrade samhället och kulturpersonligheter som Ellen Key, Selma Lagerlöf och Anders Zorn var endast några i raden som företrädde rashygieniska åsikter. Oron var uppriktig och stor att människor med ”sämre” egenskaper fick fler barn än människor med ”rätt” ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att svenska folket på sikt skulle få vad som ansågs vara sämre egenskaper. [6]

Den 13 januari 1920 lades en motion, författad av bl.a. Lundborg, in till riksdagen om att grunda detta rasbiologiska institut. De svenska politiska partierna – konservativa, liberaler, socialdemokrater och bondeförbundare- engagerade sig och stod alla bakom. Motionen hade med andra ord stöd i alla politiska riktningar i riksdagen (not 1). I maj 1921 får propositionen bifall i riksdagens båda kamrar.

Den svenske läkaren Herman Lundborg hade på så sätt 1921–22 lyckats driva igenom tillkomsten av ett rasbiologiskt institut, där han själv blev professor och chef. Det var det första i världen och dess höga syfte var att skydda den svenska ”folkstammen” från degeneration.

Det Svenska Institutet för rasbiologi inspirerades av Gustaf Retzius’ undersökningar. (7) Tiotusentals samer fotograferades från alla vinklar och man upprättade register med fotografierna och mätresultaten. På samma vis fotograferades romer, judar, tattare och valloner. Med hjälp av dessa foton upplystes resten av det svenska folket om vikten av rashygien – allt i vetenskapens namn.

Stora konferenser anordnades i institutet och där deltog bl.a. tyska rasbiologer flitigt med sina föreläsningar. De flesta av dem, liksom Lundborg själv skulle senare förknippas med nazismen.

Samhällsklimatet, inte endast i Sverige utan i hela Västvärlden, var präglat av rasideologin. 1923 grundades SVAF- Svenska antisemitiska föreningen. 1926 infördes rasbiologin i gymnasieskolornas läroböcker under rubriken “Svensk rasforskning” och det förkom att elever fick mäta varandra under biologilektionerna.

Psykiatern Alfred Petrén lade in en motion i riksdagen om steriliseringar. Den bifölls 1934. (8) Under 1934–75 steriliserades 63 000 personer i Sverige, hälften utan samtycke. De som steriliserades ansågs tillhöra bl.a. grupperna ”imbecilla, undermåliga, idioter, fallandesjuka (epileptiker), tattare, sinnesslöa, personer med lösaktigt sexualliv och homosexuella.

Under denna period satt åtta socialdemokratiska regeringar vid makten.

Slutet för den svenska rasbiologin

Man måste nog tillstå att rasbiologins glansdagar i Sverige inträffade innan 1922. Herman Lundborg kom att brottas med många problem när han väl drivit igenom sitt institut. Till bekymmer för institutets styrelse tvingades han tigga hos privata finansiärer. Dessutom var han mån om sin auktoritet och svag för en typ av slagord som inte hörde hemma i vetenskapligt arbete. Därmed blev han svår att samarbeta med.

Själv klarar professor Herman Lundborg inte av sina passioner och skaffar sig ironiskt nog ett barn med en tjugofem år yngre tornedalskvinna, tillhörande den grupp han utfört skallmätningar på, och bidrar på så vis själv med ”blodsblandning”. Naturligtvis tisslas det mycket bakom hans rygg – Lundborg har fört henne till Uppsala där hon blir anställd som städerska och hjälpreda vid Svenska institutet för rasbiologi och får bo i vaktmästarlokalen. Till hans heder -och hennes styrka- kan sägas att Lundborg slutligen tar sitt ansvar offentligt och på ålderns höst så småningom gifter sig med henne i ett andra äktenskap efter det att hans första hustru dött. Sin egen forskning hade han då lämnat bakom sig. Resultatet av denna var en mängd statistik, fotografier och brev som kom att arkiveras.

Andra världskriget bryter ut och med facit i handen ser omvärlden resultatet av rashygienen och raspolitiken. Locket för forskningen i raspolitik läggs på. Varför kan man fråga sig? Blev skuldkänslan för stor när det uppdagades vad som hänt i Tyskland där rashygienen drivits till sin spets? Blev skammen för stor när man insåg att svensk rasbiologisk forskning gett näring till den tyska nazismen?

Tystnaden är allt annat än sund för samhällsutvecklingen idag. Obearbetade känslor och attityder kan ligga kvar och skvalpa i folkhavet och påverka oss i generationer och främja fascistiska och nationalistiska tongångar och partier. Vi borde göra upp med vårt förflutna, tala öppet om vad som hänt och placera det hela i sitt historiska sammanhang. Vi borde kunna sticka hål på bölden och släppa ut varet. ”Se vad vi gjorde; vi lät oss luras av vetenskapen och dess människosyn, en vetenskapstro som var knuten till den tiden och som begick förfärliga misstag mot massor av människor. Vi förstod inte bättre då, men låt oss inte upprepa detta misstag åter igen!”

1950 avskaffar FN rasbegreppet. 1958 läggs ”Det Svenska Institutet för rasbiologi” ned för gott. Det finns ingen homogen ”ras” som levt i Norden sedan urminnes tider utan invandringen har en gång kommit från flera håll och under olika perioder. Genetiken och den medicinska forskningen har utvecklats och visat på det felaktiga tänkandet inom rasbiologin och dess ödesdigra konsekvenser. LÄNK och LÄNK

Här är en informativ video på elva minuter: ”Sameblod, Herman Lundborg och rasforskningen i Sverige” LÄNK

och här videon “Dokument utifrån från 2002”: ”De icke önskvärda – Rashygien i Sverige”. LÄNK. Se dem gärna och sprid deras innehåll!

Kersti Wistrand

Not 1. Svenska kommunistpartiet bildades först senare, 1921, som en utbrytargrupp från socialdemokraterna. De kom att ha en annan åsikt, motsatte sig senare steriliseringslagarna och ansåg att dessa i själva verket var en klasslag LÄNK.

Referenser:
1. Hagerman Maja, Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder, s 22 f. (2006). Prisma, Stockholm.
2. Informationen är hämtad från Maja Hagermans bok Käraste Herman – Rasbiologen Herman Lundborgs gåta, (2015). Nordstedts, Stockholm.
3. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rashygien
4. Hagerman, Maja, Käraste Herman, samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Herman_Lundborg 5.https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=9781
6.Hagerman, Maja, Käraste Herman samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi
7.http://ww2.lakartidningen.se/store/articlepdf/9/9567/LKT0821s1597_1598.pdf
8.http://www.psykmuseet.se/2013/06/alfred-petren-och-steriliseringsfragan/

Den 1 juni införde USA sina kritiserade tullar på stål och aluminium från EU och satte sig därmed över den internationella handelslagen. EU svarade med tullar på utvalda amerikanska varor och ett handelskrig kan uppstå i förlängningen.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Donald Trump fortsätter på den inslagna vägen med det populistiska slagordet ”Make America great again”/ ”Gör Amerika stort igen”.
Avstängning av gränser i söder, beslut som kör över ursprungsbefolkningen, öppnandet av nedlagda gruvor, stöd för vapenindustrin, brytande av kärnvapenavtalet i Iran och Parisavtalet, planer på oljeutvinning i Arktis som kan ödelägga djurlivet och få allvarliga miljökonsekvenser för hela jorden, förflyttningen av den amerikanska ambassaden till Jerusalem vars konsekvenser blev en upptrappning av krigsinsatser och många döda främst palestinier. Till detta läggs nu beslutet om tullar på viktiga handelsvaror från EU. Som vägande skäl för sin åtgärd anför Trumpadministrationen ”risk för nationell säkerhet att inte ha inhemsk produktion”, och hänvisar samtidigt till ”det stora handelsunderskottet”.

”America first”

Vi först och de andra sedan! Den amerikanska nationalismen förstärks medan tankarna på globalt samarbete kommer alltmer i skymundan.

När det gäller handel och tullar har världens ledare tidigt insett att det finns vinster på samarbete och tullfrihet (Hansaförbundet som instiftades i Östersjön av tyska köpmän redan på 1100-talet är ett exempel).

Inget land med plattform i världshandeln kan gå sin egen väg utan på sikt få konsekvenser för sin egen ekonomin och på sikt även risk för världsekonomin. Därför har ett stort antal länder en gång i tiden förhandlat sig fram till ett gemensamt handelsavtal, som även USA skrivit under. När nu USA bryter mot detta kan de länder som anser sig blivit utsatta dra USA inför en särskild domstol, WTO (World Trade Organization) -domstolen.

Ledare för flera europeiska länder samt Kanada och Mexico har alla förgäves försökt förhandla. Trump gör som han vill och vi får nu se vad som händer.

Frankrikes president Emmanuel Macron, varnar för att beslutet att driva ekonomisk protektionism baserad på nationalism kan leda till en parallell till det som hände på 30-talet.

– Detta beslut är inte i enlighet med internationell lagstiftning och därför olagligt, säger Macron.

Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, kallar tullbeslutet ”fullständigt oacceptabelt”.
EU förbereder nu sitt svar i form av tullar mot amerikanska varor. Kanadas premiärminister Justin Trudeau kallar USA:s tullar för helt oacceptabla och svarar med att införa egna tullar på amerikansk whiskey, apelsinjuice och olika slags stål- och aluminiumprodukter. Mexikos utrikesminister säger att landet ska fortsätta förhandla trots ”de orättvisa och ensidiga tullarna”. Det samma gäller för Kina.

EU sköter alla handelsförhandlingar åt de 28 medlemsländerna och har förberett svarsåtgärder med EU-tullar på bl.a. amerikansk whiskey, motorcyklar, jeans och jordnötssmör. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström har en framträdande roll i dessa förhandlingar.

Vad händer i Sverige?

Ann Linde, EU- och handelsminister, uttalade sig 1 juni i Svt1:s morgonstudion om situationen för oss i Sverige:

“Detta var det sämsta beslutet som Donald Trump kunde ta. Han lägger tullar på hela den europeiska och övriga världens stål- och aluminiumindustri och det är ett ensidigt beslut, där han bryter mot gällande handelsavtal. De kunde lagt kvoter istället, men de lade det värsta tänkbara. Jag hade hoppats att USA skulle gett oss ett permanent undantag, men så har inte skett.
– Nu är det så att vi i Sverige exporterar specialstål, som man inte kan ersätta så lätt i USA. Därför hoppas vi att importörerna kommer att påverka dessa tullar. Vi exporterar för 4 miljarder då det gäller dessa produkter. I början kommer vi inte att märka av detta, men sedan blir det ju överskott av stål- och aluminiumprodukter på den europeiska marknaden, eftersom dessa inte går att sälja till USA, vilket gör att priserna dumpas. Då hamnar vi i en annan situation.
Värre blir det om USA kommer att lägga tullar på våra svenska bilar. Där exporterar vi för 20 miljarder och om detta sker kommer vi att känna av det mer. Trump har just tillsatt en kommission som utreder om man även ska införa tullar på bilar.“

Risken för upptrappning är stor och ett handelskrig kan komma att blossa upp. Beslutet om ståltullar från USA:s president Donald Trump innebär att klyftan mellan USA och Europa ökar politiskt och ekonomiskt och vi kan hamna i en liknande situation som under 1930-talet. Under ett pågående möte med G7-gruppen i Quebec i Kanada varnade Christine Lagarde:

“De som kommer att bli lidande är de fattigaste, de minst privilegierade människorna, dvs. de som är beroende av importerade varor för sitt levebröd.”

