När slöjdläraren Martin Wentzel cyklade hem från sitt arbete hösten 1986 kom en bil farande rakt emot honom på fel sida av vägen. Han kastades högt upp i luften och landade med mycket svåra skador 21 meter bakom bilen. I sin djupa NDU mötte han ljusgestalter som gav honom i uppdrag att sprida kunskapen om ljuset till sina medmänniskor. Idag arbetar han som coach.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Jag slår mig ned i en välfylld lokal för att lyssna på det föredrag som nära-döden-upplevaren Martin Wentzel ska hålla. Det är tydligt att intresset är stort och förväntningarna höga. Alla närvarande vill lyssna till hans mycket djupa upplevelse då en bil kom över på fel sida i en kurva och krockade med honom där han cyklade hem från skolan den där mörka sena eftermiddagen i oktober 1986. Han var ung och stark, 29 år gammal och hade livet framför sig. Händelsen kom för alltid att förändra hans liv.

Efter otaliga operationer och år av smärtor och rehabilitering började Martin Wentzel hålla föreläsningar och kurser runt om i landet för att berätta om vad han fick lära sig där ”på andra sidan livet” och om uppdraget han fick att förmedla detta vidare. Idag föreläser han runt om i landet samt ger privata konsultationer i andlig utveckling och arbetar som coach. Utanför Kungälv där han bor har han köpt en ladugård som han tillsammans med sina söner rustat upp till en kursgård. Hälften av alla intäkter går till behövande.

Martin Wentzel börjar sin föreläsning med att poängtera att han inte tillhör någon som helst kyrklig inriktning:

– Jag tror varken på döden eller helvetet. Det är för mig bara rekonstruktioner som ska skrämma till lydnad. Rättsväsendet och kyrkan är de institutioner som enligt statistiken har mest mobbning inom sig.
Istället tror jag på goda tankars enorma kraft. Innerst inne består vi av kärlek som strålar ut från oss som radiovågor, men vi spelar våra roller för att ”passa in”. Vi skuldbelägger oss och stressar, men vi har alla två grundläggande behov: att bli älskade och att uttrycka kärlek. Första steget till förändring är att varje dag tänka kärleksfulla tankar om sig själv. En människa som mår bra och trivs med sig själv har inget behov av att förställa sig, hävda sig eller att kontrollera och attackera andra människor.

Vi kommunicerar genom vår utstrålning och vi är både sändare och mottagare. Vi omges av ett gnistrande flimmer som av osynliga elektromagnetiska vågor. Det består av våra tankar, känslor och upplevelser. Vi kommunicerar med känslor och färger och allt står i förbindelse med allt. Då vi är arga släcker vi ned inom oss och känslomässiga åskväder mellan oss skapar konflikter. Våra tankemönster, ofta överförda sedan generationer, blir till energimönster som triggar igång andra människor och vi drar till oss olika personer och situationer.

Vi har emellertid alla samma inneboende förmågor som Jesus och Buddha. Genom träning i goda kärleksfulla tankar kommer vi på rätt väg med att återställa balansen mellan kropp och själ. All denna insikt fick jag under min nära-döden-upplevelse och jag fick också ett uppdrag av de fem ljusgestalterna som undervisade mig. Det var att sprida denna kunskap och påminna mina medmänniskor om denna verklighet som de alla innerst inne bär på.

Martin Wentzel får själv fortsätta berätta:

” När min mor födde mig sommaren 1957 önskade hon intensivt att hennes döda mormor skull ha varit där. Tänk, vad stolt hon skulle varit över pojken som just fötts! Hon slumrade till och blev plötsligt klarvaken av ett ljussken i ena hörnet av rummet. Och där visade sig min mammas mormor, dvs min gammelmormor. Hon sa till min mor att hennes nyfödde skulle heta Martin efter en släkting samt att `Din son kommer att ge ljus till människor´. – Aha, tänkte min mor, han ska bli elektriker! Men så blev det ju förstås inte utan vad min gammelmormor avsåg var den livsgärning att sprida ljus som jag ägnar mig åt nu!

Jag växte upp som vilken annan pojke som helst frånsett att jag tidigt intresserade mig för att söka svar på vad meningen med livet var. Vi bodde nära en kyrkogård och jag umgicks mycket med de äldre och kallades tidigt för ”filosofen”. Det resulterade i att jag redan som 16-åring började ägna mig åt daglig meditation och yoga. Åren gick men det andliga intresset fanns kvar. Jag utbildade mig till finsnickare och slöjdlärare och hade arbetat som sådan några år när trafikolyckan som höll på att kosta mig livet inträffade. Som jag ser det idag fick jag därigenom de svar på frågorna om livets mening som jag så länge sökt.

Foto från Pixabay.com

Martin Wentzels nära-döden-upplevelse

En mörk eftermiddag den 16 oktober 1986 cyklade Martin på väg hem till familjen från arbetet i skolan, då en bil plötsligt kom farande på fel sida av vägen i en kurva. Martin hann bara uppfatta strålkastarna innan han flög genom luften och landade 21 meter bakom bilen:

– När jag var som högst upp över bilen separerades min själ/energikropp från min fysiska kropp. Jag befann mig i ett ljusskikt ett 20-tal meter ovanför bilen. Fyra personer kämpade för att försöka få liv i den kropp som jag senare förstod var min. `Det är ingen ide´. Han är död! ´ hörde jag någon säga. Det som fascinerade mig just då var att de som försökte rädda mig hade vackra, pastellfärgade ljussken runt sig, som jag förstod var det som brukade kallas auror. De som var i bilen och som hade kört på mig, och som var chockade och handlingsförlamade, omgavs av skuggliknande, mörka färger.
–
Jag upplevde att min själ lyftes uppåt och jag hamnade på en ljusplatå, där ljuset kändes mycket starkare än solen. Jag kände en varm, mjuk och villkorslös kärlek som inte går att översätta i ord. Hela jag strålade också. Så såg jag fem ljusgestalter som presenterade sig som mina vänner. Telepatiska färger snurrade runt dem. Gnistor glimmade som fyrverkeri. Det var så otroligt vackert. Det pulserade som bengalisk eld. Ljusgestalterna är transparenta varelser och jag kunde ta på dem eller igenom dem. De undervisade mig, bl.a. om de elektromagnetiska fälten som också omger människorna och förklarade hur allt fungerar på ett djupare plan. Människans innersta väsen är kärlek. Ondskan uppstår när människan genom felprogrammeringar lägger in filter så att hon inte kan uppleva samhörigheten med denna sin inre kärna av kärlek. Hennes uppgift är att arbeta med att ta bort sina felprogrammeringar i det undermedvetna så att hon åter kan stråla av det livgivande och kärleksfulla ljuset.

Ljusvarelserna gav mig sedan ett uppdrag att undervisa om detta när jag återvände tillbaka till min fysiska kropp.

Martin Wentzel återvände sedan motvilligt till sin kropp med alla dess stora skador och smärtor. Han genomgick många operationer och fick kämpa ett par år innan han blev så pass bra som han är idag. Han styrketränar varje dag för att bygga upp sin kropp så att den ska fungera trots de fysiska men han bär inom sig. Första tiden efter olyckan trodde han att han var tokig, eftersom han genomgått en stor förändring. Han såg nämligen ljussken runt alla människor. Ljusskenen visade för honom hur varje människa mådde. Han uppsökte t.o.m. en optiker, men hade inget fel med synen. Martin gick också igenom samtalsterapi för att bearbeta det som hänt honom under dessa minuter som han betraktades som död. Så småningom kunde han acceptera sin nya personlighet och började arbeta på sitt uppdrag att sprida kunskapen om ljuset och kärleken till sina medmänniskor. Och det var på den vägen jag kom att lyssna till hans föreläsning.

Om du är intresserad kan du läsa mer på Martin Wentzels hemsida LÄNK

Kersti Wistrand

Föredrag Ut-ur-kroppen upplevelser och transpersonell psykologi med Kersti Wistrand
Onsdag 4 dec 2019, kl 19.00
I kvarteret Fältöversten, Karlaplan.
Ingång från Valhallavägen 148 (Östermalms föreningsråd)
T-bana Karlaplan, uppgång Valhallavägen
Busshållplats för 1, 4 och 72 strax intill ingången
Avgift: 100 kr, 50 kr för medlemmar och studerande

25 november delades Samhalls Visa-vägen-pris ut till personer som gått i bräschen för olika funktionsnedsättningar och som hjälper till att bryta deras utanförskap på arbetsmarknaden. Konstnären Lars Levin blev 2019 års mottagare för sina insatser i TV-programmet ”Lars lärlingar”.

TEXT: KERSTI WISTRAND
SKÄRMDUMP: MorgonstudionTV1, 26 november.

Lars Lerin prisas för sin insats i TV-programmet ”Lerins lärlingar”, där han anordnade en konstskola för personer med funktionsnedsättningar. Motiveringen till priset handlar om ”att inte göra gott i första hand utan göra det som känns naturligt”.

På frågan hur det känns att få priset, svarar Lars Levin:

– Jo, det känns ju lite roligt, men det är ju bara det att jag tycker det känns lite konstigt för att man umgås med lite folk som är lite annorlunda. Det är ju så naturligt att man behandlar alla människor lika. Det skulle man ju egentligen inte behöva något pris för. Det är så fint att umgås med den här gruppen. Man behöver inte göra sig till som i många andra sociala sammanhang utan bara vara sig själv. Det har varit väldigt roligt och ett privilegium att få jobba med dem. Och vi har ju rest runt i både Sverige och Brasilien och det har varit stora äventyr. Sen har vi ju blivit goda vänner på kuppen så vi umgås ju fortfarande någon gång i veckan och träffs och skvallrar och målar.

Lars Lerin får även frågan om han minns något särskilt minne han ville dela med sig av och berättar då om Johanna som aldrig målat innan utan endast spelat fiol: “Hon hade haft norske Alexander Rybak som idol, men nu blev det  jag som blev idol istället. Hon är ju helt enorm med att måla, en slumrande begåvning, så det är ju jätteroligt att följa hennes utveckling.”

-Vad är det som är berikande att umgås med personer med funktionsnedsättning, om du skulle kunna sammanfatta det?

– Ja vet du, nu är ju inte det här en homogen grupp… Alla har sina funktionsvariationer… Jag tycker det är så skönt att kunna vara mig själv med dem och kunna koppla av. Det är bara ett nöje liksom. Dagen innan julafton kommer förresten ett nyinspelat lärlingsprogram att visas på TV.

Kersti Wistrand

Första advent är åter här och Humanism och Kunskaps läsekrets tillägnas tre adventsdikter, en svensk och en norsk, samt en nyskriven, mer traditionellt kristen.

Sammanfogat av KERSTI WISTRAND
Foton: Pixabay.com

Margareta Melin (född 1935) är svensk författare, psalmdiktare – framför allt för barn – och retreatledare på Wettershus retreatgård utanför Jönköping i tjugofem år. Här följer dikten ”Adventsbön”:

Adventsbön av Margareta Melin

Adventsljusen tänder vi ett efter ett, en brinnande bön för sanning och rätt.
Det första ska lysa i mitt djup här inne, bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.
Det andra ska lysa för alla jag känner, att alla får plats och kan leva som vänner.
Det tredje ska lysa för alla som lider, som kämpar och drömmer om lyckliga tider.
Det fjärde ska lysa för marken och skogen, för luft och för hav och vår framtid på jorden.
Adventsljusen tänder vi ett efter ett, en brinnande bön för sanning och rätt.

Tenn lys!
(Eivind Scheie)

Et lys skal brenne for denne lille jord.
Den blanke himmelstjerne, der vi og alle bor.
Må alle dele håpet så gode ting kan skje.
Må jord og himmel mötes. Et lys er tent for det.

Tenn lys!
To lys skal skinne for kjaerlighet og tro,
for dem som viser omsorg og alltid bygger bro.
Må fanger få sin frihet og flyktninger et hjem.
Tenn lys for dem som gråter og dem som tröster dem.

Tenn lys!
Tre lys skal flamme for alle som må sloss.
For rettferd og for frihet. De trenger hjelp av oss.
Må ingen miste modet för alle folk er ett.
Tenn lys for dem som kjemper for frihet og for rett.

Tenn lys!
Nu stråler alle de fire lys for ham,
som elsker allt som lever, hver löve og hvert lam.
Tenn lys for himmelkongen som gjeterflokken så.
Nu mötes jord og himmel i barnet lagt på strå.

Adventsvila
Nyskriven
Sång: Helén Tanzborn
Text: Cecilia Ekhem
Musik: Anders Wihk

Låt oss vila här tillsammans intill ljuset som är tänt
Våga tro fast det mörknar på en stillhet i advent
Om en tillit som ska växa och ett hopp om en ny tid
Ska vi fortsätta att drömma vill vi mötas här i frid…

Adventsvila. Noter finns fritt att ladda ner här:

En trivsam första advent önskar Humanism och Kunskap!

Kersti Wistrand

På Nobeldagen 10 december kommer den polska författarinnan Olga Tokarczuk att ta emot sitt pris i litteratur. Passa på att se hennes filmatiserade bok ”Villebråd” som just nu visas på SVT play!

TEXT: KERSTI WISTRAND

FOTO: Studio Filmowe Tor, SVT filmrummet

Hinner man inte med att läsa böcker så kan ibland filmatiseringar vara en god ersättning. Passa på att se filmen ”Villebråd” som går på SVT play till 4 januari 2020. Den bygger på en bok med samma titel skriven av Olga Tokarczuk, 2018 års nobelpristagarinna i litteratur. Hon har även varit med och skrivit filmmanuset:

Den pensionerade lärarinnan Duszejko bor med sina två tillgivna tikar, hennes enda familjemedlemmar, i det vackra bergslandskapet på den polska landsbygden. Hon lever naturnära och hälsar varje morgon solens uppgång tillsammans med sina hundar. Till den stund då hennes älskade tikar är försvunna och inte kan återfinnas trots all hjälp hon får av skolbarnen som ser upp till henne. Är det jägarna som avlivat hundarna? funderar hon i sitt upprörda sinne.

Filmen går större delen av tiden i mörka färger. Scenerna är inspelade under mörkare delar av dygnet samt någon gång vid solens nedgång eller uppgång. Lövträden står avlövade under de höstliga regnen och snön ligger tung över bygden och dess vägar där manliga macho- och tjuvjägare bilar runt för att ta sig ut i skogarna och skjuta eller snara villebråd. Det är endast i slutscenerna som dagen och solljuset visar sig i en lycklig nystart för lärarinnan i en helt annan del av den polska landsbygden där hon nu lever i ekologiskt samband med naturen och med nya familjemedlemmar bestående av vänner och två nya hundar av samma ras. Man får därför förmoda att ljus- och mörkeraspekterna är avsedda att förtäta stämningar och att höja spänningsnivåerna i det som sker där i skumrasket på gränsen mellan rå verklighet och besjälad natur. Den natur vars förespråkare den astrologkunniga naturälskaren Duszejko är.

Foto: Palka Robert/ Studio Filmowe Tor

Flera säregna – och får man förmoda – för södra Polen typiska mansporträtt målas fram och vi får som åskådare ta del av några mäns öden med uppväxt i livets hårda skola under andra världskriget, där den starkaste överlever. Kanske är det mot denna bakgrund samt den gamla jägartraditionen som en del av de sadistiska och skrävlande jägarnas förhållande till djuren kan förstås. Djuren är underordnade människan och därför tillåtna att plågas, skändas och dödas även utanför jaktsäsongen. T.o.m. den katolske prästen och polismästaren stöder den åsikten och den djurälskande lärarinnan blir hårt tillrättavisad av dem båda då hon försöker föra de oskyldiga djurens talan. Männen håller varandra bakom ryggen; alla utom en manlig granne och en naturälskande insektsforskare som inspekterar skogarna i området.

Foto: Palka Robert/ Studio Filmowe Tor

Så börjar den ene jägaren efter den andre påträffas döda i skogarna runt Duszejkos hus. Ofta är hon bland de första att finna dem och ofta finner hon också spår efter djur i närheten av offren. Är det djuren som på något vis tagit ut sin hämnd? Ja, så påstår hon. Stämningen tätnar allt mer och mot slutet av filmen förstår vi att djuren tagit ut sin rätt – men genom en mycket speciell människa.

Filmen har regisserats av Agnieszka Holland och Kasia Adamik och huvudrollerna innehas av Agnieszka Mandat, Wiktor Zborowski, Jacob Gierazal m.fl.

Foto: Fryta 73.

Olga Tokarczuk 

På tisdag är det alltså dags för den polska författarinnan och psykologen Olga Tokarczuk att ta emot Nobels litteraturpris 2018 ur konungens hand. Redan tidigare har hon tagit emot litterära priser hemma i Polen, där hon är väl känd och flitigt läst. Hon är född 1962 och debuterade som poet. 1995 gav hon ut berättelsen E.E. om en ung flicka som plötsligt får paranormala gåvor. Sedan utgavs en rad noveller, romaner, essäer och filmmanus. Hennes böcker är översatta till ett trettiotal språk. Vid sidan av författarskapet undervisar hon i kreativt skrivande vid två universitet samt sitter i redaktionen för en vänstertidskrift. Sedan det konservativa nationalistpartiet Lag och Rättvisa tog makten 2015 har regimen emellertid försökt blockera Tokarczuk eftersom hon öppet avglorifierar den polska historieskrivningen. Sålunda får hon inte längre statligt stöd för lansering utomlands.

Olga Tokarczuk växte upp i en vänster-intellektuell lärarfamilj med stort litterärt intresse. Hon utbildade sig till psykolog med intresse för C.G. Jung, arbetade som psykoterapeut under flera år innan hon helt gick upp för sitt författarskap. Hon gifte sig och fick en son, flyttade till en liten ort i bergskedjan Sudeterna på gränsen till Tjeckien och Tyskland där hon bodde många år. Denna miljö och dess människor har bildat underlag för flera av hennes böcker samt filmen ”Villebråd”.

Sedan 2004 är Tokarczuk medlem i Zieloni, Polens gröna parti. Filmen Villebråd visar på hennes starka miljö- och naturengagemang.

Se fram emot en spännande filmstund: LÄNK. https://www.svtplay.se/video/24685618/villebrad  Tyvärr är prisceremonin bojkottad av den polska regeringskontrollerade public service-kanalen TVP och hennes landsmän i Polen kan därför inte se Tokarczuks mottagande av Nobelpriset.

Kersti Wistrand

Många personer i dagens Sverige kan berätta om möten med änglar. De som haft en djup nära-döden-upplevelse vittnar ofta om transparenta ljusväsen fyllda av kärlek, vishet och kraft, men upplevelserna av änglarna har inte alltid tolkats och skildrats så. Kersti Wistrand ger här lite änglahistorik.

TEXT: KERSTI WISTRAND
ILLUSTRATION WIKIPEDIA

Många personer har vittnat om upplevelser av sina möten med änglar och böcker har skrivits om dessa. En av dessa personer är Inger Waern som skrivit inte mindre än sex böcker om möten med änglar. [1] Dessa är baserade på till henne insända berättelser från människor i alla åldrar bosatta över hela landet. Upprinnelsen till idén att skriva änglaböckerna var hennes egen upplevelse hösten 1978:

”En höstnatt 1978 var jag med om en märklig händelse i Vargön där vi då bodde. Jag vaknade plötsligt av att hela sovrummet var alldeles upplyst. Ljuset gav inga skuggor och fyllde upp alla vinklar och vrår. Ljuset förändrades och försvann långsamt ut genom fönsterlisten.”

Nära-döden-upplevaren Martin Wentzel, som säger sig ha varit dödförklarad i åtta minuter efter en trafikolycka 1986 såg hela skeendet uppifrån och drogs sedan in i en tillvaro av ljus och beskriver sitt möte med änglavärlden på följande sätt:

”I ljusvärlden dit jag drogs in, träffade jag fem ljusgestalter. – – – Telepatiska färger snurrade runt om dem, gnistor glimmade som fyrverkeri. Det var otroligt vackert. De pulserade som en bengalisk eld. Ljusgestalterna är transparenta varelser. Jag kunde ta på dem, eller igenom dem. De undervisade mig och förklarade … ” [2]

Tänk dig att det finns en parallell dimension eller en annan medvetandenivå där icke-fysiska varelser existerar och föreställ dig sedan att denna dimension någon enstaka gång kan interagera med vår värld, t.ex. vid en nära-döden-upplevelse. Hur reagerar vi och med vilka ord försöker vi beskriva den ovanliga upplevelsen av dessa energiväsen? Vår tolkning och de ord vi använder vid beskrivningen är delvis beroende av föreställningarna i den kultur vi är uppvuxna i. De tar färg av den tidsanda som råder gällande språkliga uttryck, berättartraditioner, verklighetsuppfattningar, kyrkliga dekret etc. Ljusvarelserna eller änglarna ser därför lite olika ut i beskrivningar från olika tidevarv. Låt oss lite närmare se på vad religionshistorien kan lära oss.

Solguden till driver ut kaosmonstret. Motiv över tempelport från Assyrien. Teckning: L. Gruner. Wikipedia.

Religionshistorisk utblick

Den judiska traditionen hade sina rötter i Mesopotamien, tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris, där flera stora riken avlöste varandra, bl.a. Sumer, Assyrien och Babylonien. Vingförsedda respektingivande väktare med permanentade skägg förekommer på sigill eller i form av statyer och reliefer (se ovan). Ibland har figurerna hästkropp med hovar och stora vingar. Hästen var ett heligt djur och i vår nordiska mytologi jagade hästarna Rimfaxe och Skinfaxe solen på himlavalvet och åstadkom därigenom dag och natt.

Kerubim på ett neo-assyrianskt sigill, ca 1000–612 f.Kr. Foto: Jona Lendering. Wikipedia.

I den grekiska gudavärlden bär flera gestalter vingar: segergudinna Nike, Hermes med sina vingklädda skor och den lille kärleksguden Eros med sin pilbåge och sina vingar. Eros lånade sin babygestalt till barockens och våra dagars små rundkindade keruber (heter egentligen kerubim i plural), vilka alltså inte är identiska med Gamla testamentets stora manliga kerubim.

Jesajas vision av serafer med sex vingar i Jerusalem tempel 700-talet f. Kr. Etsning av okänd konstnär 1723. Wikipedia.

Bibelns änglar

Ursprungligen var änglarna stora, starka, manliga, stränga och med ett bestämt ärende. Ordet ”ängel” betyder ”sändebud” på grekiska. När det händer något avgörande i Bibeln framträder ofta en ängel som Guds ställföreträdare. Den första ängeln var en kerub och dyker upp redan i första Moseboken. Efter utdrivningen av Adam och Eva sattes han av Gud som tidsväktare av Edens lustgård för att vakta vägen till livets träd. Keruben omgärdar Guds tron (2 Mos 25:18) och i Psaltaren 18:11 får vi veta att Herren ”red på keruben, han flög; och han svävade fram på vindens vingar”. Dessa kerubimer framställdes ofta som bevingade tjurar med människoansikten.

Det förekommer emellertid också att änglarna uppenbarar sig som vanliga människor. Abraham (utvandrade från Ur i Mesopotamien under 1800-talet f. Kr.) uppsöktes flera gånger på detta vis, t.ex. 1 Mos.18: 1–2; 13–14 i samband med att Sara fick veta att hon skulle föda en son. I tidiga judiska källor förekommer även änglar med okroppslig form.

Under 700-talet f. Kr. får Jesaja sin kallelse i Jerusalems tempel. Serafimer, änglar med sex vingar, uppenbarade sig för Jesaja och sjöng lovsånger: ”Helig, helig, helig är Gud allsmäktig.” (Se bild ovan.)

Profeten Hesekiels syn. Gravyr av M. Nerian den äldre (1593 – 1650). Wikipedia.

Prästen och profeten Hesekiel tillhörde de israeliter som deporterades till Babylonien 597 f. Kr. I sina visioner fick han framtida prekognitiv information om bl.a. Jerusalems förstörelse, folkets bortförande och därefter templets återuppbyggnad. Om allt detta kan man läsa i Hesekiels bok i Gamla Testamentet (Hes. 1:4–11), se nedan. De väsen som uppenbarade sig för Hesekiel är noggrant beskrivna. De kallades kerubim och hade dubbla vingpar och fyra ansikten: ett tjur-, ett lejon-, ett örn- och ett människoansikte, benen var raka med klövar som på en tjurkalv. Ett klart samband med rådande föreställningar i Mesopotamien, där en viktig gud avbildas med fyra ansikten och där även hjulet uppfanns en gång i tiden. Dessutom förekommer stark symbolism, där de fyra huvudena kan stå för de s.k. fasta tecknen i astrologin. Astrologin hade sin upprinnelse i den sumeriska kulturen i tvåflodsområdet. Inom judendomen finns en djup esoterisk ådra som man som utomstående endast kan ana. Kerubim har stor betydelse inom judisk mystik, inom Kabbala och Zohar.

Hes.1: 4–19. Text från Bibeln.se. Svenska bibelsällskapet

I allmänhet var änglarna grupperade militäriskt som härskaror och senare i legioner som tjänade under befälhavare som t.ex. ärkeängeln Mikael. Denne framställdes också som det judiska folkets beskyddare. Man är tämligen överens om att ärkeänglarna härstammar från den babyloniska judendomen. Det är Hesekiel som presenterar de sju ärkeänglarna. (Var och en av dessa stod i relation till solen, månen och de då fem kända planeterna i den astrologiska tankevärlden.)

Långt senare under Nya Testamentets tid dyker de personliga skyddsänglarna sparsamt upp: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte” (Matt. 18:10).

Jungfru Marias himmelsfärd med de tre änglahierarkierna. Målning av Francesco Botticini (1446 – 92). National Gallery London. Wikipedia.

Änglahistorik under efterbiblisk tid

Kyrkofadern Origenes som levde på 200-talet menade att änglarna var himmelska eteriska skapelser. Kyrkofadern Augustinus var av samma åsikt.

Dionysius Areopagita (485 – 528), en kristen neo-platoniker, delade in de himmelska varelserna i tre grupper och tre rangkategorier, som han kallade änglakörer och utgjorde en prototyp för det ptolemaiska kosmologiska systemet, baserat på en massa sfärer som omsluter varandra i olika lager. Serafimer, kerubim och troner bildade första gruppen. Mellanhierarkin bestod av makter, krafter och välden och den tredje hierarkin av furstendömen, ärkeänglar och änglar. Indelningen tilldelade de olika grupperna olika arbetsuppgifter. Detta sätt att se levde kvar in i medeltiden.

Under 800- och 900-talet finns änglar avbildade utan vingar, sedan återkommer vingarna. Det fjärde laterankonciliet 1215 tillät att änglarna, i strid mot Gamla Testamentet, fick avbildas i mänsklig gestalt. Medeltida teologer funderade på om änglarna fanns innan Gud skapade jorden.

Enligt Thomas av Aquino är änglar separata substanser utan fysiska kroppar och kan därför inte ockupera någon plats.

Del II kommer att visa på vetenskapsmannen Emanuel Swedenborgs änglavärld.

Kersti Wistrand

Referenser: 1) http://www.ingerwaern.se/my_books.htm h 2) Artikel i tidskriften”Nära” https://www.martinwentzel.se/om-martin/artiklar-42054131

Övriga källor utöver egna kunskaper: https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ngel , https://en.wikipedia.org/wiki/Cherub , predikan ”Våra änglar” av swedenborgsprästen Andrei Vashestov

Inlägget Änglahistorik del I dök först upp på Humanism & Kunskap.

Den internationellt kände vetenskapsmannen och mystikern Emanuel Swedenborg (1653 – 1735) hade på sin ålders höst daglig kontakt med änglar och skrev åtta böcker om änglavärlden i bokserien Arcana coelestia, Himmelska hemligheter.

TEXT: KERSTI WISTRAND

På den bakre väggen i koret i Swedenborgs Minneskyrka, Tegnérlunden i Stockholm ser man sju änglar och en sol. Motivet är hämtat från Uppenbarelseboken. När de sju änglarna blåste i sina basuner hördes starka röster i himlen: ”Herraväldet tillhör vår Herre, och han skall vara konung i evighet.” Det handlar alltså om den andliga världen som för Swedenborg var en helt verklig värld. På tavlan ovan ser man den andliga solen om vilken Swedenborg säger: ”Herren som är Gudomlig kärlek lyser som en sol på himlen.” Basunerna symboliserar gudomlig sanning som fyller hela världen. (Klicka gärna på bilden ovan för mer information om Swedenborg.)

På sin ålders höst såg och talade den internationellt berömde vetenskapsmannen och mystikern Emanuel Swedenborg (1653 – 1735) dagligen med änglar. Han var alltså vad man idag benämner ”medial”. Redan i sin barndom var han väl förtrogen med änglar, uppvuxen som han var i ett prästhem. Hela det dåtida samhället genomsyrades av tron på änglavärlden, om än kanske inte lika påtagligt som under den katolska tiden. Varje soldat i Karl XII:s här bad t.ex. att änglalegionerna skulle beskydda dem i strid. Faderns första tjänst var just som krigspräst under Stormaktstiden. [1]

Swedenborgs farfar var bergsman i Dalarna och i bergsmännens krets var tron på skyddsänglar särskilt stark. De hade ofta omedelbart behov av en hjälpande makt och när de firades ned i gruvhålen sjöng de alltid psalmer. Fadern var den berömde biskopen, professorn och psalmförfattaren Jesper Swedberg. Denne stod änglavärlden nära, kanske inte enbart för att han levde i en tid då denna togs på största allvar. Högst troligt hade han en nära dödenupplevelse vid sju års ålder då han föll ned i en kvarnränna med vatten och blev liggande där mellan hjulskovlarna. Vattnet sköljde över honom och han var till synes död då man efter en timme kunde få upp honom ur vattnet, men överlevde. Han sade sig ha blivit varnad och räddad av änglar flera gånger senare under sitt liv. Som trettonåring hade han sin första visionära upplevelse av andligt slag. Det är troligt att denna förmåga gått i arv till sonen Emanuel Swedenborg. [1]

Jag har tidigare skrivit flera artiklar om Emanuel Swedenborg och hänvisar till dem som bakgrund: LÄNK, LÄNK och LÄNK

I sin bokserie Arcana Caelestia, Himmelska hemligheter, har Emanuel Swedenborg utvecklat änglavärlden i åtta band utifrån sina egna erfarenheter. Bokserien skrevs på latin 1749–1756 och gavs ut i London.

Nedanstående text bygger på två predikningar i Swedenborgs- biblioteket, ”Våra änglar” och ”Våra skyddsänglar”, av swedenborgsprästen Andrei Vashestov samt artikeln ”Swedenborgs Conjugiala förbindelser och vår strävan till det Celesta planet” av fil.dr. Susanna Åkerman som även har översatt och skrivit ned predikningarna samt förmedlat dem till mig varefter jag gjort en sammanfattning. Jag tackar dem båda för materialet.