I det senaste presidentvalet bestod 15 % av Trumps väljare av amerikanska invånare som lever under existensminimum, många socialt utslagna. Många av dem tillhör andra generationens arbetslösa stål- och bilindustriarbetare och bor i det s.k. Rostbältet, tidigare kallat ”Tillverkningsbältet”. Det sentida namnet syftar på industriernas förfall och svårigheter att anpassa sig till en mer globaliserad marknad. Trumps program lovade en framtid för dem i utbyte mot deras röster. Frågan är om han kommer att kunna infria dessa löften eller om det enbart rör sig om en protektionistisk och nationalistisk politik som i slutändan slår tillbaka.

Kersti Wistrand

Ytterligare en viktig bok som bör finnas i lärarrummens referensbibliotek är Maja Hagermans ”Käraste Herman”, anser Kersti Wistrand.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Statens rasbiologiska institut i Uppsala grundades 1922 av läkaren Herman Lundborg (1868–1943) som blev dess förste chef och professor. Motionen att grunda Statens rasbiologiska institut hade lagts fram genom Herman Lundborgs försorg 1920 och bifölls av samtliga då existerande politiska riksdagspartier. Hans uppdrag var självpåtaget: att ”rädda” det svenska folket för att blandas med ”andra människoraser” och gå under. Genom 100 000-tals skallmätningar hade man nämligen kunnat konstatera (enligt den tidens sätt att se det) att svenskarna utgjorde den mest renrasiga folkstammen i världen. De var germaner och långskallar, som inte låtit sig beblandas så mycket med de kortskalliga samerna, finnarna, tornedalingarna, tattarna, romerna och vallonerna som också levde i Sverige. Människors och hela folks karaktärsegenskaper och vanartighet ansågs bestämmas av biologiska faktorer och som långskallar hade den svenska folkstammen de största hjärnorna och de mest överlägsna egenskaperna, bl.a. då det gällde intelligens, framåtanda, ädelmod och styrka. Denna ras måste behållas ren, ansåg Helmer Lundborg, och det var hans självpåtagna livsuppgift att föra ut informationen till samhället.

Jag beundrar Maja Hagermans gedigna arbete ”Käraste Herman- rasbiologen Herman Lundborgs gåta” (404 sidor, utgiven 2015, Norstedts förlag). – Tänk att sitta månad efter månad i det f.d. Rasbiologiska institutets lokal i Uppsala och där gå igenom hundratals pärmar med skrivelser, yttranden och protokoll, hundratals mappar med särtryck, tretton tusen brev till och från institutet under professor Lundborgs tid – förutom hans stora privata brevsamling, räkenskap och kvitton, dagboksanteckningar, hundratusentals tabeller över mätningar av människor i Sverige samt tusentals foton av dem. Att noggrant läsa allt detta, att lägga pussel och försöka kartlägga Herman Lundborgs liv och få ett personporträtt av honom och en överblick av hans dubbelliv, den man vars gåta hon vill förstå. Och hon gör det sett ur en kvinnas ögon som den kvinnliga historiskt intresserade vetenskapsjournalist och författarinna hon är. Jag vet män som tycker hon är för hård i sin bedömning, men själv uppskattar jag hennes kvinnliga blick, rättframhet och förmåga att finna alla dessa pusselbitar och försöka lägga dem på plats. Ett i mina ögon trovärdigt livsöde har satts på pränt. För sina böcker har hon både fått Augustpriset och blivit promoverad till filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 2012.

Herman Lundborg är naturvetenskapligt lagd och utbildar sig till läkare, men stannar inte därvid. Han är mannen med de stora drömmarna och visionerna som han till stor del lyckas förverkliga tack vare goda kontakter och en otrolig arbetskapacitet – samt alla de kvinnor som han får att ställa upp vid sin sida vare sig det nu är hustrun till vilken han sänder all smutstvätt via tåg från Norrland eller de unga kvinnor som assisterar honom under hans resor bland lappar, finnar och tornedalingar. Och att de även blir hans sängkamrater det förstår man av Maja Hagermans efterforskningar, där det antyds att åtminstone en ung förälskad kvinnlig assistent verkar ha fått göra abort i hemlighet innan han i Tornedalen träffar den 25 år yngre Maria Isakson och av ”blandras” som han uttrycker det i sina pärmar. Herman kan inte skiljas från henne och tar ner henne till Uppsala, där hon får tjänstgöra undangömd som städerska och passupp på det rasbiologiska institutet – och samtidigt älskarinna, där hon bor i vaktmästarbostaden. Hon föder honom en son som hon sedan tvingas lämna i fosterhem under några år. Allt medan Herman Lundborgs äktenskap med fru och två söner fortgår parallellt. Hustrun blir sjuk och när hon dött, gifter sig Herman Lindborg med Maria, men då är han redan gammal och behöver förmodligen hjälp med ett och annat.

Detta var den ena delen av dubbellivet, och presentationen av själva gåtan – för hur kan en världsberömd forskare, vars mål är att gå till historien som den första person i världen som bevisat att blodsblandning och därmed rasblandning är ödesdiger sedd ur evolutionens synvinkel, skapa ett barn med en kvinna av en undermålig ras? Följden blir ju en degeneration, som gör att utvecklingen går baklänges och skapar sjukdom? Något som strider mot hela hans vetenskapsteori och forskning? Hur kan han ha känt det under sina sista år? Något svar får vi inte. Det är och förblir en gåta.

Nu låter det förstås som om boken handlar om Herman Lindborgs passion för kvinnor och en passion som han inte förmår tygla, men så är det naturligtvis inte. Detta är marginellt jämfört med det allvarliga budskapet i boken. Budskapet att en manlig vetenskapsman – tillsammans med några andra manliga vetenskapsmän från Sverige och främst Tyskland – har kunnat förkroppsliga tidsandans tankegångar och med sitt intellekt, sina visioner, sin vetenskapstro, sin lidelsefullhet och strävan efter berömmelse kunnat bygga upp ett nätverk som i sin tur lyckats påverka naturvetare, kulturelit och politiker både i Sverige och utomlands. (Och inte osökt går mina tankar till dagens Sverige, dess vetenskapstro och läkemedelsbolagens makt). En man som i så hög grad kunde påverka ett villigt samhället att 63 000 svenskar kom att steriliseras! Och slutligen en man som varit behjälplig att utveckla nazismens metoder i Tyskland. När Maja Hagerman grävde sig ned i de tyska arkiven upptäckte hon nämligen samma hålkort och registreringssystem som användes av Lundborg vid massregistreringarna här i Sverige. Genom hans försorg hjälpte dessa verktyg till att effektivisera den tyska förintelsen.

Dag efter dag, år efter år kartlägger Maja Hagerman alla förehavande. Varenda tågbiljett, varenda restaurangnota finns bevarad tillsammans med dagboksanteckningar och brev från kvinnliga assistenter och manliga kollegor och vänner. Maja Hagerman tar oss med på läkarens resor och möten i norra Sverige under 22 års tid. Alla tyska kontakter, när-var- och hur länge, förs fram. Maja Hagerman gör också djupdykningar i de tyska arkiven och studerar den tyska nazismens framväxt och visar på dess nära förankring i raslärorna. I Sverige talar Herman Lindborg om rashygien, arbetet för rasrenhet, en term lånad från Tyskland dit han reser på konferenser, men när man i Sverige nöjer sig med steriliseringar går man så småningom längre i Tyskland, där människor avrättas.

Efter första världskriget är Tyskland ekonomiskt bankrutt, men Herman Lindborg blir den svenske världsberömde kollega och mecenat som bjuder in tyska unga rasbiologer och lär upp dem i mätningskonsten och dokumenteringen av den samma. Flera av dessa unga rasbiologer utvecklas senare till fullfjädrade nazister med rätt att döda. Kontakterna är förhållandevis täta. Här i Sverige, ett land att se upp till, finns ju den rena germanska/ ariska rasen mest bevarad. Senare då den tyska ekonomin blir bättre får vi genom Hagerman följa med på resor, möten och nya konferenser i nazityskland.

Herman Lindborg blir så småningom övertygad nazist. Men en hemlig sådan för att inte sätta sitt arbete och sitt institut på skam. I Sverige tar man nämligen avstånd från nazismen. Men Maja Hagerman finner i hans brevskörd samröre med nazister i Värmland. De sänder skrifter till Lundborg, som i sin tur uppmanar dem att göra det i lönndom, för judarna utgör en stark grupp och har en stark ekonomi och hans rasbiologiska institut kan drabbas negativt om samröret med värmlandsnazisterna kommer fram. Förresten har han ju fullt upp med den samiska rasen.

Maja Hagerman följer Herman Lundborg och hans institut fram till 1935 då han pensioneras. FN avskaffar begreppet ”ras” 1950 och röster höjs att Rasbiologiska institutet ska läggas ned. Den vetenskap som det bygger på vilar nämligen på lösan grund. Det läggs ned slutgiltigt 1958. Kvar blir ett jättearkiv med alla de dokument som Maja Hagerman arbetat sig igenom för att kunna skriva ”Käraste Herman”, den första biografin över Herman Lindborgs liv. Boktiteln kommer från alla de kärleksbrev som första hustrun Thyra skrev till sin så ofta frånvarande make.

Sammanfattningsvis kan sägas att biografin är mycket intressant, välskriven och användbar inte minst i skolundervisningen. De mörka kopplingarna till nazisternas rasforskning finns där liksom viktiga bitar om nazismens koppling till rasläran. Likaså början på nazismens framväxt i Tyskland, men jag saknar det något större historiska sammanhanget med kopplingen till den anglosaxiska eugenikrörelsen. Jag skulle också gärna sett en större redogörelse av kopplingen mellan den amerikanska rasismen och dess föregångsmän samt nazitysklands rasbiologiska forskare. Det nämns i föregående på en halv sida. Som boken är skriven just nu tycker jag att en allt för ensidig betoning lagts på betydelsen av Herman Lindborgs påverkan på den tyska nazismens utveckling. I själva verket överfördes både rasbiologisk forskning och kapital från USA direkt till Tyskland för att främja nazismens framväxt, något som kanske inte är alltför känt, men som för mig synes än mer betydelsefull än Herman Lundborgs influens.

Kersti Wistrand

Poesin har historiskt sett haft mycket stor betydelse i kinesisk kultur. Under Tang-dynastins dagar (618–907 e.Kr) antog Kina ett etiskt politiskt system med en krävande examination av ämbetsmännen, som även skulle kunna deklamera poesi och själva kunna skriva poem. De skickligaste fick de högsta ämbetena.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Nutida kineser brukar idag hänvisa till Tangdynastin (618 – 907 e.Kr.) som Kinas guldålder, den främsta tiden i landets historia när det gäller kulturell utveckling. Under denna dynasti hade Kina ett etiskt politiskt system med en humanistisk världsbild och blomstrade i alla avseenden, bl.a. inom handel, samhälle, litteratur och konst. Här en kort video om den tidens huvudstad Chang´an (i inlandet) LÄNK https://www.youtube.com/watch?v=Tj-QxA-tORs , som tidsmässigt kan jämföras med Birka och vikingatiden hos oss.

Kinas kejsare kallades av gammalt “Himmelens son“, vilket innebar att han inte betraktades som gud men hade en särställning som Guds mänsklige representant, som tolkade Himmelens vilja. Så länge han skötte sitt ämbete rätt ansågs han vara garanten för harmonin i naturen och samhället. Samtidigt fanns det en syn att Himlens vilja var helt och hållet nedlagd hos folket och om kejsaren inte fullgjorde sina plikter, kunde hans ställning som nationens överhuvud upphävas. (1)

Konfucianismen blev på nytt en sammanhållande statsfilosofi under Tangdynastin och det kom att vara så i Kina till 1905. (2) För att bryta de aristokratiska familjernas makt inrättade kejsaren ett mycket krävande examinationssystem i flera olika nivåer för att även andra grupper av män skulle kunna bli ämbetsmän i statlig tjänst. Ämbetsmännen skolades således in i den konfucianska filosofin och förutsattes styra riket med visdom istället för maktmedel.