Swedenborgskyrkans trossystem bygger till stor del på Emanuel Swedenborgs visioner, tolkningar och analyser av vad han förnimmer. Inte att förglömma var han alltså en av sin tids största och internationellt sett mest berömda vetenskapsmän och samtidigt visionär och med en mycket skärpt tankeförmåga.

Swedenborg menar att man ingenting kan säga om ”Det gudomliga”, det är outtalbart, men man kan känna av dess utflöde av energier, som han menar är gudomlig kärlek, ”gudomens essens”, och gudomlig vishet.

Swedenborg ägde en förmåga att se in i parallellvärldar till vår egen. Han delar in verkligheten i tre nivåer.[1] Närmast vår egen värld ”det naturliga planet där vetenskapliga sanningar upptäcks” och där vi uträttar våra sociala funktioner, ligger det andliga planet där de andarna finns och inspirerar till visdomar, dvs goda sanningar. Högst upp är det celesta eller himmelska planet där änglarna bor. Detta plan genomströmmas av kärlek.

Enligt Swedenborg är alla tre nivåerna skapade för fortsättningen och utvecklingen av människosläktet. Precis som de mänskliga samhällena är änglasamfunden i utveckling och deras funktion och uppgifter har förändrats med tiden. Också deras utseende har förändrats för att anpassas till det mänskliga och vår tid. Exempelvis ser ingen Hesekiels märkliga kerubim längre.

Änglarna är Guds medlare och assistenter och får utbildning och uppdrag allt efter sin inre läggning för att själva kunna leva lyckliga. Bibliska namn på änglar ska inte förstås som deras personliga namn utan bara som deras positioner och sociala funktioner.

Alla änglar har människoform. De är antingen andliga eller himmelska men utför alltså sina sysslor enligt sina inre intressen och anlag. De lever i äktenskap utan att få barn. De andliga föredrar att bo i städer och de celesta väljer landskap. Himlen ser ut som en parallell verklighet till vår jordiska. Det finns också skolor och universitet för änglarna.

Änglarna genomgår som tidigare sagts en utveckling på sitt plan och de påverkar vårt jordeplan genom att inspirera till mänsklig utveckling. De kan ge idéer till uppfinningar, konst, litteratur, musik etc samt försöker påverka tidsandan till det bättre. Utvecklingen av jordelivet är på sätt och vis en spegelbild av den himmelska världen. Detta ingår som en del i Swedenborgs s.k. korrespondenslära och motsvarar det gamla talesättet ”som ovan, så nedan”.

Swedenborg anser att änglarna under hans levnad har fått en ny uppgift i sin utveckling. I Arcana coelestia 454 skriver Swedenborg:

– Änglarna känner sig aldrig lyckligare än när de får informera och undervisa de andar som strömmar till från världen eller när de får stå människor till tjänst och hålla de onda andarna hos dem i styr så att dessa inte överskrider sina gränser, och när de samtidigt får inge människorna det som är gott.

Vi människor är designade så att vi kan leva och kommunicera med änglarna medan vi lever på jorden. ”Vi är skapade på så sätt att vi på samma gång som vi lever i världen kan vara i himlen”, enligt Arcana coelestia 99 e.

”Hos varje människa är minst två onda andar och två änglar närvarande”, menar Swedenborg i AC 904. ”De förra väcker till liv i henne hennes ondska; de senare inspirerar det goda och sanna. Allt det goda och sanna som änglarna inspirerar är dock Herrens.”

Änglarna är alltid med oss med sina värdefulla inflytanden och det är upp till oss att lyssna till dem eller inte lyssna, att följa dem eller inte. Ibland kan änglarna uppträda i människoform mitt ibland oss människor. Sådana änglarådgivare var erkända av greker och romare under namnet genii. Den mest kände var kanske Sokrates genie eller daimon. De tidiga kyrkofäderna erkände deras ledning som genuin gudomlig uppenbarelse före Kristus.

Människans andliga utveckling innebär att svinga sig upp på det andliga planet där kärlek och vishet råder. Slutligen blir man genomströmmad av kärlek och kommer spontant att välja det goda utan baktankar och självintressen. Då har man blivit änglalik och nästan genomskinlig likt de mycket gamla människor som naturligen blivit godmodiga och visa. Swedenborg använder bilden av en förvandling från larv till puppa till en vacker fjäril som svingar sig upp i den ljusa luften och upp mot himlen. Till skillnad från andra kyrkor menar Swedenborg alltså att en genomgod människa kan utvecklas till att så småningom bli en ängel.

Avslutningsvis påminner jag om historien om den lilla flickan som kom in till Swedenborg på dennes gård vid Hornsgatan i Stockholm och bad att få träffa en ängel. Denne tog fram en spegel, höll upp den framför henne och sa: ”Här ser du en liten ängel!”

I min fantasi leker jag med tanken att få en liten pratstund med den godmodige gamle Swedenborg i hans lusthus i den trädgård han ägde i kvarteret Mullvaden några stenkast bortom Mariatorget. Att få sitta ned vid hans bord i de för mig osynliga änglarnas sällskap, få en vegetarisk soppa av de grönsaker han odlade – han var nämligen vegetarian (Sveriges först kände?) – och samtala om den idéhistoria som tillkommit efter hans död, om Darwins evolutionsteorier och om Jungs arketyper och transpersonell psykologi i största allmänhet. Jag skulle också ha berättat om den djupa nära-döden-upplevelse, som fick dr Raymond Moody att forska på dessa och ge ut sina böcker. Mannen, som hade upplevelsen hette G. Ritchie [not 1], blev dödförklarad och nedförd i kylrummet men återkom till livet. Under sin långa och djupa NDU vistades Ritchie (som senare blev psykiater) bl.a. i en dimension där ljusgestalter inspirerade vetenskapsmän på jordeplanet.

Swedenborg hade säkert lyssnat med intresse och kommit med kloka inlägg – men vad skulle han ha sagt? Jag är nyfiken …

Kersti Wistrand

Not: 1) Detta stycke är hämtat ur Susanna Åkermans text. 2) G. Richtie skrev en bok om sin upplevelse. Den kom ut på svenska 1979 och heter “Från andra sidan”. Harriers förlag, Vällingby.

Referenser: 1) Wahlström, Bengt, Änglar och andar, s. 45 f. Wahlström & Widstrand. Sthlm, 1957. I övrigt har använts två nedskrivna predikningar av swedenborgsprästen Andrei Vashestov.

Inlägget Änglahistorik del II: Swedenborgs änglavärld dök först upp på Humanism & Kunskap.

Irländska Lorna Byrne har sett änglar och kommunicerat med dem så länge hon kan minnas. Hon ser dem lika tydligt som hon ser människor. Alla människor oberoende av ras, kultur eller tro har en själ som överlever döden och en skyddsängel vid sin sida, säger hon. Här delar hon med sig av sina upplevelser i samband med Alla helgons dag.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Lorna Byrne (född 1953) har skrivit sju böcker om sina erfarenheter med änglar. De har översatts till 30 språk och publicerats i femtio länder. Hon lider av svår dyslexi och har aldrig kunnat läsa en bok. Lorna trodde därför aldrig på vad änglarna berättade för henne då hon var liten. De sa nämligen att hon hade ett uppdrag och att hon skulle skriva böcker om dem och att dessa böcker skulle gå ut över hela världen. Men så blev det. Med en ny teknik kunde hon tala in sina böcker.

Lorna Byrnes första bok kom ut 2008 och nådde Sverige med svensk översättning 2011 under titeln ”Änglar i mitt hår”. Jag var med och lyssnade till henne under releasen av boken som ägde rum i en fullsatt Rivalbiograf vid Mariatorget i Stockholm. Frimodig, rak i ryggen med rättfram blick och mycket stor ödmjukhet satt hon – ofta med ett milt leende på läpparna – på podiet och berättade. Vad jag faktiskt minns mest så här åtta år senare var att hon berättade att hon ständigt bad inom sig och även uppmanade sina medmänniskor till bön, eftersom bönen enligt henne har så stark verkan.

I en kommande artikel ska jag redogöra mer om Lorna Byrnes liv och upplevelser. Hon är framför allt väl känd i Storbritannien och USA, där hon deltagit i åtskilliga TV-program och intervjuats i alla stora tidningar. Hon har kommit att betyda mycket för många medmänniskor genom att skänka dem inspiration och hopp. Förutom författarskapet och sin familj ägnar hon sig åt välgörenhet och fredsfrågor. Här nedan har jag skrivit ned berättelser hon delgivit oss på youtube och som passar i allhelgonatider då vi speciellt minns våra kära hädangångna. Vare sig man tror att änglar existerar eller inte, kan det vara av intresse att ta del av de upplevelser Lorna Byrne har. Texten skrivs i jagform.

”Alla människor har en skyddsängel vid sin sida”

-Jag ser änglarna lika fysiskt som jag ser en person som står framför mig. Alla människor har en skyddsängel vid sin sida oberoende av kultur, ras eller religion. Även de som är skeptiker eller ateister har en ängel vid sin sida, säger Lorna Byrne med ett leende. Alla har en skyddsängel som älskar just den personen, skyddar den och aldrig för en minut lämnar dess sida. Jag kan ge ett exempel. Alldeles nyss när jag gick ute på trottoaren på väg hit, såg jag en pappa med sin lille son. Pappan gick på trottoaren och pojken cyklade på sin lilla cykel på gatan vid sidan om. Bakom honom fanns hans skyddsängel som lagt sina gyllene händer på pojkens styre och försökte få honom att inte vingla ut på gatan samtidigt som han sände tankar till pojken.

Jag kan se allt detta hela tiden, men jag kan aldrig bevisa det för någon så det är upp till var och en att tro på vad jag säger.

– Varje människa har också en själ och jag har varit med änglarna på andra sidan och sett när de tar emot dessa själar efter det att kroppen har dött. Jag vill nu dela med mig av en nära-döden-upplevelse som inträffade då jag var gravid och förlorade min baby. [1]

När min baby dog

Ärkeängeln Mikael hade berättat för mig att min baby skulle komma att dö. Jag skulle inte ge liv till ett levande barn. Den dag detta inträffade ”dog” jag också. [1]

Min själ lämnade kroppen med mitt barns själ i armarna. Där var den där vackra tunneln, en spiral som en trappa, och den var fylld av vita skinande änglar och så kom jag in i himlen. Änglarna var runt om mig och plötsligt stod en av dem rakt framför mig, höll ut sina armar och sa: ”Lorna, det var inte meningen att du skulle komma hit med din baby!” Och jag tittade ned på mitt barn och sedan på ängeln och sa att jag älskade min baby och ville stanna där med den, men hon svarade att jag inte kunde det utan måste gå tillbaka. Allt var så vackert och bara det hur hon sträckte fram sina händer för att ta min baby… Motvilligt räckte jag över min baby. Hon bad mig vända mig om och där långt borta såg jag min make och mina andra barn. Trots detta ville jag stanna i himlen för i himlen kan man göra så mycket mer för dem som man älskar på jorden.

I himlen känner man ingen värk. Där är bara så mycket kärlek. Du känner det inom dig själv och du vill inte gå tillbaka. Till slut hörde jag Guds röst säga att jag måste återvända. I det ögonblicket tog ängeln min baby så varligt och så ömt och mitt barn vände sig om mot mig och log. Jag kommer alltid att minnas hans vackra blå ögon. Sedan tittade han leende mot änglarna och hans små armar sträckte sig sakta mot dem och änglarna tog honom med sig. I samma ögonblick återvände jag tillbaka till min kropp. Det är inte meningen att någon av oss ska dö i förtid och det är väldigt viktigt att minnas för var och en av oss har en stor uppgift att fylla i denna världen.

När du dör går själen direkt upp till himlen. Du känner glädje och trygghet för din skyddsängel följer dig. Vid ett annat tillfälle när jag var i himlen såg jag hur änglarna tog emot själar som just kom från jorden. De förde över själarna hand i hand och med en massa änglar runt omkring dem. Det är så vackert.

”Jag såg tre unga pojkar dö i en trafikolycka”

Följande berättelse återfinns i Lorna Byrnes första bok ”Änglar i mitt hår”, men berättas också av henne i youtube-videon ”Lorna Byrne- The Lady Who Sees Angels. Dokumentary Master”:

– Detta hände då jag arbetade på en bensinstation. Allt blev helt stilla och tyst. Själv befann jag mig plötsligt ovanför och kunde se allt där nere. Än idag kan jag inte förklara hur detta hände. Det var så otroligt. Jag bad och iakttog på samma gång. Och jag såg dessa tre unga pojkar på sina cyklar. De gladdes över livet och hade roligt som pojkar brukar kunna ha. Så ser jag den där stora lastbilen komma och meja ned dem. Plötsligt gick allt i slow motion. Pojkarna dog i det ögonblicket och jag fick se det där vackra ljuset och hela vägen fylld av änglar. Och fastän pojkarnas kroppar låg på marken var det så fantastiskt att se dem fortfarande cykla till himlen med alla änglarna runt omkring sig. Det var så underbart vackert, men så plötsligt var allt som vanligt för mig. Folk sprang in i affären för att ringa efter hjälp. Lastbilschauffören hade inte sett pojkarna.

Lornas upplevelse vid en grav

– Jag besökte den kyrkogård i Dublin där mina farföräldrar begravts, då en ängel uppmanade mig att gå på promenad på kyrkogården. Jag visste inte varför, men medan jag gick bad jag böner för de anhöriga vars döda jag passerade. Själarna var ju förstås inte där. De hade redan gått vidare, men de anhöriga sörjde.

Så kom jag in i ett hörn av kyrkogården och jag ler när jag tänker på det. Där satt en ung mans själ. Hans skyddsängel höll runt om honom. Jag fick veta av änglarna att den unge mannen var lite tveksam att gå vidare in i ljuset. Jag uppfattade att han hade dött snabbt i en olycka. Min uppgift var att tala om för honom att hans föräldrar älskade honom och att det bara var tillfälligt som de skulle vara skilda åt. Och han sa lättad: `Åh!´ och så försvann han snabbt iväg med sin ängel. [1]

Vad händer när vi kommer till himlen?

–Så du menar att det finns en himmel?

– Ja, definitivt. Jag har själv upplevt det, bl.a. i min egen nära-döden-upplevelse, och jag kan försäkra dig att man inte vill återvända när man väl är där. Himlen är villkorslös kärlek; man bara känner det. Det är bortom mänskliga ord, jag kan inte beskriva det. Din själ dras till det och du går dit med din skyddsängel.

–Vad händer när vi kommer till himlen? Stannar vi där? Får vi ett arbete?

– Vi tänker i jordiska termer men himlen är inte som på jorden. Det är bortom det jordiska. Du vill bara vara där i kärleken, ”i Guds närhet”. Men vid vissa tillfällen kan du sändas tillbaka till jordeplanet för att vara i någon persons närhet, till någon som du älskar, för att hjälpa denna i det här livet. De som har dött kan göra mycket för oss.

– Många människor har sagt till mig: `Åh, jag hann inte säga adjö´, `Jag har inte talat med henne/honom på åratal och nu smärtar det`. Men när någon dör och själen har gått till himlen – de älskar dig så mycket. Allt det där andra är trivialt – de bara älskar dig! Det finns inga behov av förlåtelse – allt sådant har bara svepts iväg. [1]

Kersti Wistrand

Referenser: 1. Texten är hämtad från https://www.youtube.com/watch?v=ahoSxFlF2N8

Inlägget Lorna Byrne talar om änglar i allhelgonatid dök först upp på Humanism & Kunskap.