Ämbetsmännen förutsågs vara lojala gentemot kejsaren så länge denne skötte sin maktställning. Om inte, förutsågs de uppträda som sanningssägare för att leda in kejsare på rätt väg igen, något som kunde vara förenat med personliga risker att hamna i onåd. (2) Från ca 740 infördes krav på att kunna deklamera klassiska dikter samt att kunna skriva egna poem inom en högre nivå i examinationssystemet, vilket hade till följd att många ämbetsmän samtidigt var framstående poeter. 48 000 dikter finns bevarade från Tangdynastins dagar. Några av dessa är satiriska, formulerade som protest mot kejsaren. (3)

Filosofen Konfucius´ ( på kinesiska Kong-zi, 551 – 479 f.Kr.) människoideal var en junzi, dvs. en person som var bildad och reflekterande, som skaffat sig kunskaper om omvärlden och insikter om sig själv som människa, och därför hade förmågan att se allsidigt på frågor utan att förledas av fördomar eller egenintressen.  En junzi odlade en inre godhet och gjorde sitt bästa för alla. Förutom godhet och vishet värderades rättfärdighet, pålitlighet, lojalitet, anständigt uppförande, sonlig vördnad och rangvördnad, högt. Himlen ansågs ha gett människan livet och hon kunde bäst sköta det genom att vara en god kugge i samhällsmaskineriet:  furstens godhet – undersåtens lojalitet; faderns kärlek – sonens vördnad; äldres välvilja – yngres vördnad; mannens rättvisa – kvinnans vördnad; vännens trofasthet – vännens återgäldande. Konfucius uppmanade att vörda “ömsesidigheten”: “Vad du icke vill att andra ska göra dig skall du icke göra mot andra” men uppmanade även att kritisera en orätt. Hans tankar spreds under 1600- och 1700-talen till Europa genom jesuiterna och kom att påverka flera filosofer, bl.a. Voltaire. (1)

Kejsare Taizong (personligt namn Li Shimin, där Li är efternamnet), Tangdynastins andre kejsare, blev förebild för alla andra efterföljande kejsare. Hans flit och högt ställda etiska mål gjorde att minnet av honom gick till eftervärlden. Han utsåg duktiga och dygdiga personer till viktiga samhällsposter och godtog både förslag och kritik från dessa utnämnda. Han kunde t.o.m. befordra dem som kritiserade honom. Som kejsare var han ödmjuk, respektfull och tolerant. Denna hans anda med ett öppet och klart sinne fick dynastin att avancera till en framskjuten plats i Kinas historia. (4)

Man öppnade sig för omvärlden och nya kulturella inslag, vilket bidrog till utveckling på många områden, inte minst inom kulturen. Under denna tid var stabiliteten i landet (pax sinica) stor och handel bedrevs västerut längs den s.k. Sidenvägen, som började i huvudstaden Chang´an och bestod av tre huvudvägar västerut. Åtskilliga nya varor infördes i Kina, t.ex. vitlök, senap, ärtor, olika medicinalväxter och nya kryddor. Det påstås att kinesiska köket, sådant vi ser det idag, kom till på 700-talet tack vare utbytet med indisk matlagningskonst och kryddsättning.

Många utländska köpmän kom till de kinesiska städerna och en del stannade och gifte sig med en kinesisk kvinna. De fick dock inte ta kvinnan ut från landet. På så vis växte speciella kvarter med blandäktenskap fram. (3, 5) Kvinnorna hade f.ö. en något starkare ställning än under övriga dynastier, vilket jag återkommer till senare i denna artikelserie.

Olika religioner som buddhism, taoism, konfucianism, islam och kristendom utövades sida vid sida. Religiös tolerans förespråkades och översättningar av andliga skrifter bekostades. Speciellt blev buddhismen populär. Från och med Tangdynastin blev Kina huvudsätet för buddhistisk lärdom i Östasien. Indiska, kinesiska, centralasiatiska, japanska och koreanska buddhister reste runt och besökte varandra och spred samtidigt olika filosofier. Utanför staden Luoyang anlades ett stort buddhistiskt tempel, Kanjingtemplet, för munkar under kejsare Wu Zetians beskydd. (6)

Vid det heliga berget Songshan låg Shaolintemplet, zenbuddhismens vagga, där en 1 500-årig blandning av kung fu och religion hålls vid liv än idag. Stridskonsten förenades med buddhismen. Kontrollen över sitt sinne och sin kropp gjorde munkarna till en viktig militär styrka under Tangdynastin och de hjälpte Li Shimin (Taizong ovan) att erövra tronen efter sin fars, den förste Tangkejsarens, död. (7)

Mot slutet av Tangdynastin upplevde dock en kejsare hot från buddhismen, som han tyckte blivit alltför rik och mäktig. 845 beordrade därför denne kejsare att 4600 buddhistiska kloster och 40 000 tempel skulle förstöras. Trots detta levde buddhismen vidare. (3)

Under denna fredliga period i Kinas historia gjordes flera uppfinningar. Dit hörde konsten att tillverka porslin, på engelska än idag benämnt ”china”, vilken utvecklades från keramiktillverkningen. Under 600 – 700-talet upptäcktes den vita leran bestående av kaolin. Den blev grunden för porslinstillverkningen. Från och med 1300-talet kom porslinet att föras västerut via Sidenvägen till Medelhavsområdet. Krutet, kompassen, blocktrycket och schacket var andra uppfinningar som exporterades. Under 1700-talets slut infördes också luktpionerna i Europa med hjälp av Ostindiska kompaniet. Efterfrågan blev stor här och nya sorter förädlades fram.

Många kända ämbetsmän som samtidigt var poeter levde under Tangdynastin. En kejsare i en efterföljande dynasti kom att sammanställa 48 000 tangdikter av över 2 200 poeter. Dikterna har mycket hög konstnärlig kvalitet. Några av dessa poeter kommer att presenteras i följande artikel.

Förutom poesi utgavs prosa med hög konstnärlig nivå. Tangdynastins lärde skrev om vanliga medborgares liv och uppvisade därvid stort mod, insikt och ansvarskänsla. De ville rädda människor och upprätthålla fred och välstånd i samhället och lade fram sina visioner hur man skulle kunna lösa samhällsproblemen.

Kanske är det så att de bästa poemen skrevs av den person vars hjärta och intellekt stod bäst i samklang och kanske är detta en vink också till dagens svenska politiker? Under senare år har man i Kina stora sammankomster för att högläsa och lyssna till de gamla visa poeterna, som samtidigt var sin tids ämbetsmän och politiker.

Kersti Wistrand

Referenser:

1. Ringgren, H och Ström, Åke W. Religionerna i historia och nutid, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm, 1964.
2. https://webb.folkbildning.net/kina/kina-historia-exam
3. Information från utställningen “Staden vid sidenvägen”, som visades i Bergsrummet på Skeppsholmen i Stockholm 12 sept 2015 – 28 febr 2016 i Världskulturmuseernas regi.
4. https://www.epochtimes.se//tangdynastin-den-kinesiska-kulturens-hojdpunkt-del-1/ och https://en.wikipedia.org/wiki/Emperor_Taizong_of_Tang
5. https://en.wikipedia.org/wiki/Tang_dynasty
6. http://www.varldskulturmuseerna.se/utstallningar/tidigare-utstallningar/staden-vid-sidenvagen-ny-utstallning-i-bergrummet/religioner-under-tangdynastin/ och https://www.epochtimes.se//tangdynastin-den-kinesiska-kulturens-hojdpunkt-del-1/
7. TV-serien ”Kina från ovan, del 1”, Film for National Geografic Channels; Executive producer: Iain Riddick (2015).
8. https://en.wikipedia.org/wiki/Imperial_examination

Under Tang-dynastins dagar (618–907 e.Kr) i Kina skulle ämbetsmännen kunna deklamera poesi men även själva kunna skriva poem, vilket ingick som avgörande moment i jinshi, den högsta examen i det kejserliga examensväsendet. Här presenteras några sådana ämbetsmän och deras poem.

TEXT: KERSTI WISTRAND

I Kina anses pionerna vara ”blommornas konung” och ”blommor av rikedom och ära”. Pionen har utsetts till nationalblomma och har länge varit en symbol för rikedom. Många kinesiska poem beskriver dess väsen och skönhet. En del av dessa är författade av ämbetsmän och politiker inom Tangdynastin (618 – 907 e.Kr.).

Tangdynastins första huvudstad hette Chang´-an, men under dynastins senare tid utsågs staden Luoyang till ny huvudstad. Luoyang har historiskt sett varit ett centrum för pionodling. Redan under 400-talet e. Kr. använde man pionens rötter för att bota blodsjukdomar, astma och huvudvärk, men under Tangdynastin började man odla och uppskatta växten för dess skönhet. Det var främst förnäma familjer som hade dem i sina trädgårdar. Buskpionerna fick endast odlas i de kejserliga trädgårdarna och kallades där ”blommornas konung”, medan luktpionen kallades ”konungens ministrar”. En del plantor var mycket värdefulla och kunde kosta tiotusentals mynt.

Utbildningen av ämbetsmän

I en blomstrande kultur med en blomstrande stad som Luoyang fanns givetvis utbildningar, så även under Tangdynastins dagar. Dels fanns där utbildning i buddhismtemplen, dels i statliga skolor. Redan ett par tusen år före Kristus utbildade kejsaren skrivare, vilket gjorde att det tidigt fanns ett brett lager av skrivkunniga i det gamla Kina. Poesin, den äldsta formen av litteratur, har historiskt sett haft mycket stor betydelse i kinesisk kultur. Därför innehöll poesin ofta många kopplingar till äldre tiders historia, filosofi och poesi och blev långt driven i sitt formspråk.

Omkring 740 blev djup kännedom om antikens diktverk ett krav i de omfattande inträdesproven för ämbetsmän. Staten uppmuntrade ett speciellt examinationssystem för att få fram dugliga tjänstemän. Alla män i eliten måste sålunda lära sig konfucianska texter och visa sin skicklighet i poesi. I examensproven jinshi ingick att skriva en egen dikt av god kvalitet. Under den första tiden utexaminerades drygt tio personer varje år. De skickligaste steg i karriären, men det hände även att de kunde hamna i onåd och bli förvisade om poemens innehåll alltför mycket provocerade kejsaren. Samtidigt ingick det i det konfucianska statsskicket att kejsaren, ”Himmelens son”, skulle kritiseras av ämbetsmännen om han inte regerade rättrådigt. LÄNK
En ämbetsman under Tangdynastin kunde befordras om han skrev något som behagade kejsaren. Ungefär 48 000 poem finns bevarade från Tang-dynastins tid och 2200 olika författare har skrivit dem.

Det var inte bara i sin yrkesroll som ämbetsmannen skulle visa sin förmåga att skriva och recitera poem utan också i sociala sammanhang. Varje vår då pionerna blommade hölls en festival som en hyllning till de undersköna blommorna. En kinesisk historiker från denna tid har skrivit att det ansågs skamligt att inte sitta ned och tillbringa en ledig stund under betraktande av just denna blomma. Låt oss därför besöka en av Tangdynastins mest kända poeter, ämbetsmannen Bo Juyi (772 – 846) i pionernas tid i hans trädgård i staden Luoyang.

Ämbetsmannen Bo Juyi

”Hör du musiken och
Och suset från bambuns blad?
Vi har kommit till poetens trädgård.
Bo Juyi har fått tjänst
Som kejserlig lärare här i staden
Och som det anstår en ämbetsman
Har han låtit anlägga
En magnifik trädgård
I anslutning till sitt hem.

I trädgården finns tre heliga berg
Och tusen bambustjälkar
Där finns också en sjö med små öar
Sammankopplade med broar,
En miniatyr av hela världen
med hav och berg.

Vid östra stranden
finns en musikpaviljong.
Här brukar Bo Juyi bjuda sina gäster
På poesi, qin-musik och öl.” [1]

(Skylttext från utställningen “Staden vid sidenvägen”)

Vi slår oss ned där i Bo Jujis musikpaviljong omgiven av hundratals blommande pioner i olika rosa och röda nyanser. Doften hänger ljuvligt balsamisk och helande runt oss. Vi fördjupar oss i de tunga pionernas skönhet och harmonin lägrar sig i våra hjärtan. En flöjt hörs vemodigt spela och så framträder den store poeten själv med ett poem:

”Sorgsna, de röda pionerna framför trappan
i kvällningen bär endast två stjälkar
slokande blommor.
Då vinden imorgon bitti
Kommer att skövla dem,
Griper jag i natt ett bloss
För att betrakta deras falnande glöd.”
Bo Juyi (772 – 846), översättning: Göran Malmquist [2]

En meditativ stillhet infinner sig. Tysta sitter vi där och begrundar innehållet i dikten om alltings förgänglighet och vikten av att leva i nuet och ta tillvara på detta.

Efter några minuter kommer en ung kinesisk kvinna klädd i vitt. Hon slår sig ned på golvet under ceremoniella former, lägger sin qin framför sig och börjar spela:

Så inträder den store poeten, filosofen och ämbetsmannen Liu Yuxi (772 – 842), jämnårig kollega och vän till Bo Juyi: ”Jag ska be att få läsa mitt utvalda poem i betraktandet av pionerna. Jag har skrivit det nyligen, på min ålders höst”, säger han. Speciellt de äldre i publiken ler och nickar inkännande. De yngres ansikten visar stor vördnad. Den konfucianska atmosfären vilar över trädgården. ”Poemet har jag gett titeln `Att dricka vin och betrakta pioner´ “, fortsätter Liu Yuxi, gör en konstpaus och börjar sin deklamation:

”Idag dricker jag bland blommorna
Med glatt hjärta berusar jag mig på några bägare
Min enda sorg är att blommorna kan tala
Och vägra att öppna sig för mig, gamle gubbe ”

Ånyo sitter alla i auditoriet i djup tystnad, begrundar det nyss förmedlade, filosoferande på livets skeden och mysterier. Jag kan enbart betrakta mina egna tankar som infinner sig efter diktuppläsningen:

– Stackars gamle Liu Yuxi, tänker jag, så blommorna vägrade att tala med dig… eller var det så att du inte kunde lyssna just då?… men de talade till mig endast för några veckor sedan! När jag dagdrömde mig bort i en röd pion som växte i mina vänners rabatt, tyckte jag mig höra kinesisk musik och fick inspirationen att sedan söka efter kinesiska poem om pioner. Detta i sin tur gav mig anvisning om Bo Jiyus trädgård där jag tacksamt lyssnat till era dikter och fick lära mig om jinshi… Tur att du i alla fall blev glad av en kanna vin…

Bo Juyi (772 – 846) och Liu Yuxi (772–842)

Bo Juyi och Liu Yuxi (eller Liu Yü-his) var båda framstående poeter, filosofer och högt uppsatta ämbetsmän, som genomgått jinshi, den kejserliga examinationen för att utses till högre ämbetsman inom byråkratin. De var födda samma år och blev nära vänner när de i senare delen av sina liv förflyttades till Luoyang. De hade likartade livserfarenheter. Båda två hade under sina liv haft flera olika befattningar inom den kejserliga statsförvaltningen och båda två hade i poem kritiserat kejsaren, men blivit benådade av efterföljande kejsare och återtagna i tjänst.

Bo Juyi kom från en lärd men fattig familj. Efter det han hade tagit sin examen 800 fick han en lägre ämbetsmannatjänst hos den dåvarande kejsaren. Stundtals var han högljudd i sin kritik mot orättvisor i samhället och överheten. Därför skickades han i exil under fem år och fick endast mindre uppdrag. Den efterföljande kejsaren benådade honom emellertid och 824 fick han flytta till den kulturella huvudstaden Luoyang där han blev kejserlig lärare. När han avslutat sin tjänst i Luoyang drog han sig tillbaka till ett buddhistiskt kloster tolv kilometer söder om Luoyang där han dog 846 e. Kr. Bi Juyi skrev ofta om sina iakttagelser under tjänsten och hans stil var lätt och enkel att förstå, även för hans underordnade. Hans samlade verk omfattar mer än 2800 poem. [3]

Liu Yuxi innehade flera höga ämbetsposter, men blev två gånger avsatt till följd av att han opponerade sig i satiriska dikter mot vad han ansåg vara orättvisor i samhället. [4] 836 hamnade han i Luoyang och det var där i Bo Juyis musikpaviljong som vi träffade på honom.

Vildmarkspoeterna

Den vanligaste formen på poemet var en reglerad 8-radig vers med fem eller sju tecken på varje rad. Flera av de mest kända poeterna levde i slutet av Tangdynastin då oroligheter började råda. En del ämbetsmän tvångsförflyttades till gränslanden i norra Kina. Samtidigt förlades styrescentrat allt längre söderut där klimatet var behagligare för de styrande. Poeterna vid norra gränsen fick benämningen ”vildmarkspoeter”. Typiskt för deras skrivande är uttryckandet av ensamhet och hemlängtan. Som metafor för dessa känslor beskriver de ofta avsaknaden av typiska drag i det kinesiska landskapet. Bergen är t.ex. inte längre gröna.

En av dessa vildmarkspoeter, men som levde i början av Tangdynastin, var Cen Shen (715–770). Han innehade en lång tjänst vid gränsen där han bl.a. var ämbetsman under en general men försökte bli befordrad för att få flytta därifrån. De nordliga delarna var nämligen både mycket kalla och utsatta för stridigheter. Han steg i graderna och blev så småningom förflyttad och innehade då en post som guvernör. [5]

Tuschmålningarnas pionjär

Wang Wei (699–759) var ämbetsman, poet, musiker, kalligraf och kinesisk målare. Även han protesterade mot kejsaren och kastades en gång i fängelse. Wang räknas som stämningslandskapets förste mästare och är en de mest betydande östasiatiska konstnärerna. Mestadels målade han poetiska landskap och buddhistiska motiv. Han anses vara den förste som målade monokroma tuschlandskap och blev därmed förebild för senare landskapsmålare, både i Kina och Japan. [6]

Kersti Wistrand

Referenser:
1.”Presentationsskylt” från utställningen “Staden vid sidenvägen”, som visades i Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm 12 sept 2015 – 28 febr 2016 i Världskulturmuseernas regi.
2.Texterna om Bo Juyi är hämtade från utställningen “Staden vid sidenvägen”, se ovan.
http://www.varldskulturmuseerna.se/utstallningar/tidigare-utstallningar/staden-vid-sidenvagen-ny-utstallning-i-bergrummet/poesi/
3. https://en.wikipedia.org/wiki/Liu_Yuxi
4. https://en.wikipedia.org/wiki/Cen_Shen
5. https://en.wikipedia.org/wiki/Wang_Wei_(Tang_dynasty)

Humanism och Kunskap önskar alla läsare en Glad midsommar!

Text: KERSTI WISTRAND

Midsommar – den tid på året då dagen är som längst och natten som kortast och magiska krafter är i rörelse enligt den gamla folktron. Alla örter ansågs ha speciell kraft just denna natt och det var då viktigt att plocka växter för både läkedom och kärleksmagi.

”Uti vår hage” är en gammal mytomspunnen folkvisa från Gotland, som fint passar in i midsommartid. Gamla talesätt säger att den kan innehålla ett recept för fosterutdrivning, straffbart att förtälja för de kloka gummor som ägde receptet och därför dolt i en visa. Ser man till växternas medicinska sida innehåller liljekonvaljen livsfarliga substanser, medan Hippokrates skriver om myntan som ett afrodisiakum, ett medel för lustan. Dofterna och skönheten hos flera av de övriga blomstren leder likaså till romantiska tankar. Så kanske var det på det viset att i den magiska midsommarnatten tjänstgjorde visan som recept både för älskog och (farligt) preventivmedel. Eller kanske var det inte alls så utan endast en mycket vacker sång som beskriver naturens skönhet kring midsommar och därmed är given i vår svenska visskatt:

Uti vår hage
”Uti vår hage där växa blå bär…

Kom hjärtansfröjd! [1]

Vill du mig något, så träffas vi där…

Kom liljor och akvileja ….

Kom rosor …

…. och salivia …

Kom ljuva krusmynta ….

Kom hjärtansfröjd!

Vill du, så binder jag åt dig en krans.
Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia!
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtansfröjd!
Solen den dalar men hoppet uppgår.
Kom liljor och akvileja, Kom rosor och salivia!
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Ut i vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd!
Men utav alla du kärast mig är.
Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia!
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!”

Här kan du för övrigt lyssna till Uti vår hage:

I följande video berättar folklivsforskaren Ebbe Schön om bondesamhällets gamla traditioner i midsommartid. Intervjun ägde rum 1997 under en promenad längs vackra gamla gärdsgårdar i det ålderdomliga kulturlandskapet på Muskö i Stockholms södra skärgård.

Videolänk till SVT/öppet arkiv

Humanism och Kunskap önskar alla läsare en glad midsommar!

Kersti Wistrand

Not [1] Hjärtansfröjd är en folklig benämning på åtminstone två växter, varav citronmeliss är den ena. Jag väljer dock att tolka det som den unga flicka som gossen har kär och uppvaktar.

Den 24 juni fick kvinnor i Saudiarabien rättigheten att själva köra bil. Samtidigt har kvinnorättsaktivister fängslats. Orsaken har angetts till att “ha underminerat landets säkerhet”.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Saudiarabien är förmodligen världens mest konservativa land och dess rättsväsende följer strikt islamisk lag, där bl.a. dödsstraff praktiseras och diskrimineringen av kvinnor är hårt kritiserad i västvärlden.
Den 24 juni trädde en ny lag igenom i Saudiarabien. Kvinnor fick då rätten att enligt lag köra bil. Ca 2 000 kvinnor har lyckats skaffa sig körkort. Glädjeyran har varit stor på stadens gator, speciellt som kollektivtrafiken är i det närmaste obefintlig och kvinnornas beroende av de manliga familjemedlemmarnas skjutsande varit hundraprocentig. Men inte alla män har applåderat. Några veckor tidigare, den 4 juni, fick därför kvinnliga förare lagskydd mot trakasserier, där den man som döms kan få fem års fängelse och dryga böter. (1)

Modern historia
Saudiarabien är ett land med ungefär 33 miljoner invånare. De flesta medborgare räknas som araber, men i kusttrakterna finns starka inslag av afrikaner och perser, som kommit in från andra sidan havet. Cirka en tredjedel av befolkningen anses därutöver bestå av gästarbetare från andra länder.
70 % av befolkningen är under 30 år. (2)

Landet är en diktatur; en absolut monarki med 15 000 familjemedlemmar. (3) Det är samtidigt en islamisk stat, där bokstavstrogen islam med Koranen i centrum utgör grund för såväl politisk förvaltning som rättsskipning. Samhällsstrukturen är således patriarkalisk, där kvinnan är underordnad mannen. All makt utgår från kungafamiljen Al Saud och inga politiska friheter existerar. Politiska partier liksom politisk verksamhet är förbjudna och yttrandefriheten är kraftigt beskuren. Dödsstraff är vanligt förekommande.