Lorna Byrne (iförd grön sjal) berättar om änglarna och bönens betydelse i en amerikansk moské. SVT Skärmdump[/caption]

Lorna Byrne säger sig ha sett och samtalat med änglar så länge hon kan minnas. Hon fick tidigt ett uppdrag att skriva böcker om dem. Ett annat uppdrag är att lära medmänniskor att be tillsammans oavsett religion. Detta är viktiga fredsskapande projekt enligt änglarna.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Skärmdumpar

Redan som mycket liten flicka umgicks Lorna Byrne enligt vad hon berättar med änglar, men hon ombads att hålla tyst med vad hon såg. När hon var två och ett halvt år förstod hon att föräldrar och syskon inte kunde se änglarna. Eftersom hon utåt sett var en tyst och inbunden flicka som tycktes leva i sin egen värld tog föräldrarna henne tidigt till barnläkare som diagnostiserade henne som efterbliven. Hon blev sedan behandlad som sådan under många år, även i skolan. Hon var svårt dyslektiker och kunde aldrig lära sig skriva eller läsa. Undervisningen fick hon, enligt egen utsaga, emellertid av änglarna som tog hand om henne på sitt speciella sätt.

När Lorna var några år gammal tyckte hon mycket om att leka med en liten pojke. Hon förstod snart att han var osynlig för andra än henne själv. Änglarna förklarade för henne att denne pojke inte var en ängel utan en själ. De berättade att det i själva verket var en storebror till henne som hade dött innan hon föddes. När hon var äldre och frågade sin mor fick hon bekräftelse på att föräldrarna hade förlorat en liten son.

Varje människa oberoende av ras, religion och kultur har enligt Lorna Byrne en skyddsängel som försöker hjälpa och stödja. Lorna ser dessa ljusväsen lika tydligt som hon ser människorna i sin omgivning. Det finns också en stor mängd ”arbetslösa änglar” som är beredda att hjälpa till så fort någon ber dem, men västerländska människor har fjärmat sig från allt detta och är omedvetna eller skeptiska, säger hon. Hennes uppgift är inte att övertyga, endast berätta vad hon ser. Hittills är det miljontals personer som lyssnat till henne och läst hennes böcker som är spridda i femtio länder. LÄNK

Lorna Byrne har blivit undervisad av änglarna om människans fria val. I varje situation i livet står människan inför ett val; val som i sin tur påverkar andra människor runt omkring en. Änglarna har visat olika framtidsscenario för jorden och dess invånare beroende på hur vi gör våra val.

Freden är viktig och här säger sig Lorna Byrne fått ett uppdrag som går ut på att ena kristna, muslimer och judar genom gemensam bön. Hon är ombedd att utföra detta i USA, som är en smältdegel av folk från skilda kulturer. Hennes uppgift är att få troende från olika religioner och riktningar att gå in i varandras kyrkor och be tillsammans. Om gemensamma böner äger rum här i USA kommer detta sedan att sprida sig till övriga delar av världen och fred underlättas, har hon fått veta.

Lorna berättar bl.a. i moskéer om den osynliga värld med änglar som hon kan se. Hon välkomnas av många amerikanska muslimer, som därigenom kan få alternativ till de dogmer om helvetet och dess straff, som de blivit fostrade att tro på och vara skrämda för. LÄNK

– Lorna Byrne öppnar upp för mig, ger hopp och hjälper mig att bli en bättre muslim, säger Ali Jafri på Islamic Center i New York. Hon påminner oss att vi alla är ett och vi inte behöver frukta Gud.

– Vad man än vill tro om änglar eller inte och om hon ser dem eller inte är mig likgiltigt, säger Dr. John Esposito, Georgetown University, men Lorna Byrnes budskap om pluralism och tolerans är mycket starkt och viktigt. Hon skapar en omgivning av tolerans och lika värde och därmed fred vilket är synnerligt viktigt i dagens globaliserade värld.

Här kan du läsa mer på Lorna Byrnes egen hemsida

Kersti Wistrand

Inlägget Lorna Byrne om bönen som förenar och skapar fred dök först upp på Humanism & Kunskap.

Uppdrag Gransknings program ”Karolinska och judehatet” visar både på det amerikanska och politiska Simon Wiesenthal-centrets förmåga att utöva påtryckningar och inflytande i det svenska samhället samt massmedias bristande vaksamhet.

TEXT: KERSTI WISTRAND
SKÄRMDUMP+collage av admin2:

Det fortsätter att storma kring Karolinska Sjukhuset, omtalat som världens dyraste sjukhus. Rubrikerna har lyst svarta under hela 2000-talet. Macchiariniskandalen. Härskartekniker, maktmissbruk och interna konflikter – ska personal och patienter aldrig få ro? Dyra nybyggnationer, höga konsultkostnader, jäv och tekniska problem. Enligt helårsprognosen för 2019 beräknas KS inklusive systersjukhuset Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge göra ett minusresultat på 1,6 miljarder kronor bara detta år.

Till allt detta kommer också anklagelser om en infekterad konflikt gällande rasism inne på Karolinska. Detta har nu skickligt analyserats av grävande journalister i ”Uppdrag Granskning” (6 november) – ett program som dock oförtjänt tycks ha hamnat i medieskuggan av den samtidigt släppta bomben att KS varslar 600 läkare och undersköterskor.

Innehållet i Uppdrag Granskning är följande:

I tidningarna har man sedan hösten 2018 kunnat läsa om mycket allvarliga anklagelser om antisemitism och trakasserier mot judiska läkare på Karolinska sjukhuset. En läkare (neurokirurg och samtidigt verksamhetschef) har omplacerats och förbjudits arbeta efter anklagelser för antisemitism och felaktig värdegrund. Han påstås ha trakasserat sina judiska kollegor. Men stämmer allt detta som sägs om denne läkare?

I SVT1-programmet ”Karolinska och judehatet” får vi följa Uppdrag Gransknings research och intervjuer med berörda parter. Liksom i doktor-Enby-fallet får vi än en gång se en läkare fälld och hur massmedia vikit sig för tongivande propaganderande instanser i samhället – i detta fall Simon Wiesenthal-centret och KS´sjukhusledning – och bildat ett drev genom efterapning av varandras texter och utan egen opartisk efterforskning.

I centrum för anklagelserna finns fyra bilder som en judisk läkare på KS anser vara antisemitiska och riktade mot judar. Den utpekade personen, en neurokirurg i chefsposition, blir så småningom förflyttad och får inte längre träffa patienter. Händelsen kommer att hamna på topplistan över världens värsta antisemitiska händelser 2018. Denna lista är sammanställd och offentliggjord av det berömda Simon Wiesenthal-centret i USA, i svenska medier genomgående beskrivet som en människorättsorganisation, som åberopats av den judiske läkaren och den aktionsgrupp som bildats kring honom vid KS. Den information de gett handlar om att sjukhuset inte har åtgärdat att en chefsläkare under lång tid påstås ha trakasserat tre judiska läkare och påstås ha spridit judehat i sociala medier.

I anklagelserna ingår även att denne läkare påstås ha hindrat judiska kollegor att operera, bedriva forskning och gett dem lägre lön. Wiesenthal-centret skriver att KS´ bristande agerande är ett slag i ansiktet inte endast mot de judiska läkarna utan mot hela det judiska samhället. Sjukhusledningen meddelar då att man tar detta på största allvar och avsätter läkaren i fråga.

Uppdrag Granskning går till grunden och undersöker det som sägs om och av läkaren. Kollegor kommer till tals. Samtliga rentvår honom. Neurokirurgen själv berättar att han har arbetat tillsammans med sin judiske kollega i femton år utan problem. De har även umgåtts en del på fritiden då de besökt varandras hem. Han upplever att de hade en bra relation innan han befordrades till verksamhetschef. Först på våren 2018 får han veta att han är anmäld för att vara antisemit. Enligt honom själv handlar det hela i själva verket om ett trivialt personalärende som kom att få enorma proportioner. Det gäller en infekterad konflikt mellan den judiske läkaren och en sektionsansvarig överläkare. Som verksamhetschef måste han hantera denna konflikt. En utredning tillsätts och han väljer att omflytta den judiske kollegan som senare anmäler honom och så småningom kommer tillbaka medan verksamhetschefen själv mister sin tjänst, även som läkare. Detta kunde enligt honom endast ske genom smutskastning, dvs anklagelser om antisemitism.

Göran Rosenberg, journalist och författare och själv av judisk börd och med båda föräldrarna i Auschwitz, rentvår läkaren efter att ha tagit del av fotona. Han menar att tre av fyra bilder är anti-israeliska, inte anti-judiska. Den fjärde bilden är mer tveksam men kan kanske förstås i sitt sammanhang. Uppdrag Granskning har gått igenom läkarens alla facebooksidor och har funnit ett stort engagemang för palestiniernas situation på Gazaremsan och ett ställningstagande mot Israels politik som drabbat civilbefolkningen där så hårt. Men de har inte funnit ett ord som ger anledning att tala om judeförföljelse eller rasism av något slag. Tvärtom tar läkaren avstånd från nazismen och låter Hédi Fried berätta om sin levnad. ”Det finns alltså inga som helst proportioner mellan historierna i tidningarna och själva grundvalen för anklagelserna”, fastslår Göran Rosenberg.

Simon Wiesenthal-centrets agerande

Sjukhusledning lät göra en utredning av den anklagade läkaren, som faktiskt blev rentvådd i denna. Den 10 oktober 2018 skriver dock rabbinen A. Cooper vid Wiesenthal-centret till sjukhusledningen: ”Vi tvekar inte att offentliggöra detta om det inte utreds snabbt och grundligt… Ert sjukhus behöver väl inte ännu en skandal lik Macchiariniskandalen? ”. Inte bara sjukhusledningen utan också den politiska ledningen i regionen får påtryckningar från centret. En del uttalande kan upplevas direkt hotfulla.

Wiesenthal-centret påstår sig vara politiskt neutralt, men samtidigt har det uppmanat president Trump att erkänna Israels rätt till de ockuperade Golanhöjderna, vilket han senare också gjorde.

Såväl FN, president Obama och Margot Wallström har under den senaste tiden hamnat på centrets lista över ”de värsta antisemitiska händelserna under året”.

Göran Rosenberg skulle vilja kalla Wiesenthal-centret en högergrupp:

– Wiesenthal-centret har starka band med Netanyahu och Trump. Just nu finns två allvarliga trender i samhället. Den ena är att det faktiskt finns en lavinartad, växande antisemitism. Den andra är att vi har staten Israel som funnit det möjligt att använda antisemitism-begreppet för att stämpla kritiker till Israels politik. Man kallar t.ex. dem som stödjer palestinierna och bojkottar israeliska varor för antisemiter fastän de alls inte är det. Begreppet urvattnas på så vis.

Sjukhusledningens och massmedias agerande

Sjukhusledningen väljer att frångå den utredning som redan fastslagit att den anklagade läkaren/verksamhetschefen inte har begått det brott han anklagats för. Det framkommer också att den anklagande judiske läkaren under de senaste 18 åren har anmält samtliga sina överordnade för trakasserier, varav flera gånger för rasism.

Istället för att utgå från sin egen beställda utredning låter sig sjukhusledningen manipuleras av Wiesenthal-centret och fråntar den anklagande läkaren hans tjänst. Vid konfrontation av Uppdrag Granskning svarar en representant för ledningen att de har gjort en samlad bedömning och inte kan gå in på detaljer i personalärenden.

Massmedierna hänger på drevet och dömer likaså ut den anklagade läkaren som antisemit och rasist. Uppdrag Granskning gör ett mycket viktigt arbete genom att ta fram fakta. Det visar sig att ingen tidning själv har gått till grunden för att få fram fakta i fallet. Man har antingen ensidigt lyssnat på den judiske läkarens version eller bara hakat på andra tidningars artiklar. I programmet får vi även se hur representanter för flera stora tidningar backar och gör rättelser av texter på nätet efter påhälsningen av Uppdrag Granskning.

Det är nog inte bara medieskuggan av varslen på KS som bidrar till tystnaden kring huvudbudskapen i programmet ”Karolinska och judehatet”. Det är helt enkelt ”skämmigt” att medge att man agerat fel! Man kan också undra över den så gott som samtida nyheten om varsel var tidsmässigt planlagt för att skymma Uppdrag Gransknings program? – Se gärna programmet och gör en egen bedömning. Det ligger kvar till den 25 maj 2020: LÄNK

Kersti Wistrand

Inlägget Uppdrag granskning om påstått judehat på Karolinska dök först upp på Humanism & Kunskap.

När slöjdläraren Martin Wentzel cyklade hem från sitt arbete hösten 1986 kom en bil farande rakt emot honom på fel sida av vägen. Han kastades högt upp i luften och landade med mycket svåra skador 21 meter bakom bilen. I sin djupa NDU mötte han ljusgestalter som gav honom i uppdrag att sprida kunskapen om ljuset till sina medmänniskor. Idag arbetar han som coach.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Jag slår mig ned i en välfylld lokal för att lyssna på det föredrag som nära-döden-upplevaren Martin Wentzel ska hålla. Det är tydligt att intresset är stort och förväntningarna höga. Alla närvarande vill lyssna till hans mycket djupa upplevelse då en bil kom över på fel sida i en kurva och krockade med honom där han cyklade hem från skolan den där mörka sena eftermiddagen i oktober 1986. Han var ung och stark, 29 år gammal och hade livet framför sig. Händelsen kom för alltid att förändra hans liv.

Efter otaliga operationer och år av smärtor och rehabilitering började Martin Wentzel hålla föreläsningar och kurser runt om i landet för att berätta om vad han fick lära sig där ”på andra sidan livet” och om uppdraget han fick att förmedla detta vidare. Idag föreläser han runt om i landet samt ger privata konsultationer i andlig utveckling och arbetar som coach. Utanför Kungälv där han bor har han köpt en ladugård som han tillsammans med sina söner rustat upp till en kursgård. Hälften av alla intäkter går till behövande.

Martin Wentzel börjar sin föreläsning med att poängtera att han inte tillhör någon som helst kyrklig inriktning:

– Jag tror varken på döden eller helvetet. Det är för mig bara rekonstruktioner som ska skrämma till lydnad. Rättsväsendet och kyrkan är de institutioner som enligt statistiken har mest mobbning inom sig.
Istället tror jag på goda tankars enorma kraft. Innerst inne består vi av kärlek som strålar ut från oss som radiovågor, men vi spelar våra roller för att ”passa in”. Vi skuldbelägger oss och stressar, men vi har alla två grundläggande behov: att bli älskade och att uttrycka kärlek. Första steget till förändring är att varje dag tänka kärleksfulla tankar om sig själv. En människa som mår bra och trivs med sig själv har inget behov av att förställa sig, hävda sig eller att kontrollera och attackera andra människor.

Vi kommunicerar genom vår utstrålning och vi är både sändare och mottagare. Vi omges av ett gnistrande flimmer som av osynliga elektromagnetiska vågor. Det består av våra tankar, känslor och upplevelser. Vi kommunicerar med känslor och färger och allt står i förbindelse med allt. Då vi är arga släcker vi ned inom oss och känslomässiga åskväder mellan oss skapar konflikter. Våra tankemönster, ofta överförda sedan generationer, blir till energimönster som triggar igång andra människor och vi drar till oss olika personer och situationer.

Vi har emellertid alla samma inneboende förmågor som Jesus och Buddha. Genom träning i goda kärleksfulla tankar kommer vi på rätt väg med att återställa balansen mellan kropp och själ. All denna insikt fick jag under min nära-döden-upplevelse och jag fick också ett uppdrag av de fem ljusgestalterna som undervisade mig. Det var att sprida denna kunskap och påminna mina medmänniskor om denna verklighet som de alla innerst inne bär på.