Den förste kungen Ibn Saud (1932 – 1953) styrde landet enligt konservativa islamiska lagar samtidigt som ett nära samarbete etablerades med västmakterna. Olja började utvinnas i stor skala och landet är idag världens största oljeexportör. Ungefär en sjättedel av världens kända oljetillgångar finns där. Saudiarabien har därmed blivit en viktig handelspartner för västvärlden och detta gör att den mesta kritiken mot Saudiarabien tystnat. President Trump är i synnerhet en av dem som ser till att hålla sig väl med landets ledare och ett nära strategiskt och ekonomiskt samarbete har uppstått med USA. Det påbörjades särskilt efter Kuwaitkriget 1990–1991 då amerikanska trupper stationerades i Saudiarabien. Viktiga handelspartners är idag USA, Kina och Japan.

Näringslivet och offentliga ämbeten på alla nivåer domineras av de flera tusen prinsar som finns i landet. Sex av dem har suttit på tronen efter Ibn Sauds död. Prinsarna rivaliserar om tronen och strider mot varandra. Idag är den 32-årige Muhammed bin Salman kronprins sedan 2017.(3)

Kvinnornas ställning

Samhället är uppbyggt efter den starkt patriarkaliska struktur som fanns på Muhammeds tid. Kvinnorna är, oavsett ålder, inte myndiga utan måste i allt be fadern, bröderna eller maken om tillstånd. Det gäller allt ifrån smått till stort, t.ex. få bilskjuts för att åka till livsmedelsbutiken för att handla till att få tillstånd att gifta sig.

I över 30 år har kvinnorättsaktivister fört en kamp mot förmyndarskapet. Kvinnor har idag rätt att starta företag, men det ses som av ringa värde om inte förmyndarreglerna avskaffas. I praktiken kan manliga familjemedlemmar hindra henne att starta ett företag.

Kampen har inte varit ofarlig. En del av kvinnorättsaktivisterna har satts i fängelse medan andra mist sina arbeten, fått pass indragna eller fått elaka rykten om prostituering spridda om sig.

Den 18 maj i år, endast fem veckor innan förbudet för kvinnor att köra bil skulle upphöra, greps sju ledande kvinnorättsaktivister. De hade alla ställt sig bakom en begäran att Saudiarabien skulle upphäva kravet på att kvinnor måste ha en manlig förmyndare.

Detta får ses som en signal från kungahuset, som inte tolererar en förändring underifrån. Processen till politiska rättigheter och demokrati tycks långt borta. All makt och alla beslut ska utgå från kungen. Kvinnorättsaktivisterna anklagas för att underminera landets säkerhet, en allvarlig anklagelse som kan leda till över 20 års fängelse, enligt journalisten Hana al Khameri själv uppvuxen i Saudiarabien. (4)

Det lär väl knappast ligga i linje med kungahusets uråldriga synsätt att plötsligt ge eftergift för kvinnorna att få ta körkort och sitta bakom ratten samtidigt som kraven på förmyndarskap och lydnad inför mannen finns kvar? Orsaken till körkorten ligger i landets försvagade ekonomi. För samtidigt som man håller på att finansiera världens högsta skyskrapa med blivande höjden en kilometer– en symbol för manlig makt och fåfänga? – och samtidigt som man för krig mot Jemen – för att rikta befolkningens ögon på annat än de sinande oljeresurserna? – håller Saudiarabiens ekonomi sakta på att försämras.

Saudiarabiens ekonomi

Landets ekonomi är centrerad kring oljan. Upp till 90 % av exportinkomsterna kommer från olje- och gasindustrin, vilka står för halva BNP. På några årtionden har ”det svarta guldet” förvandlat Saudiarabien från en underutvecklad jordbruksekonomi till en modern industristat med generösa sociala förmåner för sin inhemska befolkning. De miljontals lågavlönade gästarbetare från andra länder som utför grovarbeten är däremot rättslösa. De uppges uppgå till cirka en tredjedel av befolkningen.

Under senare år har ekonomiska problem emellertid uppstått. Andra länders oljeförekomster och prisändringar på världsmarknaden gör landets ekonomi sårbar. Dessutom finns det anledning att fråga sig om inte Saudiarabiens oljefält börjar sina efter den kraftiga exploatering som ägt rum. Detta har sammantaget skapat en ekonomisk kris och politisk oro i landet.

Det positiva handelsöverskottet som man tidigare haft ledde till generösa sociala förmåner med avgiftsfri hälsovård och skola. Priserna på bensin, elektricitet, vatten, gas och flygbiljetter var subventionerade av staten. Sedan ett par år har man nu istället infört skatter för invånarna.

Som ett led i saneringen av ekonomin har kungahuset nu bestämt att gästarbetarnas antal måste skäras ned betydligt. Man får se lagen om körkort för kvinnor som ett försök att istället få ut landets egna kvinnor i arbetslivet. Nu kan både make och maka oberoende av varandra plötsligt köra till egna arbetsplatser.

Idag är den 32-årige Muhammed bin Salman kronprins sedan 2017. Han vill gärna ses som en liberal kraft i moderniserandet av Saudiarabien. Han har försökt ge invånarna ett reformprogram, Vision 2030, där landet ska vara oberoende av oljan 2030, vilket överensstämmer med en rapport från IMF (internationella valutafonden) 2015 som varnade för att landet kan vara i konkurs inom fem år. (5) Det var också kronprinsen som genomförde körkortstillstånden för kvinnor. Han argumenterar även för en mer moderat form av islam och hoppas på så vis dra utländska investerare till landet. Han vill komma bort från oljeberoendet och satsa på innovation och teknologi för landets unga befolkning.

Muhammed bin Salman har hårda nypor och spärrade in 200 rika saudier på hotellet Ritz-Carlton. De anklagas för korruption och krävs på mångmiljardböter. Samtidigt lever Muhammed bin Salman inte alltid upp till det han säger. Det är även under hans ledning som kriget mot Jemen startat och isoleringen av Kuwait ägt rum. Se en CNN-video Länk1 och Länk2

Framtiden för saudiarabiska kvinnor

Kvinnorna i Saudiarabien har all anledning att fira och vara glada över sina körkort och tillstånd att köra bil. Många ser det som en lättnad och en förhoppning om att det ska leda fram till mer självständighet för kvinnor både i arbetslivet, där de kan tjäna egna pengar, och i familjestrukturen, där deras röster kan bli mer hörda. Och kanske kan detta i sin tur leda till att de manliga förmyndarreglerna så småningom försvinner. Samtidigt fängslas kvinnorättsaktivister när de protesterar just mot dessa förmyndarlagar.

Bakgrunden till lagändringen just nu har ekonomiska orsaker och kanske även en grund i rivalitet bland prinsarna, där det gäller att få folkets gunst.

Hur kommer utveckling för kvinnornas självständighet i Saudiarabien att se ut framöver?

Kersti Wistrand

Referenser:
1. Utrikespolitiska institutet: https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/saudiarabien/
2. https://www.globalis.se/Laender/Saudiarabien
3. https://www.dn.se/nyheter/varlden/oerfaren-prins-har-fordel-i-slaget-om-saudiarabiens-kungatron/
4. SVT 1 Morgonstudion 25 juni 2018.
5. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zLV199/saudiarabien-gar-i-konkurs-inom-5-ar     och https://www.etc.se/ekonomi/skymning-oljan-men-vad-hander-sedan

Intresset för reinkarnation är stort. Äntligen har en mycket viktig och gedigen bok kommit ut i ämnet, skriven av leg. psykologen Göran B. Johannesson, som gjort en djupdykning i det stora antal vetenskapligt utforskade fallstudier som gjorts över hela världen under de senaste femtio åren. Författaren granskar styrkor och svagheter i bevisningen, men lämnar över till läsaren att bilda sig en egen uppfattning.

BOKTIPS OCH BETRAKTELSE: KERSTI WISTRAND
Foto Börje Peratt

Detta är ingen recension utan en ”blänkare” och information om att Göran B. Johannessons bok ”Barns minnen från tidigare liv – forskning i livets gränsland” (496 sidor, förlag: Egia. ISBN 978-91-984038-2-4) äntligen är klar och ligger på bokhandelsdiskarna och nätet till försäljning och läsning. Jag gläds med honom och känner lycka när jag håller denna vackra bok på nästan 500 sidor i min hand och vill sprida informationen att boken nu finns att läsa för alla intresserade. En mer grundlig genomgång/ recension och ett eventuellt tema om reinkarnation får komma till hösten efter semestrarna.

”Tron på att människan överlever döden och återkommer i en ny fysisk skepnad är några av människans äldsta trosföreställningar och återfinns i alla världsdelar. Opinionsundersökningar i västvärlden visar att det är omkring 20 % som helt eller delvis tror på reinkarnation”, får vi veta av bokens baksida.

Själv fick jag nyligen boken på posten som en gåva från förlaget, att recensera om jag så ville. Hade tackat ja på en förfrågan. Ämnet ligger inom mitt intresseområde och jag har tidigare skrivit ett par artiklar om reinkarnation, som på sätt och vis gränsar till mitt eget forskningsområde om upplevelser och medvetandeförändringar nära döden och under förlossningar samt de eftereffekter som kan uppstå. Jag har också gått igenom äldre tiders erfarenheter hos kvinnor i olika kulturer, men ännu inte kommit så långt som min kollega att jag sett till att få mina bokmanuskript publicerade. Så grattis Göran från en annan transpersonell psykolog med psykodynamisk grundutbildning! Vi har skolningen för den vetenskapliga granskningen av forskningsrapporter i vår utbildning och jag ser av rubrikerna i registret att du använder dig av denna.

Några dagar efter det jag erhållit boken, fick jag ett mejl från Börje Peratt, ordförande i Humanism och Kunskap, som undrade om jag inte skulle skriva en recension nu. Jag var emellertid inne i ett helt annat kreativt flöde och sände honom följande svar:

-Hej Börje! Ja, jag har mottagit boken. Det får komma så småningom. Jag har just nu ett tema som går före och som dykt upp i anslutning till både recenserade böcker om mystik och till arabvärlden. Håller på att skriva om islamsk mystik. Måste känna flytet för att kunna skriva. Just nu är det input på detta om sufismen. Reinkarnationen får anstå tills i höst!

Så var min intention. Tills för någon timme sedan då följande inträffade.

Jag hade stängt av datorn för att gå till sängs, men beslöt mig för att bläddra i nämnda bok, åtminstone ögna igenom innehållsförteckningen och läsa slutordet för att bilda mig en uppfattning om författarens inställning. Mina ögon faller på en dikt i slutet, s 437:

”Jag dog som mineral och tog växtens form.

Jag dog som växt och tog djurets skepnad.

Jag dog som djur och tog mänsklig gestalt.

Varför skulle jag frukta? När gjorde mig döden mindre stor?

Likväl. Än en gång ska jag dö och lämna människors rike

för att lyftas mot högre rymd som änglars like.

Men även som ängel måste jag vidare gå, ty endast Gud bestå.

Då min änglasjäl jag offrat, bliver jag det

som ingen människa kan förstå. ”

Dikten är skriven av den persiske poeten och sufiske mystikern Jalal al-din Rumi (1207 – 1273). Men inte nog med det. Samma dikt hade jag själv nyss nedtecknat vid min research om sufismen på datornätet. Tala om alltings samhörighet på ett djupare transpersonellt plan!

(Och inte nog med det. När jag på nytt öppnar datorn för att skriva denna lilla betraktelse går mobilen igång där den ligger på soffan fem meter ifrån mig. Plötsligt och oväntat börjar den mycket högt spela en lång och glad melodi, en påannonsering och förfrågan i text om jag vill göra en videofilm. Jag stänger förvånad av det hela; det är midnatt och jag har aldrig varit med om något liknande.)

Tillbaka till Göran B. Johannessons slutord. Innan poemet har denne skrivit:

”Ian Stevenson och andra har framfört tanken att livet kanske handlar om en både fysisk/biologisk och andlig/medveten evolution. I så fall kan det inte uteslutas att det är medvetenheten som är det centrala och driver evolutionen framåt genom att styra utvecklingen mot alltmer avancerade livsformer. Och inte som vetenskapen tror idag, att det är medvetandet som utvecklas i takt med att livsformerna blir allt mer komplexa. För är det inte den subjektiva medvetenheten i alla dess olika livsformer – alltifrån bakteriens rudimentära form av medvetande till människans utvecklade tanke- och känsloliv – som är det grundläggande i tillvaron och livets viktigaste kännetecken? Måhända är det medvetenhetsutveckling som är livets mening? Den persiske poeten och sufiske mystikern Jalal al-din Rumi ger i en dikt uttryck för en sådan livssyn…. ”

Kersti Wistrand

Kinesiska kvinnor i eliten fick under Tangdynastin (618 – 907 e. Kr) mer självständighet än under någon annan period i Kinas historia. Detta berodde säkerligen på kulturellt inflytande från angränsade kulturer, bl.a. från nomadkvinnorna som red på hästar och rörde sig fritt i landskapet.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Filosofen Konfucius´ (på kinesiska Kong-zi, 551 – 479 f.Kr.) människoideal var en junzi, dvs. en person som var bildad och reflekterande, som skaffat sig kunskaper om omvärlden och insikter om sig själv som människa, och därför hade förmågan att se allsidigt på frågor utan att förledas av fördomar eller egenintressen. En junzi odlade en inre godhet och gjorde sitt bästa för alla. Förutom godhet och vishet värderades rättfärdighet, pålitlighet, lojalitet, anständigt uppförande, sonlig vördnad och rangvördnad, högt. Himlen ansågs ha gett människan livet och hon kunde bäst sköta det genom att vara en god kugge i samhällsmaskineriet: furstens godhet – undersåtens lojalitet; faderns kärlek – sonens vördnad; äldres välvilja – yngres vördnad; mannens rättvisa – kvinnans vördnad; vännens trofasthet – vännens återgäldande. Konfucius uppmanade att vörda “ömsesidigheten”: “Vad du icke vill att andra ska göra dig skall du icke göra mot andra”, men uppmanade även att kritisera en orätt. [1]

Enligt konfucianismen, som rådde I Kina, skulle en kvinna vara en lydig dotter, hustru och svärdotter. Utbildningen fokuserades därför på hemmet och arbetsuppgifter som matlagning, barnskötsel och textilproduktion. Under inflytande av närliggande kulturer, luckrades emellertid detta synsätt upp för speciellt elitens kvinnor.

Tangdynastins kejserliga familj kom, liksom flertalet härskande familjer, från de nordvästligaste delarna av Kina, vilka gränsade till nomadrikena. För att främja fred och politisk stabilitet mellan olika folk har det ofta varit brukligt med blandäktenskap. Därför giftes även nomadkvinnor in i såväl kejsar- som överklassläkterna. På så vis anammades dessa kvinnors levnadssätt och spreds till den kinesiska överklassens kvinnor. Nomadkvinnorna var mer självständiga än jordbrukarbefolkningens kvinnor. De red och utförde samma sysslor som männen och var på så vis mer jämställda med dem. Influenser från nomadsamhället kom att bidra till att skapa den öppenhet och tolerans som förekom under Tangdynastin. [2]

Tangdynastins öppenhet mot omvärlden skapade således möjligheter för en friare anda hos dess kvinnor. Konst från denna tid framställer ridande kinesiska kvinnor som spelar hästpolo. De är iförda centralasiatiska mansplagg. I början av Tangdynastin bar hovdamerna en heltäckande mantel med huva, ett mode inspirerat av de nordliga kulturerna. Syftet var att skydda både mot väder och vind, en även mot männens blickar. Så småningom övergick denna sed till hatt med vida brätten med tunt flor som föll ned runt huvudet och täckte ansiktet. Detta bruk upphörde helt år 742. [2]

Kvinnliga roller – ideal och verklighet

Under Tangdynastin (618 – 907 e.Kr) fick elitens kvinnor utbildning, vilket gav dem helt nya sociala, ekonomiska och intellektuella friheter. I utbildningen ingick räkning, läsning, skrivning, poesi och fritidsaktiviteter, t.ex. ridning, dans och musik. Kinesisk dans, wu, har anor sedan 5 000 år tillbaka och hade liknade steg som i den gamla kinesiska stridskonsten. Ett nytt sätt att dansa där kvinnorna lärde sig virvla runt infördes av sodgerna, ett iranskt folk -idag utdött- som levde I Sogdiana med staden Samarkand i dagens Uzbekistan som huvudstad. Denna virvlade dans blev på modet hos hovdamerna och alla ville lära sig den, även män. Hos vissa turkiska folkslag samt inom delar av sufismen förekommer än idag danser med virvlande inslag.

Foto från utställningen “Staden vid sidenvägen” 2016. K. Wistrand

De sogdiska köpmännen hade stora kunskaper, bl.a. om ädelstenar och läkeörter, och dominerade all handel längs Sidenvägen till den grad att deras språk blev det handelsspråk som allmänt användes. På sina resor till Kina bytte de till sig siden, som de förde till Konstantiopel, dvs dagens Istanbul i Turkiet. Där träffade vikingarna på dem. I båtgravar i Valsgärde I Uppland har man påträffat sidentyger förmodligen köpta av sogdiska köpmän.

Karta över Tangdynastin och sidenvägen: K. Wistrand

Hästarna från Sogdiana var vida berömda och hett eftertraktade av bl.a. kineserna. Många köpmän i Luoyang var sogder, men efter det att de arabiska erövringskrigen inleddes på 600- och 700-talet tog många andra sodger sin tillflykt till kinesiska städer. De kom att ingå äktenskap med kineserna och förlorade så småningom sin sogdiska identitet.

Under Tangdynastin finns uppgifter om kvinnor I de övre samhällsskikten som helt öppet kritiserade sina män och släktingar och där förekom även skilsmässor och omgiften. Ändå gällde det att vara försiktig som kvinna, eftersom de som krävde personlig frihet ibland kunde anklagas för opassande uppförande av konservativa personer med konfucianska värderingar. “Analekterna om kvinnor” är namnet på en bevarad bok, som skrevs för att lära kvinnor hur de skulle bete sig. De skulle inte vara opportunister, inte vara respektlösa mot äldre eller klaga över svårigheter.

Alla kvinnor hade inte den frihet som beskrivs ovan. Kvinnor på landsbygden utanför städerna var fortfarande tvungna att uppfylla konfucianismens ideal.

Kurtisanen

Yiji, kurtisan, var ett kinesiskt yrke, ofta med statligt arbetstillstånd. Dessa kvinnor hade en hög utbildning, där klassisk kinesisk litteratur ingick. En yiji underhöll klienter ur eliten med sång, musik, dans och recitation av dikter. Hon kunde även vara samtalsledare och hennes brev och dikter kunde ibland publiceras. Dessa kinesiska yiji blev föregångare till Japans geishor. Sexuella tjänster kunde även förekomma, men var inte officiellt en del av yrket. Det finns t.o.m. berättelser om kurtisaner som skällt ut sina klienter för att det brutit mot sociala seder.

Det fanns även privata krogar och bordeller I Luosang. Där kunde kvinnor vara ägare, underhållare, serveringspersonal och prostituerade. Dessa kvinnor var, liksom den musik som utövades där, ofta från Centralasien. [2]

Xue Tao- en känd poetissa och kurtisan

Poeten Xue Tao ( 768 -831 e.Kr.) Wikimedia.

Xue Tao blev tidigt föräldralös och skrev mogna dikter redan som barn. Hon gick med i gillet för kurtisaner och underhållare. Hennes poesi beundrades bl.a. av militärguvernören Wei Gao som gjorde henne till sin officiella värdinna. Genom denna befattning lärde hon känna Bo Juji. LÄNK  Hon är en av de största kvinnliga poeterna i “det gamla Kina” och har efterlämnat över fyra hundra dikter, vilket är den största kvarvarande samlingen av en kvinnlig Tangpoet. Här är prov på ett par av hennes dikter:

En vår I höst

“Bakom ett band av kvällsdimma, framstår en mjuk himmel,
Och en melodi som för ett vattenfall med tio silkessträngar
kommer till min kudde
rycker med mina känslor,
håller mig vaken i sorg över midnatt.”

—

Skriva poesi

“Alla skriver poesi med rim och stämning,
men bara jag förstår naturens elegans.
Jag sjunger om blommorna under månen;
Jag ömmar för dem I mörkret;
En regnig morgon diktar jag
om pilträdets hängande grenar.
Det sägs att grön jade ska hållas dold,
men jag skriver som jag vill på rödaste papper.
Jag är gammal nu och kan inte låta bli att skriva,
jag öppnar mig för Er, som vore jag en god man.”

Xue Tao (768-831), översättning: Björn Kjellgren [2]

Nämnas kan att Hsueh Tao, en krater på Venus, är uppkallad efter denna starka och duktiga kvinna.[3]

Kejsarinnan Wu Zetian

Att en kvinna skulle kunna bli regent och kejsare gick helt emot konfucianismen, där kvinnan skulle visa respekt och lydnad för maken. Men så skedde med Wu Zetian. Hon föddes under en solförmörkelse, vilket var ett speciellt tecken på en ovanlig dotter och ett ovanligt liv. Hon behövde aldrig arbeta med sina händer utan fick förkovra sig genom studier. Speciellt älskade hon musik och spelade Kinas alla klassiska musikstycken på flöjt. Kinas förste Tangkejsare valde henne som konkubin, och hon fick leva i hovet och bli högt utbildad i bl.a. filosofi, kalligrafi, matematik och juridik. Efter kejsarens död sattes hon som nunna I ett buddhistkloster under ett år. Den efterföljande kejsaren Gaozong of Tang (628 – 683 e.Kr) LÄNK  tog emellertid tillbaka henne och utnämnde henne till chefskonkubin, där hon snart utkonkurrerade övriga konkubiner. Hon kom att föda honom sex barn. Gaosong utnämnde henne till kejsarinna på grund av hennes intellektuella förmågor och klokhet. I sin bok “Tolv förslag” anger hon tolv råd till kejsaren om bl.a. mindre krigföring, mindre skatt, mer utvecklat jordbruk och fler bättre utbildde ämbetsmän vid hovet.

Efter kejsarens död 683 tog Wu Zetian upp striden om kejsardömet och lät mörda alla konkurrenter. Över hundra ministrar, tjänstemän och släktingar till kejsarfamiljen giftmördades eller försattes i exil. Många män såg henne som en ond kvinna, medan en hel del kvinnor säkert såg upp till henne som en feministisk hjältinna. Nya ämbetsmän tillsattes efter kompetens och inte som tidigare baserat på familjeband. Vidare uppmuntrade hon jordbruket och begränsade slaveriet. En ökande befolkning med starkare ekonomi blev följden. Militären reformerades och flera rivaliserande stater besegrades. En lång period av fred inleddes. Wu Zetian stödde buddhismen och lät bygga upp många buddhistiska kloster. Under hennes inflytande ökade buddhismen markant på bekostnad av både taoismen och konfucianismen. Utanför staden Luoyang, varifrån hon tidvis regerade, uppförde hon stora buddhaskulpturer I Longmengrottorna. [2],[4]

Wu Zetian gjorde Luoyang till huvudstad. Foto 2014: Flickrmover. Wikipedia.