Martin Wentzel får själv fortsätta berätta:

” När min mor födde mig sommaren 1957 önskade hon intensivt att hennes döda mormor skull ha varit där. Tänk, vad stolt hon skulle varit över pojken som just fötts! Hon slumrade till och blev plötsligt klarvaken av ett ljussken i ena hörnet av rummet. Och där visade sig min mammas mormor, dvs min gammelmormor. Hon sa till min mor att hennes nyfödde skulle heta Martin efter en släkting samt att `Din son kommer att ge ljus till människor´. – Aha, tänkte min mor, han ska bli elektriker! Men så blev det ju förstås inte utan vad min gammelmormor avsåg var den livsgärning att sprida ljus som jag ägnar mig åt nu!

Jag växte upp som vilken annan pojke som helst frånsett att jag tidigt intresserade mig för att söka svar på vad meningen med livet var. Vi bodde nära en kyrkogård och jag umgicks mycket med de äldre och kallades tidigt för ”filosofen”. Det resulterade i att jag redan som 16-åring började ägna mig åt daglig meditation och yoga. Åren gick men det andliga intresset fanns kvar. Jag utbildade mig till finsnickare och slöjdlärare och hade arbetat som sådan några år när trafikolyckan som höll på att kosta mig livet inträffade. Som jag ser det idag fick jag därigenom de svar på frågorna om livets mening som jag så länge sökt.

Martin Wentzels nära-döden-upplevelse

En mörk eftermiddag den 16 oktober 1986 cyklade Martin på väg hem till familjen från arbetet i skolan, då en bil plötsligt kom farande på fel sida av vägen i en kurva. Martin hann bara uppfatta strålkastarna innan han flög genom luften och landade 21 meter bakom bilen:

– När jag var som högst upp över bilen separerades min själ/energikropp från min fysiska kropp. Jag befann mig i ett ljusskikt ett 20-tal meter ovanför bilen. Fyra personer kämpade för att försöka få liv i den kropp som jag senare förstod var min. `Det är ingen ide´. Han är död! ´ hörde jag någon säga. Det som fascinerade mig just då var att de som försökte rädda mig hade vackra, pastellfärgade ljussken runt sig, som jag förstod var det som brukade kallas auror. De som var i bilen och som hade kört på mig, och som var chockade och handlingsförlamade, omgavs av skuggliknande, mörka färger.
–
Jag upplevde att min själ lyftes uppåt och jag hamnade på en ljusplatå, där ljuset kändes mycket starkare än solen. Jag kände en varm, mjuk och villkorslös kärlek som inte går att översätta i ord. Hela jag strålade också. Så såg jag fem ljusgestalter som presenterade sig som mina vänner. Telepatiska färger snurrade runt dem. Gnistor glimmade som fyrverkeri. Det var så otroligt vackert. Det pulserade som bengalisk eld. Ljusgestalterna är transparenta varelser och jag kunde ta på dem eller igenom dem. De undervisade mig, bl.a. om de elektromagnetiska fälten som också omger människorna och förklarade hur allt fungerar på ett djupare plan. Människans innersta väsen är kärlek. Ondskan uppstår när människan genom felprogrammeringar lägger in filter så att hon inte kan uppleva samhörigheten med denna sin inre kärna av kärlek. Hennes uppgift är att arbeta med att ta bort sina felprogrammeringar i det undermedvetna så att hon åter kan stråla av det livgivande och kärleksfulla ljuset.

Ljusvarelserna gav mig sedan ett uppdrag att undervisa om detta när jag återvände tillbaka till min fysiska kropp.

Martin Wentzel återvände sedan motvilligt till sin kropp med alla dess stora skador och smärtor. Han genomgick många operationer och fick kämpa ett par år innan han blev så pass bra som han är idag. Han styrketränar varje dag för att bygga upp sin kropp så att den ska fungera trots de fysiska men han bär inom sig. Första tiden efter olyckan trodde han att han var tokig, eftersom han genomgått en stor förändring. Han såg nämligen ljussken runt alla människor. Ljusskenen visade för honom hur varje människa mådde. Han uppsökte t.o.m. en optiker, men hade inget fel med synen. Martin gick också igenom samtalsterapi för att bearbeta det som hänt honom under dessa minuter som han betraktades som död. Så småningom kunde han acceptera sin nya personlighet och började arbeta på sitt uppdrag att sprida kunskapen om ljuset och kärleken till sina medmänniskor. Och det var på den vägen jag kom att lyssna till hans föreläsning.

Om du är intresserad kan du läsa mer på Martin Wentzels hemsida LÄNK

Kersti Wistrand

Inlägget ”Jag var död i 8 minuter och kom tillbaka med livets nycklar” dök först upp på Humanism & Kunskap.

Föredrag Ut-ur-kroppen upplevelser och transpersonell psykologi med Kersti Wistrand
Onsdag 4 dec 2019, kl 19.00
I kvarteret Fältöversten, Karlaplan.
Ingång från Valhallavägen 148 (Östermalms föreningsråd)
T-bana Karlaplan, uppgång Valhallavägen
Busshållplats för 1, 4 och 72 strax intill ingången
Avgift: 100 kr, 50 kr för medlemmar och studerande

Inlägget Föredrag Ut-ur-kroppen upplevelser och transpersonell psykologi med Kersti Wistrand dök först upp på Humanism & Kunskap.

25 november delades Samhalls Visa-vägen-pris ut till personer som gått i bräschen för olika funktionsnedsättningar och som hjälper till att bryta deras utanförskap på arbetsmarknaden. Konstnären Lars Levin blev 2019 års mottagare för sina insatser i TV-programmet ”Lars lärlingar”.

TEXT: KERSTI WISTRAND. Lars Lerin, 2017. Pressfoto: Sandgrund.org

Lars Lerin prisas för sin insats i TV-programmet ”Lerins lärlingar”, där han anordnade en konstskola för personer med funktionsnedsättningar. Motiveringen till priset handlar om ”att inte göra gott i första hand utan göra det som känns naturligt”.

På frågan hur det känns att få priset, svarar Lars Levin:

– Jo, det känns ju lite roligt, men det är ju bara det att jag tycker det känns lite konstigt för att man umgås med lite folk som är lite annorlunda. Det är ju så naturligt att man behandlar alla människor lika. Det skulle man ju egentligen inte behöva något pris för. Det är så fint att umgås med den här gruppen. Man behöver inte göra sig till som i många andra sociala sammanhang utan bara vara sig själv. Det har varit väldigt roligt och ett privilegium att få jobba med dem. Och vi har ju rest runt i både Sverige och Brasilien och det har varit stora äventyr. Sen har vi ju blivit goda vänner på kuppen så vi umgås ju fortfarande någon gång i veckan och träffs och skvallrar och målar.

Lars Lerin får även frågan om han minns något särskilt minne han ville dela med sig av och berättar då om Johanna som aldrig målat innan utan endast spelat fiol: “Hon hade haft norske Alexander Rybak som idol, men nu blev det jag som blev idol istället. Hon är ju helt enorm med att måla, en slumrande begåvning, så det är ju jätteroligt att följa hennes utveckling.”

-Vad är det som är berikande att umgås med personer med funktionsnedsättning, om du skulle kunna sammanfatta det?

– Ja vet du, nu är ju inte det här en homogen grupp… Alla har sina funktionsvariationer… Jag tycker det är så skönt att kunna vara mig själv med dem och kunna koppla av. Det är bara ett nöje liksom. Dagen innan julafton kommer förresten ett nyinspelat lärlingsprogram att visas på TV.

Kersti Wistrand

Inlägget Årets eldsjäl: Lars Lerin dök först upp på Humanism & Kunskap.

På Nobeldagen 10 december kommer den polska författarinnan Olga Tokarczuk att ta emot sitt pris i litteratur. Passa på att se hennes filmatiserade bok ”Villebråd” som just nu visas på SVT play!

TEXT: KERSTI WISTRAND
FOTO: Studio Filmowe Tor, SVT filmrummet IMDb

Hinner man inte med att läsa böcker så kan ibland filmatiseringar vara en god ersättning. Passa på att se filmen ”Villebråd” som går på SVT play till 4 januari 2020. Den bygger på en bok med samma titel, Pokot, skriven av Olga Tokarczuk, 2018 års Nobelpristagarinna i litteratur. Hon har även varit med och skrivit filmmanuset:

Den pensionerade lärarinnan Duszejko bor med sina två tillgivna tikar, hennes enda familjemedlemmar, i det vackra bergslandskapet på den polska landsbygden. Hon lever naturnära och hälsar varje morgon solens uppgång tillsammans med sina hundar. Till den stund då hennes älskade tikar är försvunna och inte kan återfinnas trots all hjälp hon får av skolbarnen som ser upp till henne. Är det jägarna som avlivat hundarna? funderar hon i sitt upprörda sinne.

Filmen går större delen av tiden i mörka färger. Scenerna är inspelade under mörkare delar av dygnet samt någon gång vid solens nedgång eller uppgång. Lövträden står avlövade under de höstliga regnen och snön ligger tung över bygden och dess vägar där manliga macho- och tjuvjägare bilar runt för att ta sig ut i skogarna och skjuta eller snara villebråd. Det är endast i slutscenerna som dagen och solljuset visar sig i en lycklig nystart för lärarinnan i en helt annan del av den polska landsbygden där hon nu lever i ekologiskt samband med naturen och med nya familjemedlemmar bestående av vänner och två nya hundar av samma ras. Man får därför förmoda att ljus- och mörkeraspekterna är avsedda att förtäta stämningar och att höja spänningsnivåerna i det som sker där i skumrasket på gränsen mellan rå verklighet och besjälad natur. Den natur vars förespråkare den astrologkunniga naturälskaren Duszejko är.

Flera säregna – och får man förmoda – för södra Polen typiska mansporträtt målas fram och vi får som åskådare ta del av några mäns öden med uppväxt i livets hårda skola under andra världskriget, där den starkaste överlever. Kanske är det mot denna bakgrund samt den gamla jägartraditionen som en del av de sadistiska och skrävlande jägarnas förhållande till djuren kan förstås. Djuren är underordnade människan och därför tillåtna att plågas, skändas och dödas även utanför jaktsäsongen. T.o.m. den katolske prästen och polismästaren stöder den åsikten och den djurälskande lärarinnan blir hårt tillrättavisad av dem båda då hon försöker föra de oskyldiga djurens talan. Männen håller varandra bakom ryggen; alla utom en manlig granne och en naturälskande insektsforskare som inspekterar skogarna i området.

Så börjar den ene jägaren efter den andre påträffas döda i skogarna runt Duszejkos hus. Ofta är hon bland de första att finna dem och ofta finner hon också spår efter djur i närheten av offren. Är det djuren som på något vis tagit ut sin hämnd? Ja, så påstår hon. Stämningen tätnar allt mer och mot slutet av filmen förstår vi att djuren tagit ut sin rätt – men genom en mycket speciell människa.

Filmen har regisserats av Agnieszka Holland och Kasia Adamik och huvudrollerna innehas av Agnieszka Mandat, Wiktor Zborowski, Jacob Gierazal m.fl.

Olga Tokarczuk

På tisdag är det alltså dags för den polska författarinnan och psykologen Olga Tokarczuk att ta emot Nobels litteraturpris 2018 ur konungens hand. Redan tidigare har hon tagit emot litterära priser hemma i Polen, där hon är väl känd och flitigt läst. Hon är född 1962 och debuterade som poet. 1995 gav hon ut berättelsen E.E. om en ung flicka som plötsligt får paranormala gåvor. Sedan utgavs en rad noveller, romaner, essäer och filmmanus. Hennes böcker är översatta till ett trettiotal språk. Vid sidan av författarskapet undervisar hon i kreativt skrivande vid två universitet samt sitter i redaktionen för en vänstertidskrift. Sedan det konservativa nationalistpartiet Lag och Rättvisa tog makten 2015 har regimen emellertid försökt blockera Tokarczuk eftersom hon öppet avglorifierar den polska historieskrivningen. Sålunda får hon inte längre statligt stöd för lansering utomlands.

Olga Tokarczuk växte upp i en vänster-intellektuell lärarfamilj med stort litterärt intresse. Hon utbildade sig till psykolog med intresse för C.G. Jung, arbetade som psykoterapeut under flera år innan hon helt gick upp för sitt författarskap. Hon gifte sig och fick en son, flyttade till en liten ort i bergskedjan Sudeterna på gränsen till Tjeckien och Tyskland där hon bodde många år. Denna miljö och dess människor har bildat underlag för flera av hennes böcker samt filmen ”Villebråd”.

Sedan 2004 är Tokarczuk medlem i Zieloni, Polens gröna parti. Filmen Villebråd visar på hennes starka miljö- och naturengagemang.

Se fram emot en spännande filmstund: LÄNK. Tyvärr är prisceremonin bojkottad av den polska regeringskontrollerade public service-kanalen TVP och hennes landsmän i Polen kan därför inte se Tokarczuks mottagande av Nobelpriset.

Kersti Wistrand

Inlägget Villebråd filmatiserad bok av Olga Tokarczuk dök först upp på Humanism & Kunskap.

Vi firar Lucia den 13 december. Den svenske författaren och poeten Erik Axel Karlfeldt (1864 – 1931) fick 1931 Nobelpriset i litteratur postumt. Här presenteras hans dikt ”Lucia”, som ingår i diktsamlingen Fridolins dikter och andra visor (1898).

TEXT: KERSTI WISTRAND
Foto: Lucia Wikipedia
Lussekatter, Foto Per Ola Wiberg from Ekerö, Wikipedia[/caption]

Poeten och författaren Erik Axel Karlfeldt (1864 – 1931), född i Dalarna och son till en bonde, var ledamot i Svenska Akademien och fick Nobelpriset i litteratur postumt 1931.

Karlfeldts dikt ”Lucia” beskriver en luciamorgon på en herrgård. Den tidigaste skildringen av svenskt luciafirande i modern tid finns bevarad från 1764 i Horn norr om Skövde. Det var i slotten och på herrgårdarna som den ljusprydda lucian först dök upp. Det dröjde länge innan seden spreds i vidare kretsar.

All julförberedelse skulle vara avklarad till Lucia och festande var viktigt på denna dag. Man skulle helst vara inomhus och vaka under natten till lucia (”lussevakan”). Tre frukostar förekom sedan på sina håll. Men började med en sup och slutade med en bulle bakad som en vagn med fyra hjul. Denna lussebulle symboliserade den forntida uppfattningen om solens färd på en vagn över himlavalvet.

Luciadygnet räknades länge som årets längsta och mörkaste natt. Det ansågs därför vara extra farligt med övernaturliga krafter och talande djur. I det förkristna Norden besvärjdes ljusets makter för att få ljuset att återvända. Solen var källan till ljus, sanning och rättfärdighet. Den var också segrare över natten och döden och en symbol för kampen mellan ljus och mörker, gott och ont, ordning och kaos.

Traditionen med en ljusbärande kvinnogestalt kan eventuellt ha sitt ursprung i en förkristen sed med en symboliserad sol- eller ljusgudinna. Först 1753 flyttades vintersolståndet till den 21 eller 22 december genom att man frångick den julianska kalendern.

Erik Axel Karlfeldts dikt ”Lucia”

”I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
I hvita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter
re´n snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen.
Och hvit står tallen
som silverstaken
för månens prunkande högtidsljus,
och stjärnbloss brinna högt över taken
på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vi glida
igenom sovande skogars skjul.
Ur huvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.”