Titeln kejsare skapades 221 f. Kr av den dåvarande regenten. Sammanlagt har det funnits 557 kinesiska kejsare fram till 1912, då titeln avskaffades. Wu Zetian är den enda kvinnliga kejsaren i den officiella kinesiska regentlängden. Övrig kvinnliga regenter har endast styrt kortare perioder som änkor och ställföreträdare för en son tills denne blev myndig, men Wu Zetian antog samma titel som de manliga monarkerna. Under hennes styre stärktes och expanderades Kina.[5]

Slutet för Tangdynastin

En rad naturkatastrofer, odugliga kejsare och uppror försvagade Tangdynastin. En avhoppad rebell förgiftade den siste kejsaren och dynastin splittrades i flera självständiga riken. Den konservativa Songdynastin enade så landet, men hade inte längre samma förbindelse eller kontroll över Centralasien. Handeln fortsatte och både judar och muslimer slogs sig ned i landet.

De kinesiska ledarna under Songdynstin lät sig inspireras av den egna inhemska kulturen inklusive konfucianismen, varav kvinnornas relativa självständighet till stor del upphörde. De behöll visserligen många av sina lagliga rättigheter och möjligheter till utbildning, men blev mer undangömda från det offentliga livet. [2]

Det finns många orsaker till varför Tangdynastin anses vara Kinas guldålder. Handeln och resandet längs Sidenvägen kom att få långgående positiva effekter för det kinesiska samhället med en öppenhet gentemot andra kulturer och utbyte med dessa. Ett mångkulturellt samhälle är emellertid inte utan problem. En av Tangdynastins styrkor var att kunna integrera alla dessa folkslag med olika bakgrund och seder samt olika religiösa och politiska uppfattningar. [2]Dagens Europa står idag inför liknande utmaningar.

Kersti Wistrand

Referenser:

1. Ringgren, H och Ström, Åke W. Religionerna i historia och nutid, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm, 1964.
2. Informationen om de kinesiska kvinnorna under Tangdynastin kommer i stort från utställningen “Staden vid sidenvägen”, som visades i Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm 12 sept 2015 – 28 febr 2016 i Världskulturmuseernas regi.
3. https://en.wikipedia.org/wiki/Xue_Tao
4. https://en.wikipedia.org/wiki/Wu_Zetian
5. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kinas_kejsare

Här en kort video om staden Chang´an (samtida huvudstad jämte Luoyang) LÄNK:

Som många flickor av min generation ägde jag i tonåren en poesibok där jag skrev ned vackra dikter som på ett eller annat sätt kommit i min väg. När jag tog ned boken från vinden fann jag bl.a. flera sidor dikter skrivna av den persiske astronomen, matematikern och poeten Omar Khayyam (1048–1122).

TEXT: KERSTI WISTRAND
Foto: K. Wistrand

Jag betraktade boken och mindes barndomens stjärnbeströdda himlavalv och ungflickans blå drömmar om livet.
Uppe i vindskontoret hade jag funnit en gammal låda med minnessaker: vykort, brev och – min gamla poesibok som jag fick i julklapp 1958. Den hade mörkblå pärmar med girlanger i guld och en guldpräntad rubrik, ”Poesi”.

Som barn och tonåring växte jag upp på landsbygden i Mälardalen. Tidigt fick jag på så sätt nära band till naturen och alla dess skiftningar runt omkring mig: storspovarnas, drillsnäppornas och sånglärkornas ankomst över ännu snöbefläckade åkrar, de blomstrande sommarängarna med betande kor och otaliga färggranna fjärilar samt inte minst det fantastiska stjärnbeströdda mörka himlavalvet med sina gnistrande kristaller under de iskalla vinternätter som fortfarande fanns under 50- och 60-talet.

Astronomi blev ett av mina stora intressen och i 14-årsåldern sparade jag alla veckopengar för att köpa de små informativa häften om astronomi som fanns i bokhandeln till ett pris från 75 öre uppåt några kronor. Jag lärde mig dem utantill, men kunde aldrig på grund av min blyghet visa upp mina kunskaper i läroverksklassen, där istället några astronomikunniga pojkar tog plats. När Sigge Bock tävlade i astronomi i ”Kvitt eller dubbelt – 10 000-kronorsfrågan” som gick på TV, gladdes jag istället åt att hänga med fram till 5 000 – kronorsfrågan.

Astronomiintresset fanns kvar några år och utvecklades till att omfatta även dess historia. Jag var tydligen en beundrare av Isaac Newton, som lade grunden till forskningen kring krafter, gravitationen och planeternas rörelser. I min poesibok fann jag ett citat av honom:

Omar Khayyam

Jag fann också spår av vetenskapsmän från andra kulturer. En av dem var den persiske astronomen, matematikern, filosofen och poeten Omar Khayyam (1048–1122). Vad visste jag då om Omar Khayyam? Förmodligen inte mycket annat än han var en astronom som levde på 1100-talet i den mytomspunna staden Samarkand någonstans långt borta i världen.

I min 60 år gamla poesibok finner jag inte mindre än åtta sidor av mig nedskrivna strofer ur ”Robâiyât”, varav jag här väljer ut några. Illustrationerna, som jag för länge sedan målat av, är enligt mina gamla anteckningar ”teckningar efter linoleumsnitt av Per Engström”. Här är några av stroferna:

Robâiyât

Strof VI. Nu är den tid när ljuset allt förnyar
och jordens törst blir släckt av vårens skyar,
då mandelträdens ljuva andedräkt
med aftonvinden förs till våra byar.

VII. I vårens lusteld kasta oförskräckt
den långa vinterns trånga späkningsdräkt
och fyll din skål! Ty snabbt den fågel flyger
som är ditt liv, och snart hans flykt är släckt.

VIII. Väl fylls Djamshids pokal ej mer till randen.
Iram med sina rosor kvävs av sanden,
men ännu ger vinet must och glöd,
än blomma rosengårdarna vid stranden.

IX. Lust eller kval! Blott döden visst du får
Om den i Shiraz eller Belk dig når.
och månen följer, sedan vi försvunnit
ännu en evighet sitt gamla spår.

X. Den dag, som oss har tusen rosor bragt,
har tusen andras skönhet ödelagt.
Och stormen. Som för oss bebådar våren,
har kanske härjat Ophirs sagoprakt.

XIII. Om bröd för tvenne dagar än jag har
och en droppe i min kruka kvar –
Säg, varför skall jag lyda då en annan
Som dock en människa blott är och var.

XIII. Nej, låt oss gå, du själ utav min själ,
långt bort, där ingen är sultan och träl,
där öknens rymd och trädgårdsgrönskan mötas,
att ljuda Mahmud själv ett lugnt farväl.

XIV. Och av ett träd, som skugga mig beskär,
en bok, ett krus och dig, som jag har kär,
till paradis förvandlas ödemarken –
så mycket paradis, som jag begär …

XVII. Min kära är en vår, en rosengren,
mitt vin är själatröst och ädelsten.
väl var mig lyckan ständigt blott en främling –
dock, stundom tycks mig, att vi träffats re´n.

XXIII. Ack, stort oss syns blott det vi ej nått
men allt vi hunnit, blir förkrymt och smått,
som hägringar som snö i ökensanden
dess skimmer lyser och försvinner blott.

XXXIII. Ni vise män, som trott er likt profeten
ha funnit ut den stora hemligheten –
Vad äro ni? Er mun är full av stoft,
ert tal är vind, er visdom är förgäten.

XXXIV. Jag mången sett vars lärdoms lampa skiner
kring världen, bygga sig med visa miner,
med skäl och motskäl Babelstorn av ord.
men tornen föllo alltid i ruiner.

XXXV. Och även jag har på min åker sått
av vetenskapens säde fulla mått.
Men detta var all skörd, som jag fått bärga:
”Likt regn jag kommit, snart likt regn jag gått!

XLIII. Bland rymdens världar går min blick ej vill,
besvarad tiger mången fråga still.
Den minsta gåtan aldrig ensam löstes:
vad själv jag är och varför jag blev till.

LIII. En droppe grät: ”Hur fjärran havet är!”
Men havet log: ”Du är mig alltid när.
Vi äro alla Gud. Och samma vindfläkt,
som bär dig bort, till mig på nytt dig bär.”

Omar Khayyams liv

Omar Khayyam (1048 – 1122) föddes i Nishapur i den persiska provinsen Khorasan, som idag ligger i nordöstra Iran, och tillbringade sin barndom i staden Balkh (nutida norra Afganistan). Khayyam arbetade som astronom åt sultanen i Samarkand och bidrog till uppkomsten av den persiska kalendern (Jalikakalendern), en solkalender med vårdagjämningen som nyår.

Vid sidan av sitt arbete som astronom skrev han ett stort antal robâiyât, vilket betyder fyrradingar. Dikterna bestod av korta rimmade strofer med fyra rader, ofta med slutpoäng i form av mer allmän livsvisdom. Omar Khayyam räknas till en av Irans främsta poeter. Hans främsta verk heter just Robâiyât, varav flera översättningar finns både på engelska och svenska. (1)

Jag tyckte mycket om Omar Khayyams vackra bildspråk och hans syn på livet passade in på mina egna tonårstankar. Föga anade jag då att han bekände sig till sufismen, den mystiska riktningen inom islam, och ännu mindre visste jag vad detta var. I korthet innebär sufismen snarare praktik än teori, upplevelse snarare än studier. Det handlar om en medvetandeförändring genom att hjärtat (känslan) och hjärnan (intellektet) förbinds medelst innerlighet och olika andliga övningar för att slutligen kunna nå ett tillstånd där man upplever sig vara ett med Gud, dvs. ett med den universella kärleken och allvetandet. I bildspråket som används i sufisk diktning står kärleken till vinet för medvetandeförändringen och kärleken till kvinnan för själens längtan och förening med ”Gud”.

Jag återkommer till sufismen i senare artikel.

Omar Khayyams dikter läses på persiska ofta till persisk musik. Här kan du se en video:

Förr i världen lärde man sig alla diktverk utantill. Här kan du lyssna till en sufier som läser hela Khayyams Robâiyât utantill på engelska.

Mina tonårs drömmar banade väg för de resor jag senare kom att göra. 1974 kom jag att resa till just Uzbekistan med huvudstaden Samarkand samt Tajikistan, norr om Afganistan. Mer om detta i följande artikel.

Kersti Wistrand

Referens: 1. https://en.wikipedia.org/wiki/Omar_Khayyam

I sommartid kan man på stadstrottoarer och torg ibland se gatuartister. Kersti Wistrand tar dig med till dorbozerna, lindansarna i Bukhara och Samarkand i Uzbekistan. Hon berättar också om den sibiriska psykiatern Olga Kharatidis invigning i hemligheterna bakom deras konststycken.

TEXT: KERSTI WISTRAND

I denna sommarhetta med flera veckor runt 30 grader är det svårt att författa artiklar. Det får bli något lättsamt. Värmen påminner om det subtropiska inlandsklimatet i Uzbekistan med sommartemperaturer runt + 40 grader. Där vistades jag en vecka under juli 1974. Här delger jag ett minne med gatuartister i Bukhara, där jag blev vittne till den speciella typ av lindans som pågått i mer än tusen år i städer utmed den gamla Sidenvägen. Samtidigt presenterar jag den ryska psykiatern Olga Kharatidis möte med lindansarna i Samarkand och ”Drömmästaren”, en representant för ett mycket gammalt andligt brödraskap som ännu lever kvar i området. Berättelsen är hämtad ur hennes bok som just heter Drömmästaren.

Bukhara. Foto: Euyasik. Wikimedia.org.

Bukhara grundades av sogderna på 100-talet e.Kr. och var jämte Samarkand en viktig handelsplats utmed Sidenvägen. LÄNK  Där jag stod framför en antik högskolebyggnad, en madrassa, tyckte jag mig känna påtagliga energier av äldre tiders stora andliga kunskaper och kände att här hade jag velat studera. Denna stad utvecklades till ett av världens mest betydelsefulla kulturella centra efter det att islamska arméer erövrat den. Flera framstående vetenskapsmän och även sufier, muslimska mystiker, bl.a. Avicenna (980–1037), är knutna till Bukhara. Stadens främsta näring är bomulls- och silkesindustrier.

Lindansaren i Bukhara

Tänk dig en lina spänd högt upp, kanske tio meter, över marken och fäst vid två punkter. Bakom linan syns väggar i en madrassa och en moské med blå ornamentik och kupoler i turkos och azurblått. En man försedd med en lång stav som han håller vågrätt framför sig börjar balansera ut på linan. Det första steget följs av en susning från publiken som står där nere och tittar på. Ska han klara det? Detta första steg är det minst dramatiska för han kan ju lätt vända tillbaka. Men han fortsätter och för varje steg han tar tycks riskerna öka. Åskådarna håller andan med hjärtat i halsgropen. Men lindansaren börjar till och med att ta danssteg och hopp fram och tillbaka. Nedanför spelar hans kamrater på gamla uzbekiska instrument.

Så händer plötsligt något mer. En annan man kommer gående på repet och till vår fasa klättrar han vigt upp och ställer sig på axlarna på den förste mannen. De balanserar tryggt fram och tillbaka. Så ser vi en liten flicka, kanske sex år, hissas upp på linan och plötsligt står hon där på den övre mannens axlar. Hur kan detta vara möjligt? Tryggt och lugnt tar sig de tre framåt och kan lyckligt och väl utan att tveka slutföra sitt märkliga balanseringsnummer. Publiken identifierar sig med dem där uppe och upplever hisnande känslor.

Dorbozerna 

Dessa lindansargrupper, bestående av en eller flera familjer på cirka tjugo personer, förflyttar sig sommartid från by till by och ger föreställningar på torg och basarer, marknader och bröllop. Åskådarna får ge det de har råd med och har de inga pengar får de titta på gratis. Det finns cirka tjugo grupper utspridda över hela Uzbekistan. Den lilla staden Kuva i östra delen av landet är känd som den andliga hemvisten för dessa artister. Det var här de mest berömda dorbozmästarna levde. Deras konst är mer än tusen år gammal. (1) Själva titeln dorboz kommer från orden dor, som betyder lina, och boz som betyder lek eller uppvisning, dvs ”göra tricks på lina”. Den äldsta nedteckningen är från 1072.

Olga Kharitidi ser lindans i Samarkand 

I slutet av 1990-talet bjuds den ryska psykiatern Olga Kharitidi, då verksam i Novosibirsk, ned till Uzbekistan och ett urgammalt hemligt brödraskap för att lära sig gamla esoteriska traditioner att läka själsliga sår. Hon har blivit inbjuden till vad hon tror är en konferens, men får veta att man noga valt ut henne för hennes seriositet och intresse för sibirisk shamanism, om vilken hon tidigare gett ut en bok efter det att hon arbetat med patienter i sibiriska områden. Även denna bok finns översatt till svenska. (2) Den uzbekiska gruppen har insett att det är hög tid att jorden måste läkas och det sker endast genom att människor erbjuds hjälp att läka sina egna trauman. De önskar att deras urgamla kunskaper ska förmedlas vidare till Västvärlden. Läkaren blir därför invigd etappvis i dessa som hon sedan öppenhjärtigt redovisar i boken ”Drömmästaren” (Richters förlag, 2002. ISBN 91 7715 784 2) Originalets titel är ”The Master of Lucid Dreams” (2002).

Drömmästaren Michael tar med Olga till just en lindansföreställning i Samarkand. Högljudda fanfarer leder dem till rätt plats. En man står på vajern med en lång, tung stång i händerna som hjälper honom att hålla balansen. I varje ände på stången finns en liten sits fästad och på varje sits sitter en man. Lindansaren börjar röra sig framåt. Åskådarna stelnar till. En flöjt och en tamburin hörs spela till hans steg allt medan han sakta och rytmiskt rör sig bort från plattformen. Med små steg förflyttar han sig själv och den tunga bördan. Han känner sin styrka och vet exakt hur mycket energi han ska lägga ned på varje steg för att kunna nå vajerns andra ände. Olga känner sig nu lugn för denne man, men när hon flyttar blicken till de två männen i korgarna känner hon stor rädsla. De sitter oskyddade och måste helt förlita sig på den man som bär dem. De kan inte se hans rörelser utan tittar rakt fram. När lindansaren lugnt och försiktigt nått den andra plattformen har Olga en känsla av att det var henne han hade burit. När han når sitt mål, klättrar alla tre männen lyckligt och väl ned längst stolpen och når marken. Applåderna rungar.

I den följande lindansen går en ung pojke på linan. Han tappar plötsligt fotfästet och faller med huvudet före ned mot stenläggningen. Publiken skriker. Det visar sig emellertid att pojken är fäst vid ett starkt gummiband och precis innan han ska slå huvudet i, svingas han uppåt igen. Detta upprepas gång på gång allt medan publiken lever sig in och ömsom känner fasa ömsom lättnad. Pojken slutför även han sin uppvisning lugnt och stilla.

Här kan du se en kort video där den amerikanske akrobaten och lindansaren Nick Wallenda utan skyddsnät går på lina över Grand Canyon i Kalifornien. Det tar honom 23 minuter att komma över den djupa klippdalen. Wallenda tillhör en gammal cirkussläkt där kunskaperna överförts från generation till generation. Lyssna till åskådarens inlevelse och rop!

Andliga övningar bakom lindansen

Drömmästaren Michael berättar för psykiatern att lindansandet är en disciplin som fordrar mycket träning och att de som utför akrobatiken här är en grupp romer. De besitter alldeles unika kunskaper nedärvda sedan generationer.

– Disciplinen lär ut hur man förvandlar rum genom att använda tid som allierad, säger han. Våra rädslor är inneslutna i rum som är ordnade på ett visst sätt, så att vi tror att de är oemotsägliga realiteter. När akrobatpojken går på linan förvandlas åskådarnas rum. De tror att de bebor himlen. De bor i himlen och hoppar ned till marken, kommer tillbaka till det förflutna från framtiden. De förändrar det förflutna för de människor som ser på genom att föra med sig framtidens energi från himlen.

Olga Kharitidi får följande dag avlägga ett besök i romernas läger i de sandiga trakterna utanför Samarkand och lära sig mera om att läka trauman av Drömmästaren. Men innan dess uppmanar Drömmästaren henne att försöka gå på ett rep som ligger direkt på marken. Hon klarar inte att hålla balansen utan vinglar hela tiden.

Mikael berättar då att det finns en hel filosofi bakom akrobaternas handlingar och sedan de accepterat denna blir det det bästa skyddsnät de kan få. De kan inte ramla av linan om de inte upplever rädsla. Det gäller dem alla tre både dem som sitter på sidorna och den som bär dem över. De måste vara orädda alla tre:

– På samma sätt måste vår medvetenhet vara organiserad för att nå vår fulla potential, fortsätter han. Hjärnans vänstra och högra halva måste vara balanserade och tysta vid behov för att bäras över till en annan sida av erfarenheten av den i mitten. När du använder bilden av lindansarna som metafor (bild) för hjärnaktivitet, vilken är den tredje, den som går på lina?
Olga Kharitidi blundade, föreställde sig hjärnans anatomi och svarade (- och inte som jag trodde corpus callosum, hjärnbjälken utan -) :

– Lillhjärnan. Den samordnar yttre rörelser och är inblandad i organisationen av inre rum. Den inkluderar drömmarnas, fantasins och minnenas rum. Jag tänker på virvlande dervischer som snurrar runt i timmar för att framkalla ett förändrat medvetandetillstånd. De vet definitivt hur de skall använda sin lilla hjärna.

Michael log svagt och bad henne pröva att nu gå på repet. Olga blundade för att koncentrera sig, flyttade sin medvetenhet till bakhuvudet där lillhjärnan är belägen, öppnade ögonen och försökte uppleva lillhjärnan som centrum för sin medvetenhet. Hon tog några steg framåt på repet och fortsatte sedan hela repets längd utan att vingla. Hon hade vunnit en ny erfarenhet och en ny insikt och drömmästarens undervisning fortsätter sedan på nya nivåer. – – –

Som avslutning ges här en kort dansföreställning där en skicklig dansös utför en uzbekisk dans innehållande åtminstone en virvlade dansrörelse från sogdernas tid. När jag besökte Uzbekistan 1974 hade alla ogifta flickor 27långa flätor, något som troligtvis är borta nu i mer moderna tider, men här kan man fortfarande se dansösens flätor:

Kersti Wistrand

Referenser:

1. https://contentsales.orf.at/show_content.php?hid=8&sid=48&filter=360&sub_filter=0&mpi_id=143707

2. Kharitidi, Olga, Schamanens cirkel: en rysk psykiaters upplevelser av Sibiriens visdom, Strömberg 1996.

Hela Sverige brinner sommaren 2018. Mellan den 15 och 18 juli härjade tre stora skogsbränder i Hammarstrand i Ragunda kommun i Jämtland. Natten mot den 7 juni 1796 skedde en av Sveriges största naturkatastrofer, likaså i Ragunda kommun, då en stor sjö tömdes på sitt vatten.

TEXT: KERSTI WISTRAND

För inte så länge sedan flottades timret från de stora skogarna i Norrlands inland på älvarna ned mot kusten och sågverken där. Men i Indalsälven var det under 1700-talet stopp där flottningen skulle ske genom Gedungsen, även kallad Storforsen, i nordöstra Jämtland. Där slogs timret sönder på sin väg mot Sundsvall.

Efter många års misslyckade försök att åstadkomma en flottningskanal förbi Storforsen, beslöt byamännen i Ragunda och Stugun att anlita Magnus Huss (1755–1797) att utföra arbetet. Denna kanal skulle ledas genom en sandås, bestämde Huss, men denna ås visade sig ligga på för dålig grund för att motstå vattentrycket. När Magnus Huss med sina män skulle ändra Indalsälvens lopp förbi det brusande vattenfallet Storforsen och in i den icke färdiga kanalen visade det sig att sandåsen inte kunde stå emot vattentrycket. Vattnet eroderade sandåsen i en hastighet som inte gick att kontrollera. Den stora Ragundasjön ovanför forsen tömdes på 1 000 miljoner kubikmeter vatten under endast fyra timmar. Storforsen torrlades, dess brus tystnade för alltid och Döda fallet uppkom. Vattenmassorna vällde nedför dalgången. Böndernas laxfiske förstördes. Vattnet slet med sig träd, holmar, hus, båtar, kvarnar och bryggor på sin väg.

Hammarstrand är till stora delar anlagd på den mark som torrlades av Magnus Huss .

Magnus Huss ansågs vara en äventyrare och vildbasare av de förtretade bönderna. Hädanefter kallades han Vild-hussen. Han omkom genom drunkning endast 42 år gammal och rykten gick att bönderna hämnades genom att sända ut honom i en båt utan åror i en fors.

Frågan är om Huss fick en genialisk idé hur man skulle öppna timmerfällan och därmed låset till Jämtlands skogsresurser eller om det enbart rörde sig om en oförutsedd olyckshändelse. Hur som helst har han gått till historien som den förste som reglerade en norrlandsälv.

Detta norrlandsdrama har beskrivits som en av de största naturkatastroferna i Sveriges historia. Flera teaterstycken och böcker har skrivits om detta, bl.a. av Lars Molin. Men förmodligen kommer de skogsbränder som just nu rasar i Sverige att hamna på första plats då det gäller naturkatastrofer.

Kersti Wistrand

Källor: turistbroschyrer och www.wikipedia.org.