(Axel Erik Karlfeldt, 1898)

Det moderna firandet med en lucia i täten för ett luciatåg sattes i gång av en Stockholmstidning 1927. Då fick läsekretsen vara med och välja lucian. Luciatåget var knutet till välgörenhet. Melodin till vår luciasång härstammar från Italien, där Sankta Lucia dog martyrdöden på Sicilien under 300-talet.

Kersti Wistrand

Inlägget ”Lucia” av Erik Axel Karlfeldt dök först upp på Humanism & Kunskap.

Omkring 9 % av barn i Sverige (cirka 186 000 barn) lever idag i ekonomisk utsatthet, men mörkertalet är antagligen betydligt större. Du kan ge en julgåva till dem genom bl.a. Frälsningsarmén och Stadsmissionen.

TEXT: KERSTI WISTRAND

I mitt brevinkast kom ett julbrev från både Frälsningsarmén och Stadsmissionen med en vädjan om att tänka på de ekonomiskt utsatta barnfamiljerna inför julen och skänka en slant som bidrag. Det är ett viktigt och behjärtansvärt uppdrag som flera ideella organisationer tagit på sig och en verksamhet som Humanism och Kunskap gärna vill stödja med denna artikel.

Rädda Barnen avlägger varje år rapporter om barnfattigdomen i Sverige och senaste angivna siffran är 186 000 barn. Påpekas bör att barn till papperslösa och asylsökande samt barn till överskuldsatta inte är med i denna statistik.

Att leva under ekonomisk utsatthet är svårt för de vuxna men även för deras barn. I vårt land handlar det kanske inte så mycket om att gå hungrig eller frysa, även om jag under min tid som lärare mötte enstaka högstadieelever som åt sitt enda mål mat i skolbespisningen och inte hade annat än trätofflor på fötterna vintertid. Nej, det handlar väl snarare om att stå utanför samhället, vara enklare klädd än kamraterna, inte ha råd att skaffa glasögon eller vara med på de utflykter eller delta i fritidsaktiviteter som kan kosta. Och så här till jul i värsta fall bli utan julklappar för att föräldrarna inte har råd. . .

Orsakerna till fattigdomen är mångfaldig: från missbruk i hemmen, sjuka, arbetslösa eller frånvarande föräldrar. Även jobb påverkas av att man saknar möjlighet till permanent bostad och tvingas flytta runt i tillfälliga lösningar ibland på vandrarhem ibland i en bil eller under en bro. Alla skyddsnät och sociala kontakter bryts.

Självklart blir barnen lidande både med olika skolgångar eller långa skolvägar. Koncentrationen och därmed betygen kan bli lidande. De får också svårare att knyta kontakter med andra barn.

Rädda Barnens rapport 2018 [1]

• Barn till ensamstående kvinnor (24 %) uppvisar den högsta ekonomiska sårbarheten. Den ekonomiska utsattheten är fyra gånger så hög bland barn till ensamstående kvinnor jämfört med barn till sammanboende.
• I 202 av Sveriges 290 kommuner har barnfattigdomen minskat under år 2016, men varierar starkt mellan olika kommuner från t.ex. Kungsbacka 2,5 % till 25,2 % i Malmö.
• Barnfattigdomen minskar men inkomstskillnaderna ökar. Mellan 1999 och 2016 hade den rikaste tiondelen av barnfamiljerna ökat sin disponibla inkomst med 70 % medan den fattigaste tiondelen ökade sin redan betydligt lägre standard med 35 %.
• Drygt 42 % av alla barn med utländsk bakgrund och med en ensamstående förälder lever i ekonomisk fattigdom 2016. Detta kan jämföras med 1,4 % av barn till sammanboende föräldrar med svensk bakgrund.

Inför julen har dessa barn och deras förälder det särskilt svårt. Att skänka ett ekonomiskt bidrag till någon organisation som ställer upp för de utsatta barnen och deras föräldrar är en julklapp i Sankt Nicolaus anda. Kanske en slant till ett julfirande med julmat, gran och julklappsutdelning hos Frälsningsarmén eller en slant eller gåva till Stadsmissionen i Stockholm/Göteborg och de föräldrar som inte har råd att ge det där lilla extra till sina barn under julen.

Nedanstående länkar berör utsatta barn i Stockholm, men du kan säkert finna motsvarande organisationer där du bor.

• Frälsningsarmén LÄNK samt LÄNK
• BRIS LÄNK

Kersti Wistrand

NOT 1) Rädda Barnen Rapport

Inlägget Att ge utsatta barn och familjer något av julen dök först upp på Humanism & Kunskap.

En djup nära-döden-upplevelse – ett vidgat medvetande, en transformation och en blick framåt. Ett nytt år – ett bokslut för det gamla, vunna erfarenheter och en blick framåt. Kersti Wistrand gör en jämförelse i denna nyårsbetraktelse.

TEXT: KERSTI WISTRAND
FOTO: Lars AF Sillén

År 2019 är snart slut och ett nytt år inträder och med detta nya möjligheter för mänskligheten till förändring och förvandling av våra livsbetingelser och till en större förenlighet med vår jord, natur och allt liv inklusive våra medmänniskor.

Mina tankar går detta nyår osökt till alla dem vilka haft en mycket djup nära-döden-upplevelse som gett starka eftereffekter i deras nya vardag efter återkomsten till livet. Till alla dem vars liv transformerats, total omvandlats. Jag tror nämligen att vi har något viktigt att inse och lära oss av deras erfarenheter. Det har kanske inte skrivits så mycket om detta även om vi som intervjuat NDU:are tagit del av många starka och upplyftande berättelser. Särskilt under 1980- och 90-talen gjorde jag många djupintervjuer med personer som haft nära-döden-upplevelser samt eftereffekter. Här nedan delar jag med mig av några sådana möten.

En av dem var Kurt som under en större operation råkade ut för hjärtstillestånd som så när kostat honom livet. Under sin medvetslöshet kastades han ur kroppen och åsåg snett ovanifrån läkarnas arbete med defibrillatorn för att få igång hans hjärta. Han upplevde sedan hur han drogs in i en tunnel och kom ut i ett hav av levande, pulserande, livgivande ljus som fyllde honom med överjordisk harmoni och kärlek. Han kände sig ett med allt levande och kände sig plötsligt förstå tillvarons uppbyggnad och ha tillgång till all världens vetande. Så här berättade Kurt:

-Fastän min nära-döden- upplevelse inträffade för länge sedan markerade den en väldigt viktig milstolpe i mitt liv. Jag påbörjade ett nytt kapitel som kommer att vara under resten av mitt liv. I detta ögonblick och de följande minuterna förändrades mitt liv fullständigt. Jag förvandlades från att ha varit en människa som varit vilsen och levt utan mål annat än ett gott materiellt liv och med den övertygelse att livet var slumpmässigt och definitivt och skulle upphöra när vi en dag dör … Upplevelsen i dödens närhet ledde emellertid till stora förändringarna i mitt liv. Det är vad du gör från ditt hjärta som är av betydelse. Ett leende mot någon okänd du möter på gatan, en hjälpande hand när någon behöver det. Mitt intresse av materiellt välstånd och girighet efter ägodelar ersattes av en törst efter andlig förståelse och med en passionerad önskan att se förhållandena i världen förbättrade. Jag bytte inriktning i mitt liv, lämnade en hög post inom näringslivet och arbetar idag med internationellt biståndsarbete utifrån mitt nya perspektiv.

I den djupa NDU:n har personen i fråga inträtt i en medvetandedimension av tidlöshet, oändlig rymd och total frihet, även från smärtor. Upplevaren ser ett stort ljus av gudomlig kärlek och vishet och kan i de djupaste upplevelserna bli ett med detta ljus. Hen känner sig ha ett utvidgat medvetande och kan på denna medvetandenivå uppfatta och förstå meningen med tillvaron samt upplever gudomlig kärlek och vishet. I sitt hjärta vill hen stanna i denna tillvaro av ljus och kärlek för evigt, men förs tillbaka till kroppen och de begränsningar vår värld har. Smärtorna återkommer. En depression kan även bli följden. Jag har själv som psykolog erfarenhet av korttidsterapier med sådana NDU: are.

Professor emeritus Kenneth Ring är en av de amerikanska pionjärerna i nära – döden – forskningen. Han har skrivit flera böcker. I boken ”Heading toward Omega” (1984) skildrar han med utdrag ur olika intervjuer hur NDU:are genomgår en ofta svår tid av integrering alldeles efter återkomsten till livet, även om själva upplevelsen i sig varit mycket positiv. Här ett par exempel. Darryl informerades av en ljusvarelse han mötte i sin NDU att han måste återvända för att ”fullfölja sitt arbete”:

-Det var den värsta upplevelse jag hade haft i mitt trettioåriga liv; det var det mest deprimerande jag upplevt när jag förstod att jag måste lämna denna ljustillvaro av kärlek och vishet. Jag ville inte… och ändå var mitt liv på jorden en underbar plats, men jag hade ju upplevt något långt utöver detta.

Stella berättar i en intervju hur hon hörde sitt namn ropas av sjukhuspersonalen där hon låg på operationsbordet. De kallade på henne så att hon skulle återvända. Hon kunde känna kärleken och friden i ljuset men kunde inte stanna kvar där utan kom in i kroppen: ”Jag kände mig arg, så arg – jag ville ju inte tillbaka!”

Ofta följer en lång tid av svårigheter att förstå och integrera dessa nya erfarenheter man fått i och med sin upplevelse och en lyssnande och inkännande medmänniska kan då vara till hjälp:

– Det dröjde sex månader innan jag överhuvudtaget kunde försöka berätta för min fru. Inga mänskliga ord kan beskriva upplevelsen jag hade. Det hade varit en sådan fantastisk emotionell och vacker känsla och jag var rädd att bryta ihop och gråta om jag skulle försöka omsätta upplevelsen i ord. Jag ville behålla minnet av denna obeskrivliga och kärleksfulla upplevelse för mig själv. Den började förändra mitt liv totalt. Det var som att starta om livet på nytt. Jag var pånyttfödd som en baby. Jag kunde t.ex. inte se TV längre, det var så mycket kommersiellt och falskt där. Allt underhållningsvåld där man t.ex. dödade personer -jag bara stängde av TV: n framför mina familjemedlemmar. Några samtal hos en lyssnande präst hjälpte mig emellertid så småningom att kunna se TV igen.

Personlighetsförändringar till följd av NDU

En transformation, en förändring, av personligheten äger sakta rum. Det är inte så att hela personligheten ersätts med en annan, men inblicken i livets djupare skikt ger nya referensramar och nya handlingsmönster. Det kan även vara svårt för närstående att förstå och hantera denna förändring, som i sin förlängning kan innebära en helt annan livsinriktning. Ibland blir därför skilsmässor följden. Jag har själv haft korttidsterapier med NDU:are och erfarit detta.

Personlighetsförändringarna är mycket djupt gående. NDUaren har fått ett – i ordets rätta bemärkelse – självförtroende, dvs. en djup kontakt med källan i sitt innersta väsen (möjligen Självet enligt jungiansk psykologi), utifrån vilken hen nu agerar. Utifrån detta vidgande medvetandeperspektiv har en transformation ägt rum och upplevaren behöver inte längre bry sig om vad andra tycker om honom/henne när hen handlar utifrån detta nya metaperspektiv. Själv har jag träffat på flera sådana personer som fullständigt förändrat sina liv och dess inriktning. Gemensamt för dem är att de i altruistisk anda och ofta utan belöning ställer upp för sina medmänniskor genom att t.ex. vara goda lyssnare i vardagen och vilja andras bästa. Man kan finna dem i så väl små sammanhang inom familjen som i större samhälleliga engagemang som reformerande goda ledare.

I samband med den djupa nära döden-upplevelsen förekommer även att nya förmågor uppstår. Till dessa förmågor hör auraseende, upplevelser av en andevärld och döda anhöriga, telepatisk förmåga, healingförmåga, sanndrömmar och prekognitiva förmågor. En del får t.o.m. likt de bibliska profeterna in långa filmsekvenser av framtiden. Här som alltid annars bör påminnas om att dessa scenarion endast visar på möjliga utfall. Som enskilda människor och som samhällen i stort har vi våra valmöjligheter i vare stund. Något som är viktigt att påminna sig om särskilt inför ett nytt år.

Även dessa nya erfarenheter av transpersonell natur ger upphov till stora omställningar i ens liv. Tidigare innan dessa upplevelser var allmänt kända, var det mycket svårt för dess upplevare. Under mina tidiga intervjuer framkom att flera av dem blev sökare och kände sig hemma hos t.ex. spiritualismen, teosofin och Martinusrörelsen där de mötte förståelse. Mer om dessa parapsykologiska eftereffekter ovan kommer i senare artiklar.

Börje Peratt och NDU

Börje Peratts upplevelse av nära döden har möjligen en något annorlunda historik. Börje Peratt, grundare av Humanism och Kunskap, har genom sina filmer, böcker och andra konstnärliga alster gjort sig känd för sitt rättspatos och samhällsengagemang (officiell hemsida). Men han säger att detta engagemang har han haft ända sedan barnsben och hans visioner om kommande händelser har han relaterat till kreativitet och den sortens fantasi som kännetecknar just de yngre åren. Men efter en svår bilolycka vid 38 års ålder kom han inte bara att omvärdera sin vuxna livssyn utan hela sin uppväxt ända tillbaka till födseln. Möjligen hade han en NDU redan vid födseln och fick en påminnelse 38 år senare då han glömt eller förnekat vad slags gåvor denna NDU också gav. Börje har i sin bok ”Tolv sinnen – om medvetandets uppkomst” skildrat sina upplevelser och utifrån dessa och sin egen forskning givit sin syn på medvetandet och dess natur och uppkomst. Så här berättar han om sin bilolycka:

– Det var en tidig lördag morgon och jag stod med hockeybagen i hallen. De övriga i familjen låg och sov. Både hustrun och sönerna brukade ligga och sova då. Ute var det fortfarande mörkt och det enda ljuset kom från grannens julstjärna i fönstret. Jag gick mot ytterdörren, men kom inte ens fram till innerdörren. Det var som om en bastant innerdörr stoppade mig.

Börje låter sig dock inte hejdas. Han forcerar hindret och lyssnar inte ens fastän han hör en mansröst flera gånger ropa hans namn. Han sätter sig i sin stadiga Range Rovers som mullrar igång. Några minuter senare kör han på en isfläck i en skarp feldoserad böj och bilen far ut i skogen och han förlorar medvetandet. Han vaknar till av att ambulansmännen kommer till platsen:

– Jag vaknar av röster långt borta och upptäckte att jag låg på passagerarplatsen med huvudet mot golvet och att livet höll på att rinna ur mig.

Börje bärs in i ambulansen som står med påslaget blåljus uppe på vägen. Det blir en snabb ambulansfärd till närmaste sjukhus. Han vet redan inom sig att mjälten har spruckit, vilket bekräftas av läkarna som opererar honom och som efter operationen berättar att han förlorat nästa 1,5 liter blod. Han har även många brutna ben i kroppen och konvalescensen blir smärtsam och långvarig.

Alla märkliga upplevelser både innan, under och efter olyckan orsakade frustration. Han hade blivit på det klara med att nu höll inte hans syn på liv och död längre och det fanns ett medvetande som bröt mot hans tidigare materialistiska tro. Hans fru Ritva blev den som nu måste möta en man som började berätta om märkliga möten och hon blev den klippa som inte avfärdade honom, tvärtom. Ändå valde Börje att försöka reda ut sin nya för honom inte enbart behagfulla världsbild. Denna snåriga vandring blev en påfrestning också för de närmaste. Samtidigt som det öppnade nya dörrar.

Börje kände sig från början ändå arg över att behöva genomgå en stor förändring där hans anhöriga ibland hade svårt att hänga med. Från att tidigare ha haft en materialistisk inställning till livet blev han nu tvungen att acceptera nya medvetanden och rent av andliga dimensioner. Visserligen hade han redan tidigare haft sanndrömmar och känt in händelser i framtiden, men kunnat infoga dessa i en materialistisk världsbild. Kanske berodde tillgången till dessa förmågor på att han redan vid födelsen var nära döden. Han var då nämligen nära att kvävas av att navelsträngen var snodd runt hans hals.

Efter sin vuxna nära-döden-upplevelse förvandlades livet för Börje Peratt. Han som tidigare varit en kritisk journalist med ett intresse för neurologi och hjärnans funktion men med en skeptisk vetenskaplig inställning till allt vad andligt heter, tvingades omvärdera tillvarons grunder. Han blev en andlig sökare som läste all litteratur han kom åt kring medvetandets natur och han uppsökte mediala personer (fortfarande med skeptiskt sinne) för att skapa sig en bild av den nya verklighet han upplevt. Som ett resultat av detta har han gett ut böcker om medvetandets natur.

I detta har han funnit att villkorslös kärlek står högst av allt men att också den villkorade ilskan är en drivkraft för förändring.
Han har funnit att några som hävdar kärlek som allsmäktig lösning i själva verket inte alltid själva förmår följa detta ideal och kan istället agera på ett manipulativt maktfullkomligt sätt som också innebär en förnekelse av en möjlighet till förändring. En annan slags förnekelse är likgiltigheten mot andra människors lidande och det renodlade hatet som spär på lidandet. Det tycks ibland vara av en psykopatliknande karaktär och det är detta som han menar har kommit till uttryck i skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning.

Han har alltid känt av något som närmare kan beskrivas som helig vrede över orättvisor,  förföljelser och övergrepp och nästan en maktlöshetens ilska över intolerans och inskränkthet. Men i detta också en vetskap att ibland räcker det med att “så ett frö”. Det har gett energi till hans skapande. Han har också fått klart för sig sin roll och det är att bygga upp det goda men också att bekämpa det onda. Han har presenterats för “uppdrag” som han inte kunnat säga nej till. I samband med det bildades också Humanism & kunskap där han i princip uppmanades att ställa sig på barrikaderna mot den antihumanism som var på väg att ta över samhället. Han trodde till och med att begreppet var ett nytt påhitt men så visade det sig att skeptikerrörelsen faktiskt hade antihumanismen som ideologi för att bekämpa borgerlighetens humanism.

Nu sitter Börje och klipper Sista striden, uppföljaren till Läkaren som vägrade ge upp. Jo, han försökte slippa undan det projektet men vi kanske ska vara glada att Ulla Premmert visade sådan envishet att Börje till slut åtog sig uppdraget. Sista striden har premiär i början av 2020.

H&K önskar er alla Ett Gott Nytt År 2020

Nära-döden-upplevelserna ger hopp till mänskligheten. Var och en som upplevt detta ljus av villkorslös kärlek och förståelsen och medlidandet som finns där och som är bortom all mänsklig beskrivning, genomgår en stor personlig förändring, en transformation. Psykologiprofessorn Kenneth Ring skriver i ”Heading toward Omega” flera kapitel om detta och den psykiska utveckling den innebär både personligen för nära- döden- upplevaren själv och för den mänskliga evolutionen. Han har även gett ut en hel bok om detta: ”Lessons from the Light – What we can learn from the Near- Death Experience” (1998). Ju fler människor som upplever denna villkorslösa kärlek i ljuset, ju fortare uppstår fred på vår jord samt omtanke om naturen och alla världsmedborgare. Vi är alla delar av samma ursprung och påverkar varandra. Något att tänka på och känna tacksamhet för inför det nya året 2020!

Kersti Wistrand

Inlägget Gott Nytt 2020 – ett år med nya möjligheter dök först upp på Humanism & Kunskap.

Konstverk av Gerhard Munthe 1904. Wikipedia.                    

Midvintertiden mellan juldagen 25 december och trettondagen 6 januari har tidigare betraktats som en magisk tid då människan stod som närmast andevärlden. I det norska Drömkvädet beskrivs hur den medeltida Olof Åsteson i en tolv dygn lång dröm besöker dödsriket.

TEXT: KERSTI WISTRAND
FOTO: Wikipedia

I forna tider, långt innan kristendomens införande, betraktades midvintertiden som en mycket speciell och magisk tid på året. Under dessa dygn var natten som djupast, växtligheten vilade i dvala och många djur hade sin vintersömn i väntan på solens återfödelse. Yttervärlden vilade och även människorna drog sig tillbaka in i stugvärmen för att slippa de kalla och mörka dagarna. Det var den tid på året då skiljelinjen mellan människans värld och andevärlden var som tunnast och man hade förmågan att lättast gå in i djupet av sitt undermedvetna och få drömmar eller visioner av den andliga världen. Det var också under denna tid som Oden kunde ses fara omkring med sina härskaror under stormiga nätter.

Vid kristendomens ankomst såg man fortsatt på de tolv heliga nätterna mellan juldagen den 25 december och trettondagen den 6 januari som en mycket speciell och mystisk tid på året. Trettondagen kallades på sina håll för ”farängladagen”, som anspelade på en gammal folktro att de döda under natten mellan julaftonen och juldagen återvände till sina hem för att närvara i julfirandet och sedan ge sig tillbaka till gravarna/ himlen på trettondagen, vilken betraktades som julens sista dag. [1]

I Tyskland talar man fortfarande om denna period som ”die zwölf Heiligen Nächte” eller ”Rauhnächte”. Denna tid ansågs ligga mellan det gamla och det nya året. Därför var det gynnsamt att omvandla alla negativa tankar inom sig, fördriva onda andar, rena sig och förbereda sig för ett bättre sätt att leva som människa under det kommande året. Det var också gynnsamt att under denna tid ägna sig åt att ställa prognoser om framtiden. De drömmar man då hade under nätterna sades kunna inträffa under det kommande året.

För mycket länge sedan var det brukligt att framföra skaldesånger, ballader eller kväden ord och ton. Dessa framfördes av en sångare eller sångerska, ibland med instrument, och gav stor inspiration till åhörarna.

Tänk dig att du förflyttas tillbaka i tiden till 1300-talet. Det är midvinter och utanför viner snöstormen i mörkret, men du sitter varmt och tryggt i salen i ett timmerhus tätt tillsammans med byinvånarna. En brasa brinner på eldstaden och kastar flämtande ljussken i den i övrigt mörka omgivningen. Framför oss står en kvinna i medeltida kläder. Hon har något viktigt att förmedla oss alla som sitter där. Vi väntar i andäktig tystnad. Så upplåter hon sin vackra stämma och framför det 33 minuter långa ”Drömkvädet”. Vi sitter alla gripna och lyssnar till budskapet som Olov Åsteson delgav församlingsborna i sin bykyrka i Norge på trettondagen. Han hade varit med om fantastiska upplevelser efter det att han vaknat upp från en tolv dygn lång drömvision under vilken han hade besökt de döda i dödsriket.

Så här framför den norska sångerskan Berit Opheim ”Drömkvädet” idag:

Drömkvädet 

Huvudpersonen i Drömkvädet är Olof Åsteson som somnar på julaftonen men inte vaknar förrän på trettondagen. Hans själ prövas under denna tid till det yttersta. Han reser över sjöar med blånande is, han far över stinkande träsk. Törnen sliter naglarna av hans händer och fötter och hans mun fylls av gravmull. Han möter ormar och häxor som tjärnar smör av blod. Men han skådar också änglar och möter sin gudmor.

Olof Åsteson skildrar kampen mellan det goda och det onda och hur syndarna blir straffade för sina missgärningar. Domen över det onda är kvädets höjdpunkt. Då möts två härar: en från norr som anförs av Grutte Gråskjegge som är självaste djävulen och en från söder anförd av ärkeängeln Mikael. Budskapet är enkelt och klart: det gäller att leva rätt och dela med sig till de fattiga.

Olof prövas och utvecklas och återvänder med budskapet att medmänskligheten är den enda räddningen för människosjälen. Kanske är den långa resans mål helt enkelt att ta emot och ta till vara på livet här och nu och göra det bästa av det för sina medmänniskor.

Till sin utformning rör kvädets innehåll sig i den katolska medeltida teologin och är en av många medeltida, europeiska visionsdikter, påminnande om Dantes Divina Commedia. Men Drömkvädet innehåller även fornnordiska inslag.

Man bedömer att huvuddelen av texten kan var från slutet av 1200-talet till början av 1300-talet. Vissa strofer är dock identiska med texten på norska bältesspännen som hittats och som kan härledas till 500-talet. Man vet med andra ord inte hur gammal själva kärnan i Drömkvädet är. I sin nuvarande form skrevs den ned för första gången på 1840-talet i Telemark i Norge.

Berit Opheim har sjungit Drömkvädet i femton år och säger att det är som att gå in i en meditation. Hon tycker t.o.m. att hon blir som Olof som är ute och berättar om sin mission. ”Man får helt enkelt bara börja sjunga och låta det bli en resa och bli Olof Åsteson”, säger hon. [2]

Uppsala Waldorfskola ger ”Drömkvädet – en eldshow”.

Elden under midvintertid

Eldens element hade sin givna plats under midvintern. Solen var som minst synlig och magiska riter, men nu nästan helt utdöda och bortglömda torde ha utförts. En sådan var riten med Eldsborgs skål, som kan ha anor från vikingatid. Den 7 januari offrade husmodern öl, bröd och kött till den husliga härden där elden brunnit hela julen. Efter offret sade man gemensamt: ”Eldsborgs skål. Så högt min eld, men varken högre eller hetare.” I nedteckningar från 1700-talet sägs att detta gjordes för att slippa bränder under det kommande året. [3]

Seden att tillverka stora ”statyer” av hus och djur av halm och sedan bränna dessa i vintermörkret tycks ha varit en gammal utbredd sed som på sina håll lever kvar i Östeuropa. För några decennier sedan var jag med om denna sed på Gärdet i Stockholm. Det var en tävling mellan olika länder om vilken som hade den vackraste brinnande tingesten mot den gnistrande kalla och stjärnklara midvinterhimlen. Jag kan tänka mig att Gävlebocken har sin uppkomst i dessa gamla traditioner.

Kersti Wistrand

Noter: 1) https://historiesajten.se/handelser2.asp?id=56

2) https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1411917?programid=4433 och https://www.youtube.com/watch?v=BizHMxUi5XE samt https://www.youtube.com/watch?v=DyGtYQ45Pmg

3) https://sv.wikipedia.org/wiki/Eldborgs_skål

Inlägget Drömkvädet dök först upp på Humanism & Kunskap.

I sin bok ”Förvandlad av ljuset” (1994) redovisar den amerikanske barnläkaren M.D. Melvin Morse den bestående förvandling som nära-döden-upplevare (NDUare) genomgår. Han redovisar eftereffekter och ger sin tolkningsmodell.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Den amerikanske barnläkaren M.D. Melvin Morse är en av de första nära-döden-forskarna. Jag har tidigare skrivit om hans bok ”Närmare ljuset – om barns nära-döden-upplevelse”, utgiven 1985: LÄNK 1992 kom han tillsammans med den medicinske chefredaktören Paul Perry ut med boken ”Transformed by the Light”. I svensk översättning heter den ”Förvandlad av ljuset” och består av 260 lättlästa sidor. [1]

Efter att ha skrivit om barns nära – döden – upplevelser blev Melvin Morse intresserad av att ta reda på hur denna upplevelse förändrar/förvandlar personerna i fråga. De tycks ha större livsglädje än andra människor – varför? Leder nära-döden-upplevelsen (NDU) till förändringar som går att dokumentera? Har NDUarna verkligen minskad dödsångest? Har de en ökad paranormal förmåga? Får verkligen NDUare högre intelligens efter en djup upplevelse?

Dr Morse beslöt sig för att göra en undersökning i Seattle där han arbetade och anlitade en lång rad experter för att kunna utforma denna på ett korrekt sätt. Han började sin efterforskning 1988 och fyra år senare låg boken med resultaten på bokhandelsdiskarna. Förutom redovisad undersökningsmetodik, består boken av många fallbeskrivningar -även utan angivna eftereffekter- samt resonemang kring olika slags forskning om vad som kan tänkas ha hänt i hjärnan. Eller finns det ytterligare förklaringar?

Arbetet bakom Seattleundersökningen

Vilka människor undersöktes och vilken typ av frågor ställdes till dem? Morse utgår från patienter som har haft en djup NDU i sin barn- eller ungdom. Minst tio år måste ha passerat sedan denna. Han väljer patient nr 44 i sitt arkiv för att visa på tillvägagångssättet. Det är en 47-årig kvinna som då hon var femton år stod och pratade i telefonen när blixten slog ned i telefonledningen. Så här beskriver hon sin upplevelse:

– Blixten kom ut genom ledningen för att nå jorden och gick rakt genom mig. Den kom ut ur luren och in i örat, sprängde trumhinnan, brände sönder hörselnerven, gick genom halsen och ut genom axeln där den sedan lämnade huset genom ledningarna till värmeelementet som jag stod lutad mot. Min mor säger att det blev en explosion som lät som ett kanonskott, och den slungade mig tre meter tvärs över rummet. Jag höll fortfarande luren i näven när de hittade mig.

Tonåringen visste ingenting om allt detta. Hon hade omedelbart förlorat medvetandet utåt sett, men upplevde att hon befann sig i en annan dimension med ett vitt och mycket starkt ljus fyllt med yttersta frid, en frid som hon varken förr eller senare upplevt. Hon visste att hon var i ”nästa dimension”, men hade ingen som helst rädsla för döden. Hon oroade sig inte utan var mycket lycklig och hemmastadd där. Hon saknade kropp men var som innesluten i ett slags hölje och hade jag-känsla, syn, hörsel och smak.

Så dras hon tillbaka och in i kroppen och känner ett enormt raseri: hon vill inte tillbaka. Hon kunde inte höra någonting för det bara ringde i öronen. Hon beräknades ha varit medvetslös fyra till sex minuter.

Intervjuer och frågeformulär

Berättelsen som patient nr 44 gett kompletterades sedan genom intervjuer och frågeformulär, en procedur som tog fyra timmar. Man tog fram den personliga historien och sjukhistoriken. Man tog reda på bakgrundsvariabler som skulle kunna tänkas ha samband med och påverkat hennes NDU, t.ex. eventuell misshandel i hemmet, eventuella operationer, eventuell psykiatrisk behandling och receptbelagda mediciner. Man tillverkade frågeformulär angående religiös tro, hur hon såg på döden, samhörighet med naturen, hennes inställning till välgörenhet etc. Ett batteri av redan kända test och enkäter användes för att undersöka anpassningen till livet, dödsångest, Greysons värderingsenkät, frågeformulär för subjektiva paranormala händelser, temporallobstest som visade på temporallobskänsligheten och benägenheten att reagera paranormalt samt många andra tester. Samtliga redovisas tillsammans med statistik i bilagan i slutet av boken.

Seattleundersökningen (”Förvandlingsundersökningen”)

Hela Seattleundersökningen kom slutligen att omfatta data från drygt 400 personer med mycket djupa nära-döden-upplevelser i barndomen. Minst tio år måste förflyta mellan upplevelsen och intervjutillfället. Detta stora antal med mycket litet bortfall kunde uppvisa meningsfulla resultat. När man bedömer en vetenskaplig undersökning beräknar man med hjälp av statistiska metoder om resultatet är statistiskt signifikant, dvs om resultatet återspeglar verkliga förhållanden eller om det bara tillkommit genom en ren slump. Sammanställningen och analysen krävde lång tid och många medarbetare. Dr Morse går igenom denna i sin bok och ger många intressanta fallbeskrivningar och exempel på vad NDUarna rapporterar.

Nära-döden-upplevarna jämfördes med fem olika kontrollgrupper för att dr Morse skulle kunna se om nära-döden-upplevelsen leder till förändringar som går att dokumentera:

1. Vuxna som överlevt svåra sjukdomar som barn utan att ha haft en NDU.
2. Vuxna som haft andliga ljusupplevelser utan anknytning till NDU som barn
3. Vuxna som ansåg sig vara mediala sedan barndomen
4. Vuxna som haft en spontan UKU utan anknytning till NDU under barndomen
5. En ”normalgrupp” vuxna utan några som helst upplevelser av ovanstående karaktär

Resultat
Den s.k. förvandlingsundersökningen visar tydligt att människor som har en NDU förändras för livet. Mest genomgripande är dessa förändringar hos dem som upplevt ljuset. Dr Morse fann dessutom genom sina kontrollgrupper att personer som upplevt motsvarande ljus i ett annat förändrat medvetandetillstånd utan att ha haft en NDU (t.ex. under meditation) förändrades precis som NDUarna.

Resultatet visade att nära-döden-upplevelsen leder till många förändringar hos dem som haft dem. De motionerade mer än normalbefolkningen och åt mer hälsosam mat. De uppvisade färre psykosomatiska sjukdomar och färre symtom på dold depression och ångest än kontrollgruppen. De tillbringade mer tid i ensamhet och i enmansprojekt och mer tid i meditation. De som blivit berörda av ljuset i tidiga år ägnar sig mer åt samhället genom frivilligt arbete. De gav också mer av sin inkomst till välgörande ändamål. I övrigt uppvisades dessa drag:

1. Minskad dödsångest, ökad livsglädje och arbetsförmåga

Dödsångesten minskade betydligt; de var inte rädda för att dö. Det mest frapperande var den ökade livsglädjen. NDUare har de positiva dragen hos en typ A-personlighet som t.ex. ett sug att arbeta hårt, men de saknar typ A-personlighetens negativa drag som t.ex. benägenhet till vrede och att trampa på andra på sin väg mot toppen. De har en mycket stor energi och entusiasm inför livet. Morse vill kalla dem ”livsnjutarnarkomaner” snarare än arbetsnarkomaner.

2. Ökad intelligens

Dr Morse menar att det är svårt att bevisa att NDUarnas intelligens ökar, men det går heller inte att ignorera detta. Många av dem berättade att det kändes så, att de hade blivit förflyttade till ett högre plan i sin NDU och blivit intelligentare på grund av det. Här ger Morse många fallbeskrivningar som stöder hypotesen.

3. En ökning av paranormala förmågor.

Personerna i NDU-gruppen hade mer än fyra gånger så många verifierade paranormala upplevelser som de i normalgruppen eller i gruppen för svårt sjuka. Och inte bara det, utan de hade dubbelt så många verifierade paranormala upplevelser som de som hävdar att de är mediala. De intervjuade behövde dock inte demonstrera sina paranormala förmågor, som är svåra att reproducera i laboratoriemiljö. Man hade dock tagit reda på om de var verifierade genom en annan person innan t.ex. prekognitiva upplevelser och sanndrömmar inträffat i verkligheten.

Den vanligast förekommande paranormala eftereffekten var ut-ur-kroppen-upplevelsen. Telepati, klärvoajans, sanndrömmar och prekognitiv förmåga, dvs. känna på sig skeenden i förväg, var också vanliga. Dr Morse återger även fallbeskrivningar där NDUare fått en förmåga som påverkar elektronik: klockor stannar, elektronisk apparatur går sönder.

Personligen saknar jag erhållen healingförmåga i dr Morses material, en förmåga flera NDUare som jag intervjuat uppgett sig fått som eftereffekt.

Melvin Morse finner även att flera NDUare som upplevde möten med andar och skyddsänglar i sin NDU har haft fortsatt kontakt med dessa under sitt liv och att dessa ofta upplevs som hjälpare.

NDUarna var dock inte alltid glada över sina nya förmågor, som snarare ibland vållat dem problem.

Förklaringsmodell

Vad innebär det att så många nära-döden-upplevare har dessa paranormala upplevelser? Melvin Morse diskuterar utlösande faktorer till upplevelserna. Han redovisar annan närliggande forskning och anser att de flesta element i NDUn med ett undantag kan förläggas till höger tinninglob i hjärnan eller ”mysticismens kretskort” som han också kallar området. Undantaget är ljusupplevelsen som ingen positivistisk forskare har lyckats finna ursprunget till i hjärnan, menar han. Denna går inte heller att framkalla på konstgjord väg enligt honom. De som upplevt ljuset är de som genomgått den största förvandlingen. (Han har även redovisat fallbeskrivningar där NDUare blivit botade från svåra sjukdomar i samband med sin ljusupplevelse under NDUn.)

Morse tycker inte att upplevelsen förminskas av att det går att visa var i hjärnan den äger rum. Han ser på detta område som ett ställe där sinne, kropp och ande samverkar med varandra. Kan det t.o.m. vara så att vi alla bär på potentialen till paranormala förmågor, som i så fall snarare borde anses normala? Och är det så att NDUn leder till att en större del av temporalloben blir tillgänglig för NDUarna genom att de lärt sig att ”låsa upp” dittills oanvända delar av den?

Dr Morse skriver även mycket om den intressanta forskningen kring elektromagnetiska fält och säger sig vara övertygad om att NDUn förändrar de elektromagnetiska krafterna runt kroppen.

Vad hände sedan?

Jag väljer att inte kommentera dr Morses tolkningsmodell. Han kom att ge ut flera böcker och mängder av vetenskapliga artiklar efter denna bok. Enligt hans hemsida arbetade han med United States military och studerade deras träning i remote viewing, fjärrsyn. Vidare studerade han andliga helare som botade tumörer hos råttor med sin tankeförmåga.

Så började dr Morse själv att meditera efter tibetanska och judiska metoder och fick egna erfarenheter av förändrade medvetandetillstånd. Han kom att inse att det här livet handlar om att lära sig, att ta emot lektioner av kärlek och att vi alla är sammanlänkade och en del av universums skapande kraft.

Idag står han för en teori att våra hjärnor är sammanlänkade med ett icke-lokalt (non-local) medvetande och en verklighet bortom tid och rum. Han kallar sammanlänkningsplatsen i tinningloben för ”God Spot”.

Kersti Wistrand

Referens

Översättning Göran Grip, Natur och Kulturs förlag, 1994. ISBN 91-27-03403-8.

Inlägget ”Förvandlad av ljuset” – eftereffekter hos nära-döden-upplevare dök först upp på Humanism & Kunskap.

I Kina, Sydkorea och Indien har kvinnornas andel i populationen reducerats kraftigt vilket också kan ha ägt rum i andra asiatiska länder. Detta underskott har fått förödande konsekvenser. Kersti Wistrand beskriver här bakgrunden.

TEXT: KERST WISTRAND
FOTO: Engin Akyurt, Pixaby

Beräkningar gör gällande att det i Asien saknas 170 miljoner kvinnor. Hur kunde det bli så här och varför vet vi så lite om det? SVT:s Dokument utifrån visade nyligen en tysk dokumentär om detta som finns att se på nätet fram till 29 december 2022.

Bristen på kvinnor och flickor orsakar desperata aktioner och flickor stjäls. Guangxi är en provins i södra Kina. En treårig flicka är spårlöst försvunnen sedan en månad och föräldrarna går runt på bygatorna och delar ut flygblad med hennes foto. De har hela tiden sökt efter dottern utan resultat. Alla känner alla i byn och sökandet har inte gett något resultat.

Du Yin arbetar för en organisation med 200 000 frivilliga som försöker finna bortrövade försvunna flickor. Det är dyrt att få sina söner bortgifta så detta är ett skäl att stjäla småflickor och låta dem växa upp i en främmande familj som köpt dem. Hemgiften är hög och har lett till människohandel, där kvinnokroppen blivit en handelsvara. I Kina, världens mest folkrika land, finns nämligen ett kvinnounderskott på många miljoner. I vissa kinesiska provinser föds det 135 pojkar för varje 100-tal flickor.

Hur har det blivit så?

Historikern Matthew Connelly har undersökt bakgrund och förlopp. Han menar att detta är resultatet av ett experiment som startade efter andra världskriget i USA. Man såg den stora folkökningen i U-länderna som en stor risk för sin egen materiella standard. En stor grupp rika manliga forskare träffades och diskuterade barnbegränsning i världen. Bland dessa fanns John D. Rockefeller. Tillsammans hade de stort inflytande på den amerikanska regeringen. Deras stiftelser är verksamma än idag: Ford Foundation, Rockefeller Foundation och Population Council. En rädsla för det de kallade ”befolkningsexplosion” skapades för att påverka civilbefolkning och politiker. Forskarnas syfte var att minska födelsetalet och då i första hand bland de fattiga. 1966 införde så president Lyndon B. Johnson ett villkor för bistånd: mottagarländerna tvingades att minska sin befolkning för att överhuvudtaget få den s.k. U-hjälpen. Samtidigt inföll en omfattande torrkatastrof i Indien och Indira Gandhi fick lova att gå med på befolkningsbegränsningen där för att kunna få U-landsbistånd.

Indien

Redan 1956 började de mobila enheterna resa runt i Indien med syfte att införa barnbegränsning. Olaglig försöksverksamhet med tidiga spiraler sattes i gång. Steriliseringar utfördes också. Många kvinnor avled av komplikationerna.  Målgruppen bestod framför allt av fattiga och outbildade kvinnor, ibland tvångssteriliserade i stora läger. I utbyte fick kvinnorna pengar.

1969 bildades FN:s befolkningsfond, UNPFA. De största givarna var USA, FN, Sverige och Norge. 1975 – 77 tvingade Indira Gandhis regering åtta miljoner kvinnor och män att sterilisera sig. Regeringen hoppades därigenom på en nationell ekonomisk tillväxt, men man tog inte hänsyn till att barnen var en garanti för föräldrarnas ålderdom.

Ett motiv till att ha många barn är att få en son. Man fortsatte föda barn tills en manlig arvtagare föddes. Familjeplanerarna var medvetna om detta och såg det som nyckeln till lösningen av överbefolkningsproblemet. I början av 1970-talet infördes metoder för att bestämma fostrets kön genom fosterkaksprov och tillstånd för föräldrarna att abortera flickfoster. Den amerikanske utrikesministern Kissinger pekade ut aborter som ett nödvändigt led i födelsekontrollen. Fattiga U-länder tvingades därmed legalisera abort. Under de följande årtiondena uppstod ett stort kvinnounderskott på grund av abortering av flickfoster, något som har fått stora konsekvenser idag. Färre vuxna kvinnor – färre barn på sikt. Färre kvinnor – färre brudar och mödrar och fler vuxna män utan partner.

I videon visas hur en ung flicka i norra Indien räddas av sin bror och en människorättsorganisation. Hon hade rövats bort, tvångsgifts med en äldre man och samtidigt blivit sexslav till sex andra män. Hela byns invånare hade gått samman ekonomiskt och köpt henne på en marknad. Flickans fall är inte unikt. Människosmugglare, ofta bekanta eller grannar, rör sig i slummen och söker lämpliga flickor som sedan säljs i olika led och förs långt bort från hemorten.

Under 90-talet förbjöds bortgallringen av flickfoster, men detta kringgås enkelt genom att betala vid ”sidan av”. Medelklassen föredrar få barn och vill ha söner. Överklassen vill i allmänhet ha söner och har råd att betala illegala aborter.

Sydkorea

Sydkorea som härjats av Koreakriget blev det första försöksobjektet. Kampanjen började 1962 och under västerländsk ledning. Byborna samlades ihop för undervisning i familjeplanering och kondomer delades ut gratis. Abort blev också tillåtet.

Idag är det mycket svårt för de sydkoreanska bönderna på landsbygden att finna fruar. Därför betalar man upp till 80 000 kronor för att få en fru från Vietnam. Kvinnokroppen har blivit en handelsvara.

Kina

Även i Kina gallrades flickor bort. Efter den amerikanske presidenten Nixons och hans utrikesminister Kissingers besök i Kina 1972 infördes familjeplanering under västerländsk ledning även där. Pengar skänktes från de amerikanska fonderna ovan samt från FN:s befolkningsfond. Den kinesiska strategin för födelsekontroll tillät länge bara ett barn och många flickfoster gallrades bort. Födde en familj fler barn bestraffades detta hårt. Idag tillåts två barn, men en av fem pojkar som föds idag kommer inte att kunna finna en fru. Mammor blir oroliga och annonserar på äktenskapsmarknader för sina söners räkning. Varje söndag hålls sådana marknader i Folkets park i Shanghai där mödrar knyter kontakter för sina barns räkning. Över trettio miljoner kinesiska män är idag ofrivilliga ungkarlar på grund av kvinnounderskottet. Miljontals män flyttar till städerna för att lättare finna en fästmö. Kvinnounderskottet kommer att fortsätta under några decennier framåt. Parallellt med den ökande kvinnobristen har människohandel, prostitution och barnkidnappningar ökat dramatiskt i Kina.

Avslutning

Att det föds färre flickor i världen har knappast fått någon uppmärksamhet alls. Idag är underskottet 177 miljoner och antalet länder som behöver fler döttrar är uppe i nitton, men blir hela tiden fler och fler.

Ett samband kan påvisas: ju högre mansöverskott, desto fler våldsbrott mot kvinnor. Statistiken visar att de flesta brotten begås av unga män som inte kan få tag på en fast partner och bilda familj. Socialt missgynnade unga män är benägna att sätta sig upp mot ordningen i samhället. En kvinnlig amerikansk statsvetare och forskare, Valerie Hudson, ser mansöverskotten i Kina och Indien som ett hot mot stabiliteten i hela världen.

Mänskliga rättigheter och individuella beslut eliminerades av de amerikanska forskarna och deras fonder, nämnda ovan, samt FN:s befolkningsfond (USA stod för 40 % av denna budget). Belöningar gick från dessa även till Indira Gandhi och till en kinesisk general som båda stod för tvångssteriliseringarna i sina respektive länder. Kan det ha varit så att FN-organet styrdes av sina finansiärer frågar man sig i Dokument utifrån?

Dessa forskare ville alltså ”rädda världen från fattigdom” men gick i själva verket ut i krig mot de fattiga. Om de hade gett fattiga kvinnor utbildning och ekonomisk trygghet så hade resultatet också blivit att födelsetalen sjunkit. Istället förordade de preventivmedel, sterilisering och aborter. FN:s befolkningsfond använder fortfarande 60 % till familjeplanering och privata stiftelser kräver åter igen minskade födelsetal. Det nya är att de motiverar det med klimatkrisen. Gatestiftelsen dominerar nu internationella vårdfrågor. Idag står Afrika i fokus för barnbegränsningsprojekten. Världsbanken och FN:s befolkningsfond finansierar nu familjeplanering där och precis som Indien, Sydkorea och Kina föredrar de flesta föräldrar söner. Vad kommer att hända framöver?

Programmet finns att se: LÄNK

Kersti Wistrand

Inlägget Asiens förlorade kvinnor dök först upp på Humanism & Kunskap